Anders Wånell: Behöver jag utvecklas?

Personlig utveckling av alla de slag låter som något man bör hålla på med. Men är det verkligen nödvändigt alla gånger?

Om viljan att utvecklas drivs av nyfikenhet är det inte mycket att fundera över och om man vill förbättra något man är dålig på så är det rimligen också bara bra. Det jag vill säga är att det inte behöver vara något fel i att ta den enkla vägen och hålla på med sådant man tycker är kul, något man redan kan. Oftast (?) hänger det också ihop med att man har någon slags fallenhet för detta. Om jag går tillbaka till mitt fotograferande så verkar jag inte tröttna på jakten efter bra bilder. Logiken ger då att det enklaste sättet för mig att åstadkomma en lyckosam jakt är att fotografera de slags bilder jag är duktigast på att ta. Men utvecklande, nej, inte mycket.

Jag var ute tre nätter i tält i Stockholms skärgård under årets fantastiska kristi himmelfärdshelg. Speciellt lite längre ut, där det är kargare, känns det som att ösa ur en outsinnlig källa med motiv. Motiv som finns där för mig att försöka pussla ihop till en bra bild. Vid andra nattens nattläger flög det en massa fisktärnor. Kvällsljuset var fint och plötsligt stod jag där och fotograferade fåglar. Det är något jag aldrig hållt på med och resultatet blev väl delvis därefter, men det gjorde inte något. Det räckte med att jag såg i kameran att fåglarna blev skarpa för att jag skulle bli exalterad.

Följden av detta skulle man kunna tänka sig var att jag nu vill utveckla mitt skärgårdsfotande och bli duktig på att fota fåglar, men nej – det känns alldeles för krångligt. Om tanken med fotograferandet var att skildra mina dagar ute i skärgården så skulle jag behöva ha ett antal olika motivtyper på repertoaren. Men det är lite av finessen i det hela – jag har ingen tanke med fotograferandet. Det enda jag vet är att det är fantastiskt kul att gå omkring och leta bilder i ett tacksamt landskap

Det var till och med så kul på skärgårdsturen nu att jag trodde att jag kom hem med en bättre bildskörd än normalt. Blir nästan pinsamt när jag tittar på bilderna från mina majturer 2008, 2009 och 2010. Och då menar jag inte att de är pinsamt dåliga, utan det pinsamma är min tanke att jag nu plötsligt skulle ha lyckats ta fler bra bilder. Jag får skylla på att det är några år sedan och att jag har varit för dålig att titta på mina bilder.

Hur som helst är det uppenbart att jag inte har utvecklats. Men gör det något? Bevisligen spelade det inte någon som helst roll för fotoglädjen jag kände de här dagarna. Med en ambition att ta bättre bilder än tidigare finns risken att det blir kravfyllt och inte lika avslappnat. Det behöver inte vara ett motsatsförhållande, men om det är det så prioriterar jag fotoglädjen ute på öarna före glädjen över att titta på en bra bild sittandes vid datorn.