Anders Wånell: Drömprojektet

Det känns konstigt att beskriva det som ett sådant eftersom det innebar att jag satt vid en dator. Av allt kul som går att hitta på kan man ju undra om det verkligen var att sitta framför en skärm som jag ville göra. Ett sommarprojekt borde handla om att snickra och måla, eller något i den stilen.

Utmaningen som jag tog tag i var att helt göra om strukturen i mitt bildredigeringsprogram. Det här är en klassiker för alla som håller på med någon form av programmering. Det går alltid att bygga upp koden med en snyggare struktur. Det var nästan lite nervöst att sätta igång. Jag visste att jag var tvungen att hålla tempot tills programmet var igång och rullade igen. Att inte bli klar utan behöva sitta och använda den gamla versionen hade känts som ett nederlag jag inte klarat att ta.

Den stora finessen med den nya strukturen är att det nu blivit roligt att bygga nya funktioner. Jag hade tröttnat på att göra fula ändringar i den tidigare koden, så därför var det ett antal saker som bara legat och väntat på att bli gjorda.

Det första blev att dra igång -distorsionskorrigering. För många kompaktkameror är detta helt nödvändigt då vidvinkelläget kan vara allt annat än raktecknande. Det är inget som en normal användare ser, men med råformat och en programvara som inte automatiskt korrigerar bilden så får man se hur bilden som kameran tagit egentligen ser ut.

Plötsligt slog det mig att den korri-gerade bildens proportion inte är samma som sensorns proportion. Det är ingen dramatisk skillnad, men det största möjliga utsnittet är lite bredare. Skärpan blir visserligen sämre ute i kanterna på en korrigerad bild, men jag tror inte det är huvudorsaken till att man väljer att beskära bilden lite extra. Det skulle nog uppfattas som förvirrande om bilden hade en annan proportion på vidvinkligaste läget.

Något som också skulle vara för-virrande vore om kameratillverkaren angav hur många pixlar som egentligen används vid varje zoomläge. På vidvinkligaste läget för några långzoomar så plockas utsnittet från cirka 9,5 megapixel av sensorns totala tolv megapixel. Skalan i mitten av bilden är samma på de båda varianterna, korrigerad och okorrigerad. Det är i kanterna som den korrigerade bilden dras ut och därmed skalas upp. Den resulterande bilden är ju på tolv megapixel, det är bara det att originalpixlarna är färre.

För att få fram den verkliga megapixelsiffran fixade jag först en funktion som på den okorrigerade -bilden ritar ut en ram som markerar den korrigerade bildens utsnitt. Därefter summerar jag ihop arean som ligger utanför denna ram.

Att pyssla med sådana här saker tycker jag alltså så pass roligt att det hamnar på någon slags drömprojektnivå. Och det är bara början. Nästa steg handlar om att samla ihop en massa testbilder som jag sparat. Av någon outgrundlig anledning (eller kanske inte, svar fås här ovan i krönikan) har jag inte satt ihop bra verktyg för att få översikt över de data jag tar fram.

Jag är igång nu med testbilder för brus och dynamiskt omfång. Därpå följer bilder från objektivtest och slutligen ska jag se till att få lite stuk på min metod att ta fram färgkorrigering för rådata. Den har tidigare haft en så tafflig utformning att jag mellan tillfällena jag använt den inte kommit ihåg hur den fungerar. Förbättringspotientialen är ganska stor där!