Anders Wånell: Ljus jag gillar

Solsken och blå himmel. Jag har svårt att komma på något som matchar känslan av att gå ut och uppleva solen och den blå färgen. Så länge det inte är för många dagar i rad, för dåfår jag en fånig stressad känsla av att jag inte kan utnyttja vädret så somjag vill. Och om det är för varmt eller för torrt på sommaren blandar sig förstås mindre trevliga känslor i upplevelsen.

Många naturfotografer har inte alltför mycket positivt att säga om den klarblå himmeln. Det behövs moln för att bilden ska bli intressant. Även om det påståendet är svårt att säga emot så ser jag en klar fördel utan moln eftersom min fotoupplevelse inte störs av frustrationen när solen går i moln precis när jag hittat ett bra motiv. Jag tror jag tycker den frustrationen är värre än tjusningen som finns med att lyckas fånga en dramatisk bild i ett växlande ljus, men jag är inte helt säker.

Ett lika vanligt påstående från naturfotografer är att det är meningslöst att fotografera annat än i anknytning till gryning och skymning. För mitt fotograferande stämmer inte det heller. Jag planerar sällan vad jag ska fota. Jag tar bilder på det jag ser och även om det inte finns lika mycket motiv att välja på mitt på dagen så kan det hårda ljuset skapa sådant som lockar mitt fotoöga.

Det hela handlar om att det måste finnas skuggor. Står jag och tittar i medljus ser det sällan roligt ut. Med ljuset från sidan blir det en helt annan sak, tack vare att solen inte lyser rakt uppifrån. På SMHI:s webbplats finns solbanediagram och när jag tittar på kurvorna för Stockholm är det ingen lång tid som solen står högre upp än 45 grader. Mitt på dagen vid midsommar är vinkeln 54 grader.

En trädstam i sidoljus är motiv nog för mig. Speciellt en ung björk med vit fin stam. Vill jag fota istidsslipade berghällar får jag däremot se till att vänta till solen står lågt. Det krävs för att det ska bli skuggor i ränderna.

Om solen ska fungera som porträttljuslampa får den inte heller stå för högt. Men främst så måste den vara så pass slöjad av moln att det går att titta rakt mot solen utan att behöva kisa det minsta. Det händer inte särskilt ofta tycker jag, så när det sker går jag igång och vill fota porträtt bara för att ljuset är bra.

Jag är totalt allergisk mot porträtt fotade med ljus uppifrån. Så som det blir utomhus om det är mulet. Eller inomhus med ljus från taket. Jag upplever det som att jag diskvalificerar en sådan bild direkt, alldeles oavsett om den egentligen är bra. Det känns lite fånigt att jag tänker så, men jag hajar inte varför man inte anstränger sig bara en gnutta för att slippa ovanljuset.

Oftast finns det väl någon form av tak som kan skärma av ljuset uppifrån. Att gå in under ett träd gillar jag skarpt, fast ska det bli kul behöver jag en ljuskälla, gärna en solbelyst vägg. Inomhus är det till att släcka takbelysningen och hoppas att det är dagtid så det finns något fönster att använda som lampa. Det duger inte utan blänket i ögonen. Om inte det finns med ser jag porträttet som dystert och underligt. Vilket säkert kan passa ibland, men aldrig mig.

En del motiv fungerar konstigt nog bra utan intressant ljus. Jag tycker att grön mossa kan lysa så pass att den skapar sitt egna ljus i bilden. Bäst blir det just efter att det regnat.

Mitt absoluta favoritljus är när solen tittar fram under en mörkgrå himmel. Jag vill ha den mörka himmeln som bakgrund till det som solen lyser på. Det ger en överdriven effekt trots att det är helt naturligt. Perfekt helt enkelt.