Anders Wånell: När bilden visar sig

Mitt fotograferande sker till stor del baserat från cykeln. Det är visserligen sällan en cykel lastad med stativ och diverse utrustning, men även för det ändamålet ser jag cykeln som ett perfekt redskap för att ta mig dit mina bilder finns.

Tyvärr är det sällan som upplägget är sådant att jag tar mig till bilderna. Det normala är att bilderna kommer till mig. Inte dumt det heller, mest att det blir färre bilder funna då. Det fina är att det är så enkelt att stanna med cykeln och fotografera när bilden dyker upp.

I normalfallet är jag ute på cykeln i ett rent transportsyfte. Jag har på mig mina vanliga vardagskläder och packning i cykelväska. Ryggsäck är inte aktuellt för mig då den blir för varm mot ryggen. Finessen med att cykla med vardagskläder är att jag kan balansera klädsel och intensitet mot temperaturen så att jag inte blir svettig. Det innebär ofta att jag behöver ta av mig jacka eller tröja efter ett tag. Något som är betydligt enklare att göra utan ryggsäck.

Det största problemet med att fotografera när jag är på väg någonstans är att även ett kort litet stopp lätt drar ut på tiden. Att bara göra ett stopp och ta en bild tar för det mesta inte lång tid. Grejen är att om jag väl börjat fotografera så lockas jag att fortsätta, eller kanske snarare att jag tycker det är trist att jag inte har möjlighet att fortsätta att fotografera.

Ett stopp vintertid kan även vara struligt för att jag börjar frysa. Min klädsel fungerar för att jag rör på mig och är inte lämplig för fotopromenad. En fotopromenadklädsel tänker jag mig som väldigt påpälsad för att fungera. För mig är det främst fötterna som kan strula, när det är ner mot minus tio grader eller kallare. En temperatur som för övrigt inte uppstod i Stockholm under de förvirrade så kallade vintermånaderna i år.

När jag funderar över mitt cyklande landar jag i hur viktigt det är med vanor. Nog borde det vara så att man inte gärna vänjer sig vid saker som är påtagligt otrevliga. Eller dumt krångliga eller bara allmänt korkade. Jo, det är klart det lär gå att hitta många exempel på sådant också, men de flesta bör ha skapat vanor utifrån att de trivs med dem.

Möjligen att jag behöver skilja på vanor och rutiner för att få ihop funderandet. Om jag tänker mig att definiera en rutin som något som kan vara påtvingad på ett annat sätt än en vana är. Det är inte troligt att de som dagligen kör bil och hamnar i bilkö trivs med just den delen av bilfärden som är i kö. Det är en påtvingad rutin utifrån allehanda faktorer i vardagspusslet. Samtidigt kan nog detta att få en stund själv i bilen vara värd mycket.

Jag är fascinerad över hur skönt det är för mig att sätta mig på cykeln och rulla iväg hemifrån. Jag tror det är tryggheten i att uppleva det bekanta. Att känna att jag är på väg någonstans med full kontroll över färden. Och att jag rör på mig utomhus. Självfallet kan det ta emot lite om det är motvind och kallt. Samtidigt tvingar det mig att ta i mer än jag brukar för att hålla värmen och att ta i mer ger oftast bara positiva effekter i kroppen. Endorfiner och sånt.

Jag tänker på mantrat vi fått höra under våren: »stanna hemma när du är sjuk«. Det är liksom omöjligt att jag kan ge mig iväg på cykeln om jag är sjuk, åtminstone när det är svalare ute. Således ytterligare ett exempel på cykelns förträfflighet. Och om någon undrar hur det är med regn så är det faktiskt så att det är så sällan det regnar i stockholmsregionen att jag ser en regnig dag som en välkommen variation i min färd. Att klä mig med ett perfekt regnställ och komma fram helt torr ger mig tillfredsställelse.

De senaste veckorna nu under våren har det råkat bli att jag gjort en lite längre cykeltransport en gång i veckan. Vädret har varit perfekt varje gång och vårkvällens ljus upplyftande. Antalet fotostopp är få, men när solen, på sin väg ner mot horisonten, kommer fram under moln och lyser på vårgrönskan har jag inte en chans att fortsätta cykla. Då kommer alltid fotograferandet främst.