Anders Wånell: Specifikationernas fröjd

Tjusningen med fina specifikationer tycker jag är självklar. Den som främst är intresserad av att skapa så bra bilder som möjligt kan klara sig utmärkt utan att vara prylfascinerad. Det samband som finns mellan bra bilder och bra utrustning förklaras oftast av att duktiga fotografer har bra utrustning. Men jag som främst fotograferar för att det är kul just när jag fotograferar, jag ser verktyget som en del i varför det blir kul.

Det tar emot att erkänna att jag skulle vara en sådan som blir mer inspirerad om jag har en ny pryl. Att det är så för många vet jag, men jag vill nog påstå att jag inte är alltför prylgalen. Möjligen ligger förklaringen i att jag främst håller mig till en enda genre. Den som fotograferar olika slags motiv och hela tiden vill ha rätt pryl har det värre.

Det behöver inte ens vara så att specifikationerna gör bilden tekniskt bättre för att det ska finnas en poäng med att ha rätt utrustning. I många lägen är skillnaden så liten att den inte syns. Trots det är vetskapen att man använder en för situationen optimal pryl inte på något vis oviktig.

Det finns mängder med exempel på detta, inte minst för den specifikation som brukar komma först i rangordningen. Jag tänker på antalet megapixel och att ha ett skarpt objektiv. Prestandat kan raseras av alltifrån att kameran skakar till att du inte kan fotografera på för långa avstånd för att uppnå den detaljrikedom som utrustningen är kapabel till.

Ett annat exempel är att filma med 10 bit. Du lagrar fyra gånger så många nivåer och histogrammet efter redigering blir fantastiskt mycket vackrare. Trots det är det långt från alltid som skillnaden syns tydligt i slutresultatet. Vore det så skulle det inte filmas så mycket med systemkameror. Jag filmar väldigt sällan och det är min räddning. Filmade jag mer skulle jag inte trivas att filma utan en kamera som kan lagra 10 bit-film på vanligt minneskort.

En annan sak som inte riktigt hänger ihop, men är på samma tema, är att man inte ska vara rädd att spara bilder ordentligt jpeg-komprimerade. Förutsatt att man har kvar ett råfilsoriginal. Testa att jämföra samma bild sparad i hög kvalitet med en något mer komprimerad inställning. Växla mellan bilderna. Om det inte syns skillnad så är rimligen skillnaden försumbar. Något som borde gälla även det jag nu skrivit om specifikationer, men nej, jag tycker inte det är samma sak.

Den tydligaste specifikationen som inte bara är siffror utan har en mycket påtaglig effekt på fotograferandet är brännviddsomfånget. När jag började fotografera upplevde jag 24 mm som en exklusiv brännvidd eftersom den är så mycket vidvinkligare än det vanliga 35 mm. Objektivmarknaden utvecklades och det blev vanligt med vidvinkelzoomar. Självfallet fanns ett sug efter mer och jag skaffade ett objektiv med omfånget 18-35 mm.

Att ha olika brännvidder är någon slags blandning mellan att vara prylintresserad och att ha möjlighet att över huvud taget kunna fotografera det man vill fotografera. När det kommer till ett objektivs skärpa, eller kamerans upplösning, så blir det mer diffust och det hela går över till att fotograferandet inte ska riskera bli tråkigt på grund av att man vet att bilderna blir ledsamt oskarpa.

Sedan är det högst rimligt att glädjen i fotograferandet inte kommer av att släpa med sig en massa utrustning. Vissa kan istället gå igång på att skapa bilder med en begränsad utrustning. Det är ett ytterst tacksamt förhållningssätt av alla möjliga skäl. Hur var det nu, den som har flest prylar vinner, eller kanske inte.