Anders Wånell: Trädfotografen

Naturfotografi går ju att dela upp i diverse olika genrer. Man kan fotografera djur i allmänhet, eller specifikt fåglar. Man kan fotografera blommor, eller bara närbilder av olika slag. Man kan snöa in på att fotografera insekter, eller svampar, eller mossor och lavar. Ja, det går utan tvekan att dela in naturfotografi i många underkategorier.

Jag har den senaste tiden alltmer insett att jag är en trädfotograf. Tidigare har jag tänkt att jag fotograferar allt som jag råkar se och som gör sig som bild. Det jag konstaterar nu är att det där tillägget »och gör sig som bild« påverkar min bildskörd åt ett entydigt håll – mot träd.

Det är som att jag i vår ser trädens färger på ett sätt som jag inte gjort tidigare. Alla olika skiftningar av grönt, alla blommande träd, gärna tillsammans med ett träd vars blad ännu inte hunnit spricka ut. En inte alltför vild gissning är att det jag upplever nu främst beror på att jag inte kommer ihåg hur jag upplevde våren förra året.

Kanske skiljer det mellan olika personer, men jag tror de flesta kan uppleva saker som de varit med om många gånger tidigare, som något helt nytt. Åtminstone om det gått en viss tid sedan senast – och ett år verkar räcka för mig. Ett exempel är hur minnet fungerar när det gäller hur dagarna blir längre. Det är inte så svårt att minnas att det blir ljusare på vårarna. Det är inte heller svårt att minnas en speciell kväll från ett tidigare år som ljus och fin. Ändå kan upplevelsen av förändringen överraska – »oj vad det är ljust ute«.

Till och med att besöka en plats med ett motiv som jag fotograferat många gånger kan överraska – »tänk att det är så fint här«. På en favoritplats jag har är det speciellt ett träd som jag är förtjust i, men det som gör platsen särskilt bra är att det är flera träd som fungerar bra tillsammans. Hur mycket jag än gillar en bild av typen ett ensamt frilagt träd så är det ännu roligare när jag får flera delar att passa ihop med varandra. Ett recept på en bild skulle kunna bli – »ta två delar färgytor, en del grenstruktur, och en del barrträd«.

För naturfotografi är träd en så självklar ingrediens att det knappt kan vara en egen genre. I Sverige är natur och träd i det närmaste synonymt och det ligger nära till att ha någon form av relation till skogen och även särskilda träd. När jag funderade över den här krönikan hittade jag en fotograf i Jönköping som under några års tid fotograferade ett träd ur exakt samma vinkel. Det greppet är långt ifrån unikt, men här lyckades det extra bra. Bilderna speglar även livet kring trädet och med ett bra namn på trädet (broccoliträdet) fick det stor spridning på Instagram.

Berättelsen om jönköpingsträdet intill Vättern har ett sorgligt slut (vandalisering). Träd som blir sjuka eller träd som måste bort för byggen väcker känslor. För att inte tala om vad de flesta känner inför ett kalhygge. Jag kan bli upprörd om ett träd sågas ner i onödan, men jag klarade faktiskt av att vi sågade ner en kastanj vi hade på tomten. Den hade fått vara fin på sin plats i många år, men den var helt enkelt onödigt stor och det var ett slit att ta hand om löv och kastanjer varje höst.

För att utveckla mitt trädfotograferande vill jag få bättre koll på trädsorterna. Det är lite irriterande att så att säga vara bekant med ett antal träd utan att veta vad det är för träd. Om jag börjar med att organisera träden i mitt fotoregister så kan kan jag sedan besöka träd efter träd, i sällskap med bra bladillustrationer (alla uppenbart enkla träd kan jag såklart). Som projekt tycker jag min idé är tilltalande och ett perfekt exempel på det fina med att gilla att fotografera.