Anna Öhlund – med snö i fokus

– Under hela min uppväxt höll jag på mycket med måleri och skulpterande. Under tonåren började jag fota lite med en kompaktkamera, men det var inte så mycket mer med det. Sen pluggade jag konstvetenskap i Uppsala ett tag, berättar Anna genom ett Skypefönster på min datorskärm.

Hon har en tydlig norrbottnisk dialekt, en sån som inom telefonförsäljarvärlden klassas som »trygg och pålitlig«. Dialekten kommer sig av att hon ursprungligen kommer ifrån Kalix, men just nu är hon på besök i Haparanda. Efter ytterligare ett par års konstutbildning på Sunderby folkhögskola blev längtan till snö och skidåkning för stor, då åkte Anna till Riksgränsen för att säsongsarbeta under vintern.

–Arbetet var ju mest en ursäkt för att kunna åka så mycket skidor som möjligt, säger hon med ett skratt.

Säsongsarbetandet i Gränsen, som det kallas, fortsatte i fem år.

– Under den tiden var det svårt att ha med sig målargrejerna hela tiden, man bor rätt trångt och flyttar en del och de tar rätt mycket plats. Så jag började fota mer och mer, jag hade alltid med kameran ut på alla toppturer och annat. Då började jag inse att det här med foto var ju skitkul, fortsätter hon.

Blev assistent i Åre

2009 sökte hon till Naturfotolinjen på Lofotens folkhögskola och gick det första året. Sedan blev hon stipendiat och gick även det andra året på utbildningen. Efter utbildningen kände hon att hon saknade rätt kunskaper om företagardelen för att kunna leva som frilansare på en gång och samtidigt blev hon tillfrågad av fotografen Nicklas Blom om hon ville jobba som assistent åt honom. Det var så hon hamnade i Åre, där hon nu har sin bas.

– Det är väl i princip omöjligt att få en betald assistentplats nu för tiden, så det är inte så många som gör det tror jag. Man måste ju få in pengar på något sätt. Största delen av mitt arbete gick ut på att redigera och arkivera bilder, men jag snappade upp mycket om allt det andra också. Jag visste att Niklas var en duktig fotograf men också att han var bra på allt det andra. På konst- och fotoutbildningarna var det ingen som lärde ut hur man skulle marknadsföra sig, sköta kundkontakter, sälja in idéer och sig själv, berättar hon.

Anstränger sig mer med konkurrens

Redan under jobbet som assistent började hon så smått göra egna uppdrag.

Efter assistentperioden kände hon sig mogen att ge sig ut på egen hand. Nu har hon varit sin egen chef i drygt två år och blev kvar i Åre, den by med antagligen störst densitet av actionsport- och outdoorfotografer i Sverige.

–Först tyckte jag att Åre kändes jäkligt långt söderut, säger hon och skrattar. Anledningen till att jag hamnade här från början var på grund av assistentjobbet. Efter utbildningen var man lite på noll, så det var tillfälligheter och ödet som avgjorde var man hamnade. Men sen började jag lära känna folk och många kontakter i branschen finns i byn. Egentligen skulle jag ju vilja bo i en liten stuga ute på fjället, vid en fjord. Men det är lite av en utopi, säger hon och verkar fantisera sig bort en liten stund.

–Åre är som en pyttepytteliten stad, så det är en bra kompromiss om man samtidigt vill ha fjällen.

Jag undrar om inte konkurrensen är hård om jobben i byn, när det nu bor så många fotografer som arbetar i samma genre som hon gör.

– Visst, konkurrensen är stor, men samtidigt är det många som har Åre som bas och arbetar på många andra platser. Konkurrensen gör också att man hela tiden anstränger sig till sitt yttersta för att göra ett bra jobb. Så man går inte på Ica och blänger snett på varandra direkt, säger hon med ett leende.

Trots att det inte är någon brist på konkurrens i branschen är väldigt få av dem kvinnor.

–Jag vet inte riktigt vad det beror på, det kanske är en livsstil som inte lockar lika många tjejer? Men det blir fler och fler i alla fall, vilket är jätteroligt, berättar Anna.

Hon har fotograferat åt InspireUs som är tre tjejer som arbetar med att inspirera och motivera tjejer som gillar att vara ute och hålla på med actionsporter. De har ridecamps och lavinkurser bland annat. De frågade Anna om hon ville fotografera åt dem.

–Jag sa ja så klart, sedan dess har jag fotat flera av deras camps. Det märks att det finns ett uppdämt behov bland tjejer av att få ta plats i en annars ganska mansdominerad bransch.

Skapar frostiga skulpturer

Anna har i flera år arbetat på ishotellet i Jukkasjärvi. Både med att bygga själva hotellet av is, men också som konstnär. Vintern 2013 gjorde hon, tillsammans med John Pettersson på InWhite Ljusmiljö, världens första »ski in, ski out« fotoutställning och ljusinstallation, helt i is och snö. Men hon har inte bara jobbat med is och snö, tiden i Jukkasjärvi har också resulterat i en bok, Icehotel – a warm story about a cold place.

– Det är det största projektet jag har gjort. Jag gjorde boken helt själv utan förlag vilket gjorde att jag lärde mig extremt mycket. Det var väldigt mycket att hålla reda på. Det är en sak att skriva texterna och ta bilderna, men att välja papper… eller hur pärmen ska se ut, det var svårt, berättar hon.

– Boken är en konstnärlig tolkning av livet och arbetet på Icehotel och i Jukkasjärvi. Från mörkret och kylan i december, när hela världen är inkapslad i frost till att hotellet smälter ner och rinner tillbaka i Torneälven på våren.

Det tog några år för Anna att fotografera alla bilder till boken. Att göra själva boken tog ungefär ett år.

– När de mejlade från tryckeriet och frågade om saker fick jag googla en massa grejer som jag inte visste vad det var. Att distribuera en bok utan förlag är inte heller något som görs i en handvändning, det är ett heltidsjobb, säger hon.

Boken går bland annat att köpa på Icehotel, thelocal.se och via Annas hemsida.

– Jag skulle gärna göra flera böcker, men då skulle jag nog vilja ha ett förlag i ryggen. Gärna något norrbottenrelaterat, det finns så mycket fin natur och kultur här. Det är ju ett sjukt stort projekt att göra en bok, men det är en väldig tillfredsställelse när den är klar. Sen tycker jag att det är fint att ha något att ta på också. Det är det jag gillar med att skulptera, att se något som liksom växer fram i ens händer. Det saknar jag lite nu när jag mest fotograferar, visst printar man ut sina bilder då och då men det är inte så ofta och det blir inte samma sak.

Älskar att titta på kartor

Anna arbetar nästan bara redaktionellt. Den största delen handlar om olika reportage, skidåkning, paddling, vandringar och så vidare. De flesta reportagen börjar med en idé om något, sen åker kartorna fram.

–Jag älskar kartor, jag kan sitta och titta på kartor hur länge som helst. Se hur en älv ringlar sig fram och hur de olika topparna ser ut. Det är lite som att stå på en fjälltopp och titta ner i dalarna. Man ser nya möjligheter överallt. Sen gäller det att hitta lite kompisar som vill hänga med. Ibland får man locka lite, säger Anna och det där skrattet som hon verkar ha nära till hands dyker upp igen.

Sen kommer den svåra biten, att sälja in idén till en kund.

– Jag försöker att alltid sälja in reportagen innan jag drar iväg, det ger ju en ekonomisk trygghet att veta att pengarna kommer in. Men ibland har jag en idé som känns så pass bra att jag bara gör det ändå.

Jag undrar hur hon hanterar de motgångar som kan uppstå när man arbetar ute i naturen som hon gör. Vädret är ju inget man kan kontrollera till exempel.

– Det är alltid fint väder när jag är ute, skrattar hon. Jag vet inte om det är tur eller slump men jag har inte varit med om att det har skitit sig helt och hållet någon gång. Jag tror att jag är ganska bra på att vända motgångar till möjligheter. Om man ska fota ett topptursreportage men det är moln och dålig sikt en hel vecka så kanske man kan hitta några svängar nere i fjällbjörkskogen, eller det kanske går att göra något annat. Det finns alltid något man kan göra, berättar hon.

Men det är sällan något problem att se till att folk håller humöret uppe även om vädret blir dåligt.

– Alla som är med ut är ju såna som älskar att vara ute och då blir det sällan sura miner. Och skulle någon tappa lusten så är det bara att se till att peppa dem. Ibland kanske nån måste peppa mig också. Man måste alltid se till att ha med sig bra kläder, mat, vatten och all utrustning som behövs för att vara ute, det är ju sånt man lär sig av erfarenhet. 99 dagar av 100 är det roligt.

Anna arbetar oftast med folk hon känner, det kan vara svårt att ge sig ut på långtur med helt okända människor.

– Det är en klar fördel om man känner varandra, då är det lättare att veta hur texten kommer att bli och skribenten vet i sin tur hur jag arbetar med bilderna. Man ser saker på samma sätt. Än så länge har jag alltid känt de jag jobbat med mer eller mindre redan innan vi gett oss ut. Efter ett tag får man ju sina favvisar att jobba med.

På sista tiden har Anna börjat skriva lite mer på egen hand också. Dels för att det är enklare att sälja in en paketlösning där samma person levererar både text och bild, men också av den krassa anledningen att hon kan tjäna mer pengar på det sättet.

– I början tänkte jag att det blir för svårt, men det är verkligen kul att lära sig något nytt också. Det är viktigt att utvecklas, berättar hon.

Eftersom naturen är en så stor del av hennes liv har det fallit sig naturligt att också arbeta för att rädda den. Medan hon bodde i Nordnorge gjorde hon en klassisk pinupkalender, inget snuskigt utan humoristiskt och vackert, säger hon själv. För varje kalender som såldes gick pengar till en organisation som arbetar med att stoppa oljeborrningar i området. I ett annat projekt, som fortfarande pågår, ska hon färdas längs Kalixälven på olika vis, bland annat med skidor, kajak, »stand up paddle board« och båt för att dokumenterat älven och de människor som bor nära den. Syftet med projektet är att rikta uppmärksamhet mot hur stora gruvföretag vill utnyttja den generösa minerallagstiftningen för att tjäna snabba pengar på svenska naturtillgångar, något som ofta sker med förödande resultat för naturen och de som är beroende av den.

En av sakerna Anna gillar med sitt arbete är variationen.

–Ena veckan är jag ute på fjället, nästa fotar jag en ljusinstallation för att veckan efter arbeta på något eget projekt. Man hamnar i väldigt många olika situationer och träffarmånga olika intressanta människor. Jag lär mig nånting av varje människa.

Många fotografer brukar ha sidoprojekt som skiljer sig från sitt kommersiella arbete för att få utlopp för sin kreativitet på ett friare sätt. Men Anna känner inget jättebehov av det.

–Jag får utlopp för en rätt stor del av min konstnärlighet i jobbet. Man lär sig vad olika kunder vill ha, för vissa jobb är den tekniska kvaliteten viktig och då kanske man inte kan sväva ut hur som helst. Men jag tycker att jag har ganska stor frihet att göra som jag känner. Mina kunder anlitar mig för att de gillar min stil antar jag, förklarar hon.

Men några egna projekt har hon ändå, bland annat ett som involverar en blå balettkjol. Ett projekt som hon hållit på med länge nu.

– Någonstans handlar det om alla människors lika värde. Jag har med mig den här blå balettkjolen överallt på mina turer och fotograferar olika människor på olika platser när de har den på sig. Jag har ingen helt färdig idé än om vad det ska bli av bilderna, jag gör det för att jag tycker att det är kul och för att det känns viktigt.

Enligt Anna är det en tunn linje mellan hobby och arbete, men hon säger också att även om hon inte skulle arbeta med kameran i handen så skulle hon nog ändå ta med den ut på alla turer, eftersom det är så kul att fotografera.

–Det spelar inte så stor roll om bilderna ska levereras till en kund eller inte, det ger samma tillfredsställelse att ta dem ändå. Om man bara tänker på att bilderna ska generera inkomst så blir nog fotandet rätt tråkigt, säger hon.

Anna har också hållit några kurser i fotografering när tidningen Utemagasinet har haft event.

– Första gången de frågade tänkte jag »men jag är ju bara ute och knäpper kort, vad ska jag kunna prata om i en hel dag?« Men det gick bra och var roligt! Man får tänka efter själv varför man gör på ett eller annat sätt när man ska berätta för andra hur de ska göra. Vissa hörde av sig och var oroliga att de hade en för dålig kamera för att vara med på kursen, men det handlar inte om det. Det handlar om att se former, färger och situationer. Man måste öva och ta många bilder för ju mer man fotar desto duktigare blir man. Om jag lyckades inspirera någon att ha roligt och ta bättre bilder så har jag lyckats, förklarar hon.

Enkel utrustning

Tar man en titt i Annas kameraväska, eller vilken ryggsäck hon för tillfället lagt ner sin utrustning i, så ser man att den består av en Nikon D800, en 24–70 och ett 70–200. Det ska vara enkelt är Annas devis när det kommer till utrustningen.

– Jag är inte så teknikfixerad, det ska vara enkelt och lätt. Väger det för mycket så blir det kvar hemma, tekniken ska inte styra, menar hon.

Att hon använder sig av just Nikon är mest en slump, det råkade bli Nikon en gång i tiden och hon har hållit kvar vid det.

– Det handlar ju om ett verktyg och man ska kunna justera saker utan att behöva tänka sig för. Kameran ska vara som en förlängning av mig själv, menar hon.

För att klara av en dryg vecka ute på tur har Anna med sig många extra batterier. På vintern har hon dem i fickor nära kroppen för att de ska hållas varma och inte tömmas för fort.

En av de jobbigare sidorna med att frilansa är så klart den ekonomiska otryggheten, något som Anna också känner av.

– Nu på hösten är det oftast lite mindre jobb, medan det blir mer på sommaren och vintern, uteliv är ju trots allt till viss del säsongsbetonat. Det är antingen jättemycket eller väldigt lite jobb, i början av ett frilansarliv finns inget jämt flöde. Men jag antar att när man jobbat i några år så kommer kommer man in i ett bättre flyt där man lär sig hur man ska lägga upp året så att ekonomin blir jämnare, förklarar hon. Under de lugnare perioderna hinner man komma ikapp med redigerande och skrivande, marknadsföring och sånt. Vanligt kontorsjobb.

Det är inte alltid en fördel att vara sin egen chef heller, speciellt inte när de lite tråkigare sysslorna som måste göras.

–När man sitter med bokföringen eller nåt annat kontorsarbete så skulle det kanske vara bra med en chef som tvingade en att sitta inne och göra det, säger hon med ett skratt.

Gäller att hålla sig hel

Eftersom Anna är ute och rör sig mycket i sitt arbete så är hon beroende av att kroppen fungerar som den ska. En allvarligare skada kan ställa till stora problem med hennes arbetsförmåga.

–Ett benbrott kan ju leda till att jag går i konkurs, säger hon. Det gäller att ha en bra försäkring.

Men trots att hon är väldigt aktiv och ofta gör saker som kanske kan anses vara svåra eller utmanande så är har hon ingen längtan efter att göra farliga saker.

–Jag går i gång på fysiska utmaningar, men jag har ingen önskan att det ska vara dödsbrant eller farligt när jag till exempel åker skidor. Jag gillar inte att vara rädd på det sättet. Är vi ute och ska åka något brant så är det snarare jag som frågar om det går att åka runt eller velar lite innan jag börjar, skrattar hon och fortsätter:

– Jag älskar att vara ute i naturen men jag är ingen adrenalinpundare. Man utvecklas av att göra saker man inte trodde att man skulle kunna klara av men man måste alltid väga in risken.

Hon cyklar gärna i skogen med sin hund Skaja, som även är med på alla turer. Förutom paddlingen då hon inte riktigt får plats i kajaken.

– Hon är den bästa turkamraten som finns, när det är kallt ligger hon och håller värmen i sovsäcken. När jag sitter vid skrivbordet ligger hon och håller värmen på mina fötter, man är aldrig ensam. Att skaffa henne är bland det bästa jag gjort, säger Anna och hennes Skypekamera vinklas så att den vita blandrastiken med de pigga isblå ögonen dyker upp i bild.

Måste brinna för det man gör

Några dagar efter vår intervju ska Anna bege sig till Jukkasjärvi för att arbeta med att bygga upp ishotellet där och sen ska hon arbeta med ett företag i Åre som bygger igloos. Sen är det dags att dra igång reportagesäsongen igen.

–Hade man haft en familj att försörja hade livet säkert sett helt annorlunda ut, men jag tror att livet har olika faser och just nu är jag väldigt glad att jag kan göra det jag gör. Jag tror att det är väldigt viktigt att man brinner för det man gör, vad man än håller på med. Jag känner mig sjukt tacksam för alla människor som jag får träffa, alla situationer jag hamnar i och saker jag får uppleva. Och att jag är frisk och hel, det ska man aldrig ta för givet.