Annelie Pompes bilder från djupet

När Annelie svarar i telefonen har hon varit hemma i Göteborg två dagar. Den senaste resan gick till turistorten Sharm el Sheik i Egypten. Men det var inte någon solsemester som lockade dykaresset Annelie till Röda havets stränder. Nej, det var snarare Röda Havets djup som lockade. Resan var ett träningsläger inför ett världsrekordförsök som Annelie ska ge sig på. Det hon ska försöka är att fridyka ner till 130 meters djup, och 130 meter är bara ett delmål på väg ner till 160 meter.

Annelie PompeTips för UV-foto

Ålder: 32 år

Bor: Göteborg

Gör: Undervattensfotograf, föreläsare, tränare och äventyrare.

Utrustning: Olympus OM-D EM-5 med undervattenshus.

Webb: www.anneliepompe.se

Men det är inte på grund av hennes förmåga att dyka djupt som Kamera Bild har slagit en pling till Annelie, nej förutom att dyka djupt, klättra högt och träna hårt sysslar Anneli Pompe även med undervattensfotografering.

Växte upp nära havet

Hennes fotograferande började förhållandevis sent, i alla fall om man jämför med hennes intresse för dykning och vatten. Uppväxt nära havet har vattnet alltid funnits med i hennes liv, men det var inte förrän år 2005 som hon började fridyka. Det efter att ha sett filmen Det Stora Blå och blivit helt tagen. Fridykning innebär alltså, för den som inte är insatt i dyksport, att man dyker utan tuber. Man håller helt enkelt andan och dyker ner under ytan för att stanna där så länge man kan.

Fridykandet och fotograferandet hänger ihop för Annelie, det var när hon började fridyka som hon också började fotografera under vattnet. Eller fotografera över huvudtaget egentligen. Innan hade hon aldrig velat ta med en kamera ut på sina äventyr. Men när hon kom ner under ytan utan tuber tyckte hon att det var så fantastiskt vackert att hon ville att andra skulle se vad hon såg där nere.

– Jorden består ju till 70 procent av hav och det är så lite av det som folk oftast får se. Jag vill att människor ska få veta hur vackert det är under ytan. Vilket lugn som finns där och känslan av viktlöshet, berättar Annelie entusiastiskt. Entusiastisk är ett bra ord för att beskriva Annelie. Hon angriper alla sina projekt med positivism och entusiasm. Oavsett om det handlar om att bestiga världens högsta berg eller att fotografera små fiskar långt ner i djupen.

Fototävling under vattnet

Hon har även tävlat en del i UV-foto, som det förkortas. I tjugoårsåldern vann hon sin första tävling och priset var resecheckar på 25 000.

– Det var en av de bästa priserna jag kunde få. Jag älskar att resa men det kostar ju en slant. Efter det har jag kommit på pallplats i några andra tävlingar, bland annat kom jag trea i UV-NM 2011, berättar hon. När man tävlar i UV-foto finns det olika typer av tävlingar, antingen så skickar man in tidigare tagna bilder som bedöms av en jury eller så tar man bilder på platsen för tävlingen. Det är också ganska uppdelat i tydliga kategorier som macro, landskap och porträtt.

Ser saker på ett annat sätt

När Annelie hade börjat med fotograferingen under ytan så kunde hon inte riktigt släppa kameran även ovan vattnet.

– Har man väl börjat fotografera börjar man se saker på ett annat sätt. Sen går det inte att stänga av det där seendet, så man ser bilder överallt, säger hon. Nu fotograferar hon ofta sina äventyr, fokus ligger mest på att ta bilder av människor i landskap. Då får man med känslan av att vara där på ett bättre sätt och det är lättare att få grepp om miljön när man har människan som referenspunkt, förklarar hon vidare.

I utrustningsväg använder sig Annelie av en Olympus OM-D och ett undervattenshus.

– Den är liten, smidig och snabb. Framför allt smidigheten är viktig när man dyker med den. En större kamera skulle bli klumpig att ha med under vattnet och då är risken att man missar många bilder, berättar hon. Annelie fotograferar nästan bara när hon fridyker, alltså utan tuber. För en vanlig semesterdykare, eller någon som inte alls dyker, låter det kanske konstigt. Att man inte tar vara på möjligheten att använda tuber för att kunna vara under ytan en längre tid. Men Annelie tycker att fördelarna med fridykning överväger.

– När man fridyker är man mycket mer rörlig och fri. Att hålla andan är något man tränar upp ganska enkelt. Ibland kan jag till och med glömma bort att jag behöver andas om jag hittar något intressant att fotografera, säger hon och skrattar.

Fick nästan slut på luft

Annelie gör ofta sina längsta dyk när hon har med kameran eftersom hon vill fotografera mer än vad hon egentligen kanske hinner med. Hon berättar om ett tillfälle när hon dök in i en undervattensgrotta, när hon närmade sig öppningen igen såg hon en dykare som simmade förbi och fick en perfekt inramning. Men då hann hon inte få upp kameran, så hon väntade där och hoppades att det skulle dyka upp ännu en dykare vid öppningen. När hon i princip hade fått slut på luft kom så en dykare till och simmade förbi och den bilden fick hon.

Den som är något mer försiktigt lagd undrar kanske om det inte finns några faror med fridykning.

– Nja, det är egentligen lite säkrare än dykning med tuber eftersom man inte har lika mycket utrustning som kan strula. Däremot ska man alltid se till att vara två stycken, för det som kan hända om man dykt ner djupt är att man svimmar när man kommer upp till ytan. Då är det bra om man har en kompis som kan se till att man vaknar till. Det är dock sällsynt att det händer, det är oftast vid tävlingar eller träning som det kan hända, när man utsätter sig för stora djup, förklarar Annelie. Att dyka djupt och hålla andan länge är dessutom inte något man gör de första gångerna man är nere utan det är något man tränar upp med en stegvis ökning i både djup och tid.

– Fridykning är till stor del en mental sport. Ju lugnare du kan hålla dina tankar ju lugnare är din kropp och då förbrukar den mindre syre, förklarar hon.

Svårt att regissera fiskar

Även hennes fotograferande är till stor del en mental resa. Inspirationen kommer oftast inifrån och dyker upp i ögonblicket. Visst tittar hon på en del andra fotografer och blir inspirerad, men när hon väl är där nere i djupet så är det mest ögonblicksbilder som tas. Fiskarna är ju svåra att regissera som hon förklarar med ett skratt. Visserligen är några av hennes bilder mer uppstyrda, men då handlar det oftast om bilder med andra människor på. Då går hon och modellen igenom vad som ska hända väl nere under ytan och sedan kör de på tills bilden sitter. En av de fysiska svårigheterna för Annelie är att hon, efter en förfrysning av fingrarna på Everest, är ganska köldkänslig om händerna och därför ibland får problem att hantera kameran om det är kallt i vattnet.

Vill alltid ha med sig kameran

Hennes lust att fotografera har nu slagit rot så pass ordentligt att hon tycker att det känns tomt att dyka utan kameran.

– Varje gång jag dyker utan kameran ser jag saker som gör att jag ångrar att jag inte tog med kameran. Men samtidigt måste man ibland lämna kameran hemma och bara uppleva allt på egen hand, inte genom en sökare. Men oftast har jag med mig en liten vattentät kompakt som sitter i viktbältet om jag skulle komma på något jag vill fotografera, säger hon. Bland annat minns hon ett tillfälle utanför Egypten när det helt plötsligt kom en valhaj i närheten av båten och alla ville hoppa i vattnet för att se den i sitt rätta element. Då fick hon inte med sig någon kamera men är i efterhand ganska nöjd med det.

– Det hade så klart varit jättekul att kunna fotografera den, men det var jättehäftigt att bara simma där bredvid den också, berättar hon med ett leende som hörs genom telefonen.

Innan vi avslutar intervjun önskar jag henne lycka till med hennes rekordförsök och börjar tänka på våtdräkten och cyklopet som hänger där hemma i garderoben. Man kanske skulle...