Nyhet
Årets pressfotograf visar sanna bilder
DN-fotografen Paul Hansen läser ur sina anteckningar medan bildspelet visas på duken ovanför honom. Hans röst är lågmäld och även den minsta rörelse från publiken hörs tydligt. Tjugo minuter tidigare än planerat avslutar han sin presentation som gett åhörarna en annan förståelse för bilderna i utställningen Att åldras i Sverige. Därefter är det fritt fram för publiken att ställa frågor till en av Sveriges bästa pressfotografer.
Annons
En man i främre raden frågar om Paul Hansen tycker att han får tillräckligt med tid för att hinna fotografera. Paul svarar att han får tillräckligt med tid för att göra reportagen, men inte tillräckligt med utrymme i tidningen. Han gillar Internet eftersom han kan få in fler bilder och dessutom rörelse i bildspelen.
Paul arbetar för att vara så trogen människornas berättelser som möjligt. De får göra som de vill och han ber dem inte att prestera något för hans skull. Visst missar han bilder på det sättet, men han föredrar det framför att visa en berättelse som inte är sann.
Annons
- I det här jobbet är en timme ofta uppdelad på 55 minuter prat och 5 minuter bild, berättar Paul Hansen. Jag fotograferar i någon annans miljö och försöker fånga något som berättar något om dem själva, till exempel när de hämtar barnen på dagis. Något händer alltid även om den vanligaste invändningen är att "jag har väl inget att berätta".
Projektet Att åldras i Sverige är Pauls eget initiativ. Han arbetar mycket med reportage mellan de vanliga jobben. Det tar mycket tid, men det ger också mycket privat. Några av personerna han fotograferar behåller han kontakten med också när fotografierna är färdiga. Under lördagen fick han besök av Inger och Kjell som är med på bildspelet.
När utrustningen är nedpackad är Paul på språng tillbaka till jobbet. Vägen ut kantas av kollegor som gärna vill säga hej och en representant från Västernorrlands museum som eventuellt ska ställa ut Pauls bilder framöver. Vi svänger in till Pauls bilder som hänger i en luftig monter och Paul poserar snällt utan att visa med en min att han är på språng. Kanske det är så att det behövs en vänlig ödmjukhet för att komma så nära människorna som Paul gör.
