Att våga det man vill

2006 var året då jag bestämde mig för att satsa på fotografering, och göra det svåra valet att byta utbildning från spännande fysik, rolig matematik och klurig kvantmekanik.

Valet att byta från något tekniskt och naturvetenskapligt till den något osäkrare men mer kreativa domänen foto och journalistik var på ett sätt helt självklart – det var egentligen detta jag skulle hålla på med. Men det var också det svåraste val jag gjort, med tankar om att ha kastat bort utbildningstid i onödan. Samma år släpper landskapsfotografen Claes Grundsten sin bok Terra Firma, en enligt honom själv en mycket personlig bok med 115 bilder tagna över hela världen. Lustigt nog betyder boktiteln »fast mark«, vars uttryck jag i min tur direkt kopplar till ett ställe där jag känner mig hemma, stadig och stabil och där man hamnar när man hittat rätt.

Jag läser boken, och dras något enormt mot både bergens vackra avbildningar, mot fotografins möjligheter med rätt person bakom kameran och vågar till slut även att ta steget och göra det svåra valet att lämna en illusion av fast mark till en ännu mer fast och passande mark: fotografin.

Steg två i drömmen kom efter utbildningen till bildjournalist: att vandra runt Mt Everest. Detta val var lättare, och även om det krävdes förberedelser och mod att resa ensam så var det inte livsavgörande på samma vis. Väl hemma hade jag massor med bilder på berg, och flera erfarenheter rikare.

Jag slås av likheterna mellan min historia och Claes Grundstens tankar och vägval, och kanske beror det på att han på ett vis visat vägen till bergens vackra, mystiska och ståtliga varande, något som gjort honom till en av Sveriges främsta landskapsfotografer.

»Det handlar om att våga«, förklarar han i intervjun. Och precis så är det när det väl gäller.