Bengt Luthman: Åh nej, normalen är bra

Det vill säga 50 millimeter, eller 35 millimeter om man fotar med aps-c (eller 25mm om man fotar med mft). Normalobjektivet heter ju just så för att bildvinkeln motsvarar ungefär hur vi själva ser på världen. Det gör att bilderna blir verklighetstrogna ur ett bildvinkelperspektiv. Det blir en bra avbildning med andra ord. Det är väl också det som gör att många fotografer, framför allt dokumentärfotografer fastnat för just det här objektivet. Det ger en korrekt bild av det de fotograferar, perspektivet i bilden spelar inga spratt och man ser vad man får.

Det är nog också det här som gör att jag aldrig fastnat för normalen. För många år sen skaffade jag ett normalobjektiv till min kamera, tillsammans med ett kort tele (35mm respektive 50mm till min aps-c-kamera, vilket motsvarar ungefär 50mm och 75mm i småbild). Jag försökte anstränga mig för att faktiskt använda 35:an då och då, men det blev aldrig av. Jag tyckte att utsnittet blev så väldans tråkigt. Det hände ju liksom inget. Bilderna såg ut precis som jag såg dem när jag inte tittade genom min kamera. Jag ville påverka världen med mina bilder, inte så att jag ville förändra världens konstitution, men jag ville att världen skulle se annorlunda ut på mina bilder än vad den gör i verkligheten.

Jag tittade igenom mina bilder och gallrade dem efter brännvidd och då såg jag rätt snabbt att jag oftast använde ändlägena på mina zoomobjektiv och tittar man på vilka fasta objektiv jag använde var det vidvinklar eller teleobjektiv. Gärna ganska extrema vidvinklar eller fisheye.

Jag gjorde det här när jag var i en fas där jag ville trimma ner min utrustning eftersom jag helt enkelt insåg att det var en massa objektiv som låg oanvända. Det objektiv som användes absolut minst var min stackars 35:a. Den låg dammig i väskan och hade väl till nåds använts ett par gånger mest för att jag kände att jag borde. Den fick helt enkelt lämna min ägo och prova sin lycka någon annanstans. Det var snart tio år sedan jag sålde den så jag hoppas den har det bra.

Men i höstas kom chefredaktör Calle och frågade om jag kunde testa Canons nya EF-M 32mm f/1,4 STM, min initiala reaktion var så klart lite avmätt, »Jaha ja, så inspirerande«. Jag monterade objektivet på en kamera och stoppade ner den i ryggsäcken. Kameran fick följa med på några utflykter för att se hur objektivet presterade i vardagen, sådant som jag i vanliga fall fotar med en avancerad kompakt eller med mobiltelefonen. Förutom att det visade sig att objektivet var skarp och fint, började brännvidden så sakteliga krypa på mig.

Jag gillade utsnittet, bilderna blev små frusna ögonblick ur min vardag, utan konstigheter eller förvrängningar. Dottern äter frukost, hunden ligger och sover, sambon läser i soffan. Saker man kanske inte lägger märke till annars, men som händer runt omkring en hela tiden. Det blir bilder som ger sken av en rätt trevlig vardag man själv knappt kommer ihåg, eftersom man är upptagen med att skapa den.

Det gick så pass långt att när jag var klar med testet bestämde jag mig för att testa att lägga till en 35:a till min egen kameraväska igen. Jag letade lite på begagnatmarknaden och hittade en lämplig kandidat. En Postnord-hantering senare hade jag objektivet i min hand och slängde snabbt på det på huset för att plocka med kameran ut på en söndagsutflykt. Jag hade så klart med en vidvinkel och ett tele som back-up, om det visade sig att det här med att jag gillade normalen bara var en tillfällig förvirring. Men det visade sig att de andra objektiven låg kvar i ryggan hela tiden. Normalen var liksom lagom till allt, gå nära för porträtt eller ta några steg tillbaka för att fånga in allesammans vid fikat eller för att ta en vybild över landskapet. Den var inte optimalt till något, men det var en kompromiss som var tillräckligt bra på det mesta.

Och nu sitter jag med en lite fotografmässigt personlighetskris. Jag har ju alltid ogillat normalen, alltid kört vidvinklar eller tele och nu står (nåväl, sitter) jag här och hyllar normalen. Ett objektiv jag alltid tyckt varit tråkigt och lite så där gatufotogubbigt. Är det ett tecken på att jag själv börjar bli gammal? Att jag blivit pappa? Att jag äter mer vegetariskt? Att vi flyttat till ett radhus? Jag vet inte, jag behöver nog inte veta det heller. Vidvinklarna och telena har fortfarande sina framträdande roller i min kameraväska, men numera har även normalen fått bli en i gänget.