Bengt Luthman: Att göra det enkelt för sig

Det jag fotograferar mest nu för tiden är fritidens äventyr och resor, de betalda uppdragen på fritiden blir allt färre. Dels för att jag jobbar heltid men också för att jag inte vill jobba allt för mycket när jag är ledig om jag inte tycker att det är väldigt roligt. Att jobba med en kamera i handen har den olyckliga bieffekten att man kopplar ihop kameran med arbete. Något som gör att man tappar lite av glädjen med att fotografera för skojs skull.

På samma sätt som jag inte kan undfly det faktum att jag är ganska lat, så kan jag inte heller komma ifrån att jag gillar att dokumentera det jag gör med bilder. Dels för att ha kvar något som gör att man minns äventyren lättare men också för att kunna visa andra vad jag pysslar med.

När jag förra hösten testade olika actionkameror blev jag kär i konceptet. De är små, tåliga och ger i stort sett lika bra bildkvalitet som en hyfsad kompakt. Tidigare versioner har inte gett bildkvalitet som fungerar att trycka eller visa i större format på webben. Men bilderna från den senaste generationens GoPro ser absolut tillräckligt bra ut för att det ska gå att printa dem eller visa stort på webben. Dessutom tål dem i stort sett vad som helst vilket gör att jag aldrig behöver bry mig om den när jag har den med. I ärlighetens namn så fick min nya kamera känna att den levde första gången jag använde den, jag hade monterat den i en bröstsele och gav mig ut och cyklade.

En lömsk sten valde att justera min valda färdväg och jag störtdök över styret och landade på bröstet, med kameran rakt ner i marken. Förutom att ett av hörnen fick några repor så var det ingen fara. Den hade visat vad den gick för.

För varje resa eller äventyr jag varit på sedan jag köpte den har jag märkt att den tar över mitt fotograferande allt mer. Den känslige fotografen tänker säkert »men du har ju ingen som helst kontroll, inga manuella lägen eller ens en skärm och bara en fisheye«. Och ja, visst är det så, men det är också det som är tjusningen. Allt jag kan göra med kameran är att vinkla den i den riktning jag tror blir rätt och trycka på knappen. Jag kan inte styra exponeringen ett dugg, det enda jag kan göra är att lita på att automatiken gör ett hyfsat jobb. Men allt det här är just det som är vinsten för mig. Jag slipper tänka och jobba med kameran. Systemkamera kan jag inte och bara slänga upp och ta en bild. Med systemkameran följer ett helt annat ansvar. Här måste komposition, skärpedjup, slutartid och allt som hör till bli rätt och detta ansvar går inte att stänga av.

Min målsättning när jag fotograferar med systemkameran är alltid att ta en bra bild, med den lilla filmkameran vill jag bara ta en bild. Den kan bli sned, ha fel utsnitt, vara felexponerad och förvriden. Men det gör inget. Det är en bild från ett tillfälle när jag ville ha en bild, vilket uppfyller mina krav ypperligt.

På ett sätt är det lite som när folk går tillbaka till analogt, för att det ger dem ett långsammare arbetsflöde med mer eftertanke. Fast tvärtom. Jag vill kunna ta bilder snabbt, utan eftertanke och i vilka miljöer som helst. Med tiden har jag dock lärt mig hur kamerans objektiv fungerar och kan därför börja ta bilderna ur vinklar som gör bilderna lite mer spännande och intressanta bilder.

Ajdå, jag har börjat tänka igen.