Bengt Luthman: Pandemibilder

Främst tänker jag på den privata bilden, den vi tar i vardagen och som inte kan tillskrivas någon verkshöjd hur mycket vi än tycker om personerna på den. För många har det gångna året varit tufft. Det har varit svårt, för vissa omöjligt, att träffa äldre släktingar och de som hållit sig på rätt sida av rekommendationerna har under hösten och vintern heller inte umgåtts med någon annan än de i samma hushåll.

När man inte kan träffas blir bilder både i form av stillbilder och video ett sätt att, inte träffas, men minnas och se fram emot en tid där allt är »som vanligt«. En tröst och ett hopp. Många mor- och farföräldrar har nog fått extra många bilder på sina barnbarn skickade till sig under året, både digitalt och fysiskt.

För få saker har väl förmågan att väcka minnen och känslor som bilder. De kan ta oss till platser vi aldrig besökt, eller ta oss tillbaka till platser där vi satt vår fot. Vi kan möta människor vi saknar och älskar, eller träffa helt nya. Kamerans förmåga att frysa ett ögonblick och spara det på en hårddisk, ett minneskort eller en fysisk bild som vi kan plocka fram när vi själva tappat bort det där ögonblicket är en av dess stora styrkor. Bilderna blir som nycklar till rum vi själva stängt och låst.

Men det är inte bara stillbilder som hjälpt till att dämpa de negativa effekterna av långvarig frånvaro av möten. Rörlig bild och framför allt i form av videosamtal har också blivit en väldigt viktig del i mångas vardag både privat och i arbetet. Det här plockades snabbt upp av flera kameratillverkare som lanserade mjukvaror som gjorde att deras kameror kunde användas som webbkameror och ge bra bildkvalitet till de som ville möta vänner och familj över nätet. Det kanske kan anses vara ett PR-trick, de flesta som har en smartphone, surfplatta eller dator har ju numera en inbyggd kamera och att koppla in en extern är inte nödvändigt. Men man kan också välja att se det som att dessa företag vet att deras produkter kan hjälpa människor och gör då vad de kan för att göra det.

I år har vi också kunnat se hur bilder används för att svartmåla och anklaga personer för att inte göra sin del av det ansvar som lagts på alla i samhället. Både influencers och vanliga privatpersoner har fått utstå kritik för att ha publicerat bilder som avslöjar nöjesresor eller annat som inte varit i linje med de rekommendationer och restriktioner som finns och funnits på plats. Det har säkerligen förekommit en hel del bilder som tagits men inte publicerats av just sådana skäl. Att slippa stå i det negativa rampljuset, om än bara för en kort stund.

På det stora hela kan man nog säga att våra bilder har varit till mer hjälp än skada under året som gått. I år är det nog fler än bara de som är lite extra bildintresserade som ser bildens möjligheter att hjälpa, trösta och inge hopp. Även om den inte uppnår verkshöjd.