Bengt Luthman: Systembyteskollaps?

I flera år har jag funderat på att byta kamerasystem. Det nuvarande har jag använt i ungefär 20 år. Tanken på att skaffa något nytt var lite pirrig, men skapade också en viss nervositet. Det här kan säkerligen framstå som ett märkligt beteende för den som byter kamerasystem lite hur som helst. Men det kan väl erkännas omgående, jag är en vanemänniska. Rutiner och jag går ofta hand i hand. Det låter kanske lite tråkigt, men när det gäller utrustning som ska användas snabbt och intuitivt finns det ganska många fördelar med att ha något man känner väl och kan hantera i olika situationer. Att lära sig sin utrustnings fördelar och nackdelar och arbeta runt nack­delarna är något som kommer med vana och lång erfarenhet.

Man brukar kunna ana samma tendenser hos till exempel pressfotografer som ofta arbetar snabbt och intuitivt med sina kameror. Inte för att jag försöker jämföra mig med yrkesverksamma pressfotografer och därmed låta något av ljuset från deras kunskapsglorior skina på mig, men ändå. Så med någon form av nervöst flackande blick började jag fundera på vad jag skulle ha istället.

Nackdelen med att arbeta med kameror och testa en massa olika och nästan alltid kunna klämma på de senaste modellerna är att man får en ganska tydlig bild av vad man gillar och inte. »Men hur kan det vara ett problem« kanske du undrar? Jo, för att det är sällan någon tillverkare har lyckats samla alla de där egenskaperna man gillar i en och samma kamera. När jag med min krav- och önskelista i handen började se över marknaden insåg jag att det kommer att bli en del kompromisser. Bra ergonomi eller väderskydd? Riktigt bra autofokus eller vettiga menyer?

Nåväl, i slutändan stod mina val mellan en kamera med den ergonomi jag gillar och en kamera som var väderskyddad och hade bättre specifikationer, men sämre ergonomi ­(och ett utseende som verkar populärt, men som jag själv inte är superförtjust i). Mitt val föll på kamera nummer två. Kompromissen fick alltså bli specifikationer före ergonomi och design.

Efter ett par klick på nätet och några dagars väntan hade jag min nya kamera hemma (tillsammans med en glugg). Nervöst fingrar jag på den nya bildmaskinen. Den har visserligen legat i mina händer tidigare när den testades på redaktionen, men då var den inte min. Nu känns det liksom så definitivt. Som om jag öppnat en dörr, stängt bakom mig och sprungit rakt in utan att tända lysknappen. Reglagen känns inte som mina händer är vana vid, utlösaren sitter inte där den »borde«, greppet är inte lika rejält. Jag försöker glömma de ergonomiska tillkortakommandena som mina taktila instrument rapporterar om och dyker ner i menyerna för att ställa in det som går för att kameran ska fungera ungefär som jag är van vid. Jag tittar på objektivet.

Fysisk bländarring, när använde jag det senast? Hur gör jag för att ändra bländare med tumhjulet, som man »ska« göra? Inget är bekant. Jag behövde inte hyperventilera i en papperspåse, men visst kunde man skönja lite ångest. Men jag monterade objektivet jag köpt tillsammans med kameran, stoppade i två minneskort och gav mig ut.

Hur gick det då? Jo tack, jag vande mig.