Bland virus och laddade solvindspartiklar

Ärligt talat. Vilken start på norrskenssäsongen. Bara de senaste 3 dygnen har norrsken i episoder kunnat fotas och ses söder om Stockholm, och förstås allt norr om det. Någon signatur av träff från något större utbrott kom inte. Mig veterligen beror således de senaste dygnens geomagnetiska stormanden på koronahålet med stort "K". För er som är nya på Norrskensplus och Norrskensverige är koronhål områden på solens yta som på grund av öppningar i magnetfältet släpper ut laddade partiklar, plasma - solvind - i högre hastigheter än vanligt. Det är inte ovanligt att de är öppna under flera solvarv, se bara i början av augusti när det formligen brakade loss på norrskenshimlarna över landet.

Norrskensverige har roat sig under natthimlen. Undertecknad har dock som vanligt i skiftet augusti-september varit matt i rocken eftersom barnen släpar hem slemhosta, snor i ohemula mängder och allmän hängighet, vilket givetvis smittats av sig. Dessutom har min bättre hälft och livspartner haft egna äventyr för sig lagom till Kp-värdet, dvs norrskenschanserna, stigit till även för mig, lite halv-pirriga förhållanden. Vad ska man säga? Tajming? Välbehövd vila? I brist på annat, ett tillfälle att gnugga de tekniska knölarna och relativt naket blotta sin inkompetens genom Facebook Live-funktionen, där inte mindre än 800 tittare, i direktsändning kunde ana problemen. Om inte annat höra dem, när eko-rösten från kollegan Jörgen kommer fram. Inte ens frenetiskt tryckande på ologiska knappar kunde rädda upp situationen, förrän 56 minuter in i sändningen när jag fann "mute"-knappen i "gäst-programet", en teknisk resa jag ska bespara er.

Det är tydligt att norrskenscommunityt vaknar till liv. Intresset ökar, följarna ökar, små, mindre lokala grupper ökar i antal och sprider med framgång aktuella norrskensprognoser med liknande flöde som vårt, Norrskensveriges. Det är knappast så att vi har något patent på detta, tvärtom gläder jag mig åt att fler bildar undergrupper. Hybrisen smeker min kind och säger något i stil med att jag kan vara en stolt norrskenspappa.

Framåt så. Nu vänder det (har jag hört mig själv säga otaliga gånger) och viruset har för den här gången blivit avlivat av min kropps arma immunförsvar. Dessutom kan axlarna sjunka lite, då mer försiktiga norrskensförhållanden väntar. (om inte ett ytterligare koronhål, mycket mindre, föder ytterligare en aktiv eller stormande period ikväll onsdag, eller torsdag. Eller om solfläcken där på solen får för sig att brisera och skicka med sig ett gigantiskt utbrott. Och med giganstiskt menar jag att plasman väger ungefär lika mycket som hela Mount Everest. En ganska häftig liknelse ändå.

Må bäst!