Brutus Östling: ”Jag tar inga genvägar”

I en frys hemma hos Brutus Östling ligger hundratals djupfrysta åkersorkar och möss. Det är Leia och Ceasar som fångat, dödat och levererat till sidan av Brutus skrivbord i kontoret i hans hus utanför Norra Rörum i Skåne. Nu ligger den gråa stora Ceasar och jämrar sig på mattan. Han har tråkigt.

Brutus Östling

Ålder: 56 år. 

Familj: Hustrun Agneta och fyra barn.

Bor: Utanför Norra Rörum i norra Skåne. 

Yrke: Fotograf. 

När jag inte fotograferar: Jag gillar människor. Vi går också mycket på konserter men där plåtar jag ju en del förstås. Att plåta på metalkonserter är lite som att plåta fåglar. 

 

– Förra vintern när det var födobrist i norr fick vi flera hökugglor hit till Skåne. En av dem höll till bara fem minuter från där jag bor och det var stort ståhej och många som kom dit och tittade på den. Då kom sorkarna som katterna samlat in väl till pass.

Från kontoret planerar Brutus sina resor. Nu besöker han Asien, Afrika, Europa, Syd, Central och Nordamerika för att fotografera de hotade gamfåglar som inte någon bildköpare ville veta av.

– Gamboken blir troligtvis ett förlustprojekt, men då får det vara så. Jag måste göra det. Många gamarter är hotade, bara i Indien dog under en kort period tio miljoner gamar efter att ha ätit döda djur.

– Det visade sig att man regelmässigt gav det kraftigt smärtstillande medlet Diclofenac för att djuren skulle orka mer. Det har nu upphört i Indien, men nu har det blivit lagligt i vissa EU-områden. Naturvårdare i Spanien befarar nu att det kan hota bland annat lammgamen, som man sedan femton år stödmatat. Jag måste berätta om de här fåglarna och vad som händer med dem över hela jorden.

»Jag kunde inte fuska«

Som nykter alkoholist är det viktigt för Brutus Östling att göra så gott han kan och inte fuska med arbetet. Flera gånger under intervjun återkommer han till just detta. Det kan handla om att skriva ett extra kapitel om Photoshop i boken Konsten att fotografera fåglar och andra djur. En halvmesyr var otänkbar, istället blev det ett kapitel som är så gediget att det är en hel photoshopbok i sig.

– Boken var nästan klar. Jag skulle bara skriva sju åtta sidor om bildbehandling. Men ju mer jag tänkte på det desto mer övertygad blev jag om att jag inte kunde fuska, jag var tvungen att göra alltihop. Den insikten försenade boken och kommer avskräcka mig från att skriva fler handböcker under väldigt lång tid, säger han med sitt fnissiga smittande skratt.

Det sista kapitlet testades i sin helhet på photoshop-okunniga personer för att Brutus skulle kunna försäkra sig om att hans instruktioner verkligen fungerade.

– Två personer fick följa handboken utan minsta hjälpa av mig. Det var en liten säkerhetskoll. Om de, som hade väldigt lite vana av att arbeta i med Photoshop, kunde ta sig igenom bildbehandlingsprocessen enbart genom att läsa de 70 sidorna, då visste jag att jag hade lyckats.

Han skrattar igen.

– Den som lär sig mest av att skriva en sådan handbok är författaren. Man gör så mycket utan att tänka på vad man gör eller varför. Att omvandla den där automatiska kunskapen till en handbok för andra lär jag mig själv mycket av.

Det har blivit nio böcker om fåglar hittills, men det har bara gått femton år sedan han började intressera sig för fåglar. Och även om Brutus är stolt över sin handbok föredrar han snabb och intensiv produktionstakt.

– Den bok som ligger mig närmast är Under asfalten vilar en strand, som handlar om albatrosser och om Midway Atoll. Midwayöarna ligger halvvägs mellan Japan och Hawaii och jag skulle varit där i en vecka och hade inte planerat någon bok.

På väg dit hade Brutus blivit bestulen på en av sina utrustningsväskor. Han hann komplettera i Honolulu så att han hade med sig två hus, ett EOS 1D mark IV och ett EOS 5D mark II. På Midwayöarna fick han arbeta med i stort sett bara tre gluggar, 300/2,8, 70–200/2,8 och 14/2,8.

När Brutus skulle resa hem fick planet motorproblem och var tvunget att gå tillbaka en och en halv timme till Midway på en motor. Det blev en veckas fotograferande till medan planet väntade på en reservmotor, ytterligare en vecka med arbete från morgon till kväll, mestadels liggandes på marken med något av teleobjektiven.

– Men alltid med 5D mark II och 14 mm liggande på marken bredvid mig. Jag märkte snabbt att albatrosserna var nyfikna. De gillade att komma fram och nafsa på min tröja. Då var det bara att byta kamera och börja plåta med 14mm. De hackade en del på 22 000-kronorsgluggen, men bilderna var viktigare och linsen klarade sig bra.

Under den andra veckan på Midway inser Brutus att han måste göra en bok med bilderna. Med sin bakgrund som förläggare och med flera egna fågelfotoböcker bakom sig vet han vad det innebär.

Bygger sina böcker som filmer

– Många fotografer tror att man gör en bok genom att sätta samman sina bästa bilder. Det blir sällan någon bra bok. Man måste bygga upp den som en film med höjdpunkter, dalgångar och vilopauser. Det måste finnas en rytm i en bok, det lärde jag mig i grunden av redaktören Nisse Dagerman på Norstedts. Tillsammans med honom la jag upp miniatyrer av uppslagen på små pappersbitar på ett stort bord och byggde en historia på samma sätt som man bygger en film eller vilken berättelse som helst. Det är klart att man måste ha med de absolut bästa bilderna i boken, men det måste med andra bilder också eftersom de bidrar till berättelsen.

Efter fotoböcker och massor av andra uppdrag, både som fotograf och föreläsare, vet Brutus vad som krävs för att man ska lyckas med ett projekt.

– Det allra viktigaste är att man är fokuserad. Om man till exempel vill göra en bok ska man verkligen fokusera på det. Visst kan man ha flera parallella projekt, men man måste ägna sig helt åt en sak i taget för att lyckas. För mig funkar det också bra att jobba väldigt fort. Flera av mina böcker bygger på bilder som jag fotograferat under kanske två, tre eller tre och en halv vecka. Att kunna gå in i ett projekt så intensivt och utan att störas av annat ger väldigt bra utdelning.

Intervjun avbryts av när dottern ringer från skolan och behöver bli hämtad, men återupptas när Brutus satt sig i bilen och slagit på högtalartelefonen. Från huset i norra Skåne sköts både det professionella och det privata. Här finns bokförlaget, en ramverkstad med storformatsskrivare och tre gömslen på tomten.

– Om jag inte kommer iväg härifrån så har jag gömslena här hemma för att komma ut och göra det som jag tycker så fantastiskt mycket om. Ute i gömslet är jag bortkopplad från allt annat. Det händer mycket ute men det är inte alltid jag tar bilder.

Varför började du fotografera?

– Jag är nykter sedan 24 år, och när jag varit nykter några år behövde jag något annat att hålla på med, så jag började med dykning. Och så kom mitt gamla intresse från ungdomen, foto, upp efter åtta–nio års nykterhet.

Brutus fotograferade undervattensreportage och sålde till tidningen Dyk, Undervattensmagasinet och den tyska dyktidningen Tauchen.

– Är det något som digitaltekniken har revolutionerat så är det undervattensfoto. Förr var det tre timmars förberedelser, en timme dyk, tre timmar efterarbete. För 36 bilder. Man fick avväga dagsljus och blixtljus på känn. Rött försvinner på sju–åtta meters djup och gult på tolv–tretton meters djup så man måste alltid plåta med blixt för att få färger i bilderna. Då var man tvungen att kunna tekniken. Nu kan tack och lov så många fler hålla på med det. Kamerorna sköter det mesta och man kan kontrollera resultatet direkt på skärmen under dyket. Och så kan man ta tusen bilder på ett dyk.

Fåglarnas uttryck fascinerar

En av de största fördelarna med digitaltekniken annars är möjligheten att fotografera med ISO-tal som för tio–femton år sedan skulle betraktats som science-fiction. Vi kan idag fotografera action i ljus som förr knappt räckte till porträttbilder. Det är häftigt.

Vad är det med fåglarna som lockar dig?

– Till skillnad från många andra djur så händer det så mycket med fåglar, de har mycket mer uttryck. När jag fick upp ögonen för fåglar för 15 år sedan var det uttrycket som fascinerade mig. Och det var kanske det som var speciellt med mina bilder då. På den tiden var fågelfoto lika med traditionella fågelporträtt, man skulle visa fågelns artspecifika drag. Idag när man ser på fågelfoto på nätet är det något helt annat, något helt fantastiskt.

Vad är den största utmaningen för dig i ditt arbete idag?

– Utmaningen med fåglar är ofta att se till att komma tillräckligt nära. För att ta en intressant bild måste jag hitta på något sätt att skildra deras beteende, eftersom det är det som är så fascinerande med dem. Jag blir alltid imponerad av någon som klurat ut något nytt sätt att göra det på. Rent yrkesmässigt tror jag att man för att kunna försörja sig som fotograf måste börja jobba med lite annat också, man måste lära sig fler format. Som att filma och göra böcker.

Amatörerna driver kameraförsäljningen

I en värld där alla är fotografer och dessutom snabbt kan sprida sina bilder på internet tycker Brutus att proffsen får inse att de är omkörda. I alla fall i fågelbranschen.

– De bästa bilderna tas inte längre av proffs. Istället är det amatörer som har tid att sitta i tre, fyra år och jobba med en kungsfiskare. Dessutom är det amatörerna som framförallt köper ny utrustning. Ett proffs frågar sig alltid om kameran eller objektivet kommer att ge pengarna tillbaka. Idag innebär svaret på den frågan ibland att man avstår från en uppgradering till senaste modell. Så idag är det amatörerna med pengar över som driver kameraförsäljningen.

Parallellt med boken om gamar arbetar Brutus med ett projekt om klimat, Arktis och isbjörnar. Tillsammans med formgivaren och fotografen Fredrik Granath ska han resa till bland annat Svalbard och arktiska Kanada.

– Projektet handlar om klimatförändringen och att vi faktiskt verkligen kan göra något åt den. Att ge upp är inte ett alternativ.

I och med klimatprojektet blir det många resor norrut

– Jag älskar det. I mars var jag i Varanger i nordligaste Norge. Här häckar 100 000-tals fåglar, och de kommer ofta så tidigt. Vädret är fruktansvärt oförutsägbart med strålande solsken som tio minuter senare har förvandlats till snöstorm. Fåglar i snöoväder kan ge fantastiska bilder. Måsar är sociala också, om man matar dem från båt slutar det lätt med att de landar på objektivet.

För att fotografera fåglar reser Brutus mycket.

– Som naturfotograf vill jag fotografera nära fåglarna eller djuren utan att störa dem. Vi är gäster hos dem men för varje art brukar det alltid finnas någon plats på jorden där det är möjligt att vid vissa tider på året komma riktigt nära utan att störa. En hel del arbete handlar om att söka på nätet.

Även om arbetet som fotograf tar honom runt hela jorden sker det mesta av arbetet hemma på gården i norra Skåne. Förutom att vara nära sin familj är även fåglarna mer lättjobbade hemma.

– Jag har ju tre gömslen på tomten och håller på att ställa iordning ett fjärde ute i skogen, 150 meter från huset. Det har blivit en glänta där efter att bonden avverkade lite skog. Vi får se vad det blir, men jag hoppas på både sparvhök och duvhök som jag vet finns här.

Brutus och hans fru har kontor och ramverkstad vid bostaden. De skriver själva ut bilder med en storformatsskrivare. Canvasen fernissar de och ramar på kilram, för vanliga ramar använder de True Color-glas. Den nya glastypen ger väldigt mättade färger utan störande reflexer.

– Det kostar tio gånger mer än vanligt ramglas men det är det enda rimliga om man ska ha glas framför fotografier.

Bilderna säljs i numrerade upplagor på utställningar och på gallerier. Nästa projekt är att skapa en webbshop där kunderna kan köpa tavlor på nätet.

Men även om det affärsmässiga är nödvändigt för att få möjlighet att göra de andra projekten är det ingen tvekan om att det är fåglar och själva fotograferandet som står i centrum för Brutus uppmärksamhet.

– Det är uttrycket jag är ute efter. Man ska inte läsa in för mycket i fåglar, men vi får fantisera lite när vi ser en fågel som ser ut att uttrycka något som vi känner igen. Det är precis samma sak när jag fotograferar människor. Det är ingen skillnad – förutom att jag sällan behöver gömslen för att fotografera dem.