Calle Rosenqvist: En bild, ett liv

Men så finns det också hemskare bilder som både gjort avtryck och gett intryck världen över. Sju år innan jag föddes, den 8 juni 1972, tog Nick Ut den ikoniska bilden Napalm Girl som visar flera barn och den då nioåriga Kim Phuc som sprang iväg från sin by som just blivit attackerad av napalm av sydvietnamesiska styrkor.

Många bilder är så starka att de är ofattbara, och kanske är det också därför som de uppnår status att bli ikoniska bilder. Bilderna blir mer än en bild, och får ett värde större än innehållet i själva bilden.

Att bilder är ett starkt instrument för att påverka vet vi, det är så starkt att det kan vända upp och ned på världen, få ledare att falla, få ett land att tänka efter. Bilder är så starka att de kan föra över känslor, förstärka känslor, få människor att skratta, häpna, hjälpas åt, splittras – eller få en pappa att brista i gråt på vardagsrumsgolvet.

Egentligen var det ingen speciell dag för mig. Jag kollade som vanligt runt bland nätets nyheter och fastande till slut i en artikel kring det som alla skrev om.

Egentligen såg jag bilden, men hade inte hela historien bakom, och undrade hur det kom sig att man visade en bild på ett barn, liggandes på en strand, utan liv. Mina första tankar var rent publicistiska – hur tänkte man här? Men efter att ha läst texten kring bilden, läst vad som hänt, läst om fotografens berättelse, och än en gång tittat på bilden, så började känslan av avsky kring världens orättvisa krypa närmare mitt inre.

Lika svårt som det var svårt att förstå, var det att hålla tillbaka tårarna. Som rätt nybliven pappa var det också lätt, men samtidigt ändå omöjligt, att relatera till händelsen att förlora sitt barn.

Treårige Alan Kurdi var med på den båt med 23 personer som förliste utanför Turkiets kust i sin flykt från krig och mot förhoppningen om ett bättre liv. Endast pappa Abdullah Kurdi överlevde resan med livet i behåll, men förlorade precis allt annat.

Nu har bilden på hans son blivit en symbol för tragedin, och ett uppvaknande för vad som faktiskt händer i vår värld.

Bilden blir ikonisk.

För det är rätt lätt för oss att gotta ner oss i tv-soffan, sitta framför MacBook Pro:n i famnen, läsa nyheterna och ta in det som skrivs – utan att förstå vad som faktiskt hänt. Det är lätt att ignorera, skydda sig själv genom att inte se, och välja att inte känna.

Fotografen Nilüfer Demir som tog bilden på den kurdiske pojken berättar i en intervju att hon kände sig paralyserad när hon såg Alan. Helst skulle hon vilja ha tagit en bild på pojken lekandes vid stranden, men verkligheten blev en helt annan. »Kanske var det ögonblicket som världen väntade på för att agera«, säger hon.

Kim Phuc överlevde sina napalm-skador, mycket tack vare Nick Ut som också hjälpte henne till sjukhus och krävde att hon skulle få all hjälp för att överleva. Bilden på henne blev en väckarklocka världen över, och det är också pappa Abdullahs och fotografen Nilüfers förhoppningar kring bilderna på Alan Kurdi.

Bilden är redan ikonisk. Blunda inte för dess värde, vad den står för, och hur viktig den är för hur vi uppfattar vår omvärld. Öppna dig själv och se, välj att känna, låt den räknas.

En bild säger mer än tusen ord.

En bild kan rädda fler än tusen liv.

En bild kan förändra och få andra att förändras.

En bild, ett liv.