Calle Rosenqvist: En dag utan fokus

Plötsligt vaknar jag upp med ett ryck. Det var inte alls trevligt, utan precis så där jobbigt som när man drömt en mardröm. Rycket kom av att jag i en för sen millisekund kom på mig själv att öppna min analoga kameras filmslucka utomhus i strålande sol – så klart färdigfotograferad med finfina och säkerligen viktiga alster för framtiden. Men turen i oturen var att det var en dröm.

Efter några tankar om varför jag drömde just den drömmen så stod det sig självklart att det var min hjärna som drog katastrof-paralleller till den fotografering som jag då genomfört några månader tidigare. 2016 hade nämligen Leica släppt sin »Leica M-D«, digitalkameran utan skärm, där man helt enkelt skulle få en mer analog upplevelse, aka pizzan med bortglömt namn där man får reda på innehållet när man kommer hem.

Nåväl, den senare katastrofen var i alla fall värre, eftersom den faktiskt hände och inte bara var en dröm. Så läs och lär, så slipper ni vakna kallsvettiga om nätterna.

Min ursprungliga tanke var nämligen att löpa hela linan med det finfina analoga retrotänket från början till slut. Lite här och där i kroppen finns muskelminnet kvar, från den tiden när jag begav mig ut i naturen för att fotografera. Skulderbladets kompensation för stativet som hängde bak på ryggen, ryggsäckens snedfördelning som gjorde att jag justerade ryggen lite extra åt ena hållet och fingerfärdigheten med att byta objektiv på kameran från 70-talet utan att titta och med en hand. Ja, ni vet sådana saker man helt enkelt hade tid att öva på när ens intresse faktiskt fick ta upp en stor majoritet av ens tid. Hobbyn gick ju före allt, och självklart ville jag bli bättre och bättre på alla ingredienser i fotohobbyn samtidigt som jag hela tiden letade det optimala arbetsflödet.

Sagt och gjort, självklart rullade det på finfint när jag översatte mitt inpräntade muskelminne från dåtid till nutid, ungefär som en lite firmwareuppdatering – in med det senaste, och plötsligt hade jag konverterat kroppsminnet från äkta retro till modern retro – optimerade objektivbyten och annat. Till detta hörde också att tejpa över bildskärmen för att låtsas att den inte ens var där, för att inte plötsligt få för sig att titta på de bilder jag tagit. På så vis kunde jag alltså fotografera som förr, med samma känsla, och med drömmen att resultatet var värt att vänta på.

Dagen var vigd åt bara mig själv, ensam med naturen tillsammans med fulladdade batteriet, och utan den pressande tidsbristen. Jag letade mig runt till flera av Hälsinglands pärlor som jag så många gånger förut besökt, och denna dag för att fånga mina favoritställen på bild ännu en gång. Vad kunde gå fel: godis som Polly och iskall Coca-Cola, muurikka med pitabröd och alla möjliga grönsaker, renskav och annat. Oslagbart, helt enkelt. Precis som förr. Precis som det ska vara när kreativiteten och allt stämmer.

Soluppgång. Byggnader i form av äldre lador och häbbren (eller härbren och stolpbodar som många också säger), med vackra ängar och förgrunder. Vatten och vattendrag, skuggspel i skogen, mossbeklädda stenar, häftiga gamla skyltar och vackert solbränt timmer. Allt fångades på bild. Kossorna undrade vad som var på gång, samma sak de som cyklade förbi den sjö där jag i princip vadat ut för att fånga bästa bilden på solnedgången. Ja, ni förstår ju – lyckoruset var totalt.

Dagen till ända vad det dags att direkt gå i säng, det hade varit händelserikt och häftigt, och även om kameran var en modern digitalkamera med maskerad bildskärm, så var den upplevda retrokänslan totalt, precis som det varit 20 år tidigare.

Det första som händer dagen efter är så klart att jag tar mig an att titta på bilderna. Första bilden är lite suddig, men jag minns ju vad det var. Andra bilden var mer suddig, liksom tredje … det är helt enkelt något som inte stämmer. På alla bilder, dessutom. Efter en del klurerier upptäckte jag att min finfnia manuella fokusering sabbats av avtryckarens halvvägs-autofokus, som så klart inte fanns på min gamla kamera.

Plötsligt inser jag hur svårt det är att förfina något som var så bra förut, att bli ännu bättre nu. Kanske är det bättre att bara minnas hur det var och helt enkelt skippa försöken att återuppleva det förgångna i en sämre repris. Trots detta älskar jag moderna retrokameror, eftersom de ger mig rätt dos av dåtid.