Calle Rosenqvist: Med rätt att förenkla

Ja, precis så gick mina tankar som liten, som ungdom och nu som vuxen, de gånger jag suttit med en drös prylar i händerna för att lösa ett problem. Faktum är att problemlösning också ofta har en rätt stor del med foto att göra, både på ett direkt eller indirekt vis.

Mina tankar är att man ofta har en bild framför sig av hur något ska blir i sitt slutresultat, och för att nå dit måste man övervinna en del hinder på vägen. Även om jag inte tog min examen som civilingenjör så ligger takterna i – löda här, klura där, koppla där och beräkna där. Men det är för att jag gillar sådana problem. Och därför också sådana lösningar. Och att leka med ny teknik. Och testa nya kameror.

Men man behöver inte ha vare sig tekniska eller ingenjörsmässiga ambitioner eller kunskaper för att övervinna de hinder som faktiskt finns, eller i klarspråk – för att få bilden – på ett eller annat fungerande vis. Det tekniska förhållningssättet är bara en av ekvationens flera lösningar och en metod för mig att sortera upp problemen så de blir nåbara, görbara och lösbara.

Kanske är det också därför jag älskade att titta på MacGyver. Hans förhållningssätt att göra avancerade saker med enkla medel passar mitt sinne perfekt. Som bonus har han en teknik som innebär att aldrig skadar någon utan alltid tänker igenom förloppet i sitt huvud för att se utgången av sin kluriga lösning.

Till sin hjälp hade MacGyver sin kunskap inom vildmarksliv, djur, natur, fysik och kemi, men även av de relativt få prylar han alltid hade med sig: den schweiziska armékniven, en Timex-klocka på armleden, en ficklampa samt tändstickor som fungerade utan plån.

Även om jag aldrig kommer att bli MacGyver och resa runt i krigsområden, hjälpa hemliga organisationer med spännande uppdrag, fånga tjuvar eller bygga exploderande bomber av några hekto socker och tre pinnar, så finns ändå vissa likheter med alla oss ljusfångare som finns där ut.

Problem för oss fotografer uppkommer hela tiden. Är det inte kameran eller prylarna som strejkar så är det andra faktorer. Fel väder. Personer som stör. För trångt. Fel brännvidd. För mörkt. För ljust. Slut på energi – maten tog slut – ingen ork att ro hem det hela.

Ja, ni hör. Oändliga möjligheter och omöjligheter påverkar utfallet för slutresultatet hos den som är fotograf.

Många söker lösningen på problemen och lyckan till framgången i bättre prylar, snabbare prylar, med ljuskänsliga prylar, prylar som ger mer, bättre, vackrare ljus. Prylar som förenklar och håller för hårdare, tuffare tag. Och priset är ju ändå överkomligt, endast ett halvt huslån eller så. Den vinnande bilden har ju i princip tagit sig själv!

Inom medicin brukar man tala om GAS, (General Adaption Syndrome) som en trestegsprocess för hur kroppen fungerar under stress. Först larmar kroppen och stressnivåerna ökar, sedan kommer irritationen, frustrationen och koncentrationen försvinner. Sista steget är depression.

Den icke-medicinska och påhittade termen GAS (Gear Acquisition Syndrome) för de som har exceptionellt svårt att inte köpa nya prylar – som verkligen måste köpa nya grejer – upplever ungefär samma trestegsprocess som den medicinska GAS. Därav samma namn – nämligen att kroppens stress ökar i första steget och larmar att något måste göras för att tillvaron ska bli bättre och tillgodose ett starkt behov (köpa, köpa, köpa). I det andra steget kommer irritationen och frustrationen när faktiskt ingenting blev bättre med de nya prylarna, utan snarare sämre, då huset nu intecknats i onödan. I det tredje steget kommer då det oundvikliga – den fotografiska depressionen. Ljuset försvinner och mörkret tar över. Det går helt enkelt inte att fånga något på bild längre.

Själv vill jag klara mig med min Gerber-kniv ute i skogen, en klocka för att checka av rätt exponering, en ficklampa för att måla med lite ljus samt tändstickor för lite värme. Då blir också mina naturbilder som bäst.

Då är jag min ungdomsidol.

Då är jag MacRosen.