Christina Sjögren: Kameran är en väg in

– Jag är och gör i ordning mina tidigare jobb och planerar kommande reportageresor. Jag brukar göra så. Efter att jag varit i väg på reportageresor brukar jag åka till något ställe som är lugn och skönt och där gör jag i ordning alla jobb, berättar Christina.

Kontrasterna är väldigt viktiga för henne. Blandningen av stad och land.

–Jag gillar att vara ute i naturen, men när jag varit där ett tag längtar jag till staden och tvärtom. Jag har en liten stuga i skogen i Småland, dit längtar jag nästan alltid. Men när jag varit där ett par veckor börjar jag bli sugen på att resa i väg igen, säger hon med ett skratt.

Jobben hon sitter och går igenom nu är från en sex veckor lång reportageresa som hon gjorde till Japan tidigare i år.

Återkommer till samma ställe

I år har det blivit två reportageresor till Japan och förra året var det en annan. Christina har även rest mycket till Indien och andra ställen i Asien.

– Jag tycker om när man återkommer till samma ställe flera gånger. Det är lättare för att man lär sig kulturen och man lär känna människorna där. Det gör det intressantare att åka tillbaka, jag vill ju se hur det går för de människor jag lärt känna, förklarar hon.

Men de så viktiga »fixarna« är också en anledning att åka tillbaka. Utan fixarna är det väldigt svårt, nästintill omöjligt, att arbeta i vissa länder. De kan språket, kan hitta rätt personer att prata med och kan guida i områden man inte känner till, vilket i början är i stort sett överallt.

– I Indien till exempel var det jättesvårt till en början, det var väldigt stökigt. Det var extremt mycket trafik och de har en annan tidsuppfattning. Sen kan man ju inte språket eller de kulturella koderna. I början kunde det vara svårt att fokusera på jobbet. Men efter ett tag börjar man lära sig och då går det mycket lättare att arbeta och få kontakt med människor. I Japan var det också väldigt svårt till en början eftersom det är så få som kan engelska, men ju fler gånger jag kommer tillbaka ju lättare blir det, berättar Christina.

På samma sätt som Christina gärna återkommer till samma platser så jobbar hon gärna med samma skribent ofta.

– Jag tycker att det är jätteroligt att jobba med en skribent, det är en stor del av jobbet. Men det är viktigt att man jobbar med rätt person. Man jobbar så tight ihop så förutom att det är viktigt att de är duktiga journalister måste man fungera tillsammans också, förklarar Christina men tillägger också att det är väldigt sällsynt att det är några problem eftersom det är en viss sorts människor som jobbar på det här sättet.

Christina har alltid vetat att det var fotograf hon ville bli. Eller i alla fall sedan hon var sju år gammal. Då fick hon en enkel kompaktkamera av sina föräldrar. På sommaren var familjen i Dalarna på semester. Christina sprang runt med sin lilla kamera och fotograferade, bland annat hamnade Dan Andersson-gården i Ludvika framför hennes kamera. När hon kom hem igen såg hon ett reportage från just Dan Andersson-gården. Då såg hon att fotografen hade stått på exakt samma ställe som hon hade gjort för att ta sin bild.

– Jag kommer ihåg det ögonblicket så väl, när jag sa till mina föräldrar att när jag blev stor skulle jag jobba som fotograf, berättar hon med ett skratt. Ett skratt som verkar ligga nära till hands för Christina.

Sedan var det ingen tvekan. Efter gymnasiet åkte hon till London för en grundläggande fotoutbildning i ett år. Där lärde hon sig att framkalla film och fotografera. Efter utbildningen i London packade Christina sin väska och drog ut världen för att backpacka i några år. Sedan sökte hon till International Center of Photography i New York och kom in. Där pluggade hon dokumentärfoto och bildjournalistik i ett år.

– Det var helt fantastiskt. Miljön var jätteinspirerande, vi hade världskända fotografer som kom till skolan och hade workshops. Och New York är en fantastisk stad att vara i, säger hon upprymt.

Efter utbildningen letade hon efter någon skribent att jobba tillsammans med. Skribenter hittade hon och började arbeta som frilansare åt flera olika svenska tidningar. Tanken var som sagt att åka till New York för att gå utbildningen i ett år, men Christina blev kvar i elva år.

–Efter elfte september kände jag att jag ville göra något annat och vara någon annanstans. Under åren i New York hade jag varit i Indien ett par gånger så jag bestämde mig för att åka dit. Och där blev jag kvar i nio år.

Men oavsett var i världen hon än bor eller reser så har Sverige alltid varit hemma, det är även här i stort sett alla uppdragsgivare håller till också.

– Jag har jobbat en del för Göteborgs-Posten, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, flera månadstidningar och en del fackpress. Vi har i och för sig sålt en del reportage till norska tidningar också, men huvuddelen är svenska kunder, berättar Christina.

Ger en röst till de som inte hörs

När jag frågar henne varför hon valt att arbeta med berättelser som i många fall grundar sig i människor som har det svårt och råkat ut för allsköns misär så kommer hennes svar rätt självklart.

–Om jag nu har fått en talang för att fotografera så känner jag att jag vill använda den, för att ge de människor som inte har en röst i vanliga fall en möjlighet att höras. Många av de berättelser jag fotograferar är sådana som utspelar sig utanför vad medier vanligtvis rapporterar om. Vad händer med människorna som tvingas evakuera sina hem på grund av att ett kärnkraftverk exploderar? Vad händer med dem efter det att världens alla medier gått vidare till nästa katastrof? frågar sig Christina och refererar till hennes senaste reportageresor till Japan och Fukushima. Hon fortsätter:

– Bara för att det inte hamnar på förstasidorna längre så betyder det inte att deras vardag är tillbaka som vanligt igen. Mängder av människor har fått flytta bort från sina hem och de ska flytta en hel stad, som ligger innanför avspärrningarna, in till en annan stad. Vad händer med de människorna? Hur går det med de som arbetade inom administrationen inom den flyttade staden? Det finns så mycket att berätta som försvinner i bruset för att fokus har flyttats någon annan stans, fortsätter hon med inlevelse.

Även här kommer hon tillbaka till sina tankar om att återvända många gånger till samma plats. Genom att göra det kan hon följa människorna i de här situationerna, se hur det går för dem och fortsätta att berätta deras historia. Man märker att hon är personligt engagerad i de frågor hon fotograferar.

Men hur är det då att arbeta med utsatta människor som befinner sig i utsatta situationer och på många sätt är försvarslösa?

–Oftast pratar vi inte samma språk så vi kan inte kommunicera med ord, istället handlar allt om känslor. Jag måste närma mig dessa människor känslomässigt, jag måste kunna sätta mig in i deras situation annars är det svårt för dem att vara bekväma med att jag fotograferar dem. Jag fotograferar oftast i samband med intervjuer och då är det nästan alltid människor som vill att deras berättelse ska komma ut och det gör det ju så klart mycket lättare. Jag kan inte fotografera någon som inte vill vara med på bild, berättar hon.

Att arbeta i situationer där människor far illa kan vara påfrestande och ibland tänker Christina att någon gång i framtiden skulle hon vilja jobba med något där hon kan göra mer än bara ta bilder och berätta deras historia.

–Det har hänt flera gånger att de jag fotograferat har bett mig att ta dem med därifrån, att de inte ser någon utväg och bara vill komma bort. Då måste jag säga till dem att det är omöjligt, men att jag lovar att visa bilderna och berätta deras historia, det är det enda jag kan göra.

Men det är inte alltid bara människor som är i uppenbar nöd som kan beröra den kringresande fotografen. Christina minns ett uppdrag hon gjorde åt Aftonbladet för länge sedan.

– Jag var i usa och skulle göra ett reportage om en kvinna som hade opererat sina bröst så att de var enorma, det var runt 4,5 liter silikon i varje bröst eller nåt sånt. Jag följde med henne en hel dag och fotograferade. I slutet av dagen när jag skulle gå blev hon tårögd och tackade mig för att det var så länge sedan någon hade behandlat henne med sådan respekt och sett henne som en människa en hel dag. Jag blev lite förvånad, jag hade ingen tanke på något annat. För mig var det så självklart att det var människan jag mötte som var intressant, inte hennes bröst, berättar Christina.

– Men trots att jag inte kan göra mer än att ta bilder och berätta deras historia så är det många som tackar mig för att jag gör det. Att jag låter världen veta hur de har det. Det betyder mycket för många, fortsätter hon.

Men det är också mötena med alla människor som är drivkraften hos Christina. All den kunskap som finns att hämta hos människor i olika delar av världen.

Vissa som fotograferar under jobbiga förhållanden ser ibland kameran som en sköld eller som ett filter mot verkligheten. Men för Christina är det tvärtom, för henne är kameran en väg in i andra människors liv och in i andra samhällen som hon inte skulle ha chansen att uppleva annars.

– Vi behöver inte prata samma språk för att kunna förstå varandra, det är en av sakerna jag verkligen gillar med fotografi. Bilderna är universella. Vem som helst kan se dem och ta del av de berättelser de innehåller, säger hon inspirerat.

Men det är inte bara misär och utsatthet som hamnar framför Christinas kamera. Hon har även plåtat nattlivet i Bombay, pilgrimsvandringar i Japan och mycket mer.

Måste vara på tå hela tiden

Jag undrar nyfiket om det inte kan bli jobbigt med alla resor. Christina behöver inte fundera speciellt länge innan hon svarar.

–Resandet är jätteroligt, men som frilansare måste man vara väldigt flexibel och det finns inte mycket säkerhet. Man måste vara på tå hela tiden och alltid komma på nya idéer, säger hon och tänker efter.

–Det krävs mycket av mig men det är det som är roligt. Det är kanske inte det mest lukrativa rent ekonomiskt, men det är värt det för alla möten med människor och alla upplevelser som det ger mig, förklarar hon vidare.

Hon återkommer till att samarbetet med skribenten är en stor del av det roliga med jobbet. De brukar dela på researcharbetet, som är en viktig del av arbetet. Det är viktigt att ha ett schema inför alla resor, så att man kan planera tiden bra väl på plats. Vissa ställen kräver också mer planering än andra. I till exempel Japan berättar Christina att det är extra viktigt att vara ute i god tid, där vill människor gärna få frågorna i förväg och tidsplaneringen är extra viktig.

Christina jobbar aldrig på spekulation, alltså att göra reportagen och sedan sälja in dem, utan allt är insålt innan hon reser iväg. Sen kan det hända att hon får möjligheten att göra en annan story när hon väl är på plats. Men inga resor är oplanerade i reportagehänseende.

–När man säljer in reportagen gäller det att ha koll på tidningarna som man kontaktar. Det gäller att förstås att ha en intressant idé, men även att tidningen inte kört en liknande idé för nära inpå. Sen måste det ha en anknytning till tidningen, det ska vara relevant för deras läsare.

Christina jobbar åt ganska många olika tidningar så hon tycker sällan att det är något problem att sälja in sina reportage. Men för att lyckas så måste man nischa sig.

–Det är en annan anledning att specialisera sig på ett visst område eller vissa ämnen. Eftersom jag har så stor erfarenhet från områden i Asien och usa så vet mina kunder att jag kan leverera.

Christina har frilansat sedan -91 och har därför varit med om både analog och digital fotografering i sitt jobb.

–Ibland kan jag sakna den analoga tiden. Då soppade jag all film själv. Även efter utbildningen på icp hade jag tillgång till skolans mörkrum så jag stod där och framkallade bilder tillsammans med flera andra. Sen skickade man iväg bilderna med Fed-Ex eller nåt sånt. Nu spenderar jag mer tid ensam framför datorn och det är inte lika roligt. Men samtidigt har det blivit mycket enklare idag. Att leverera bilder och lagra dem är mycket smidigare. Utvecklingen har så klart både för- och nackdelar.

Men hennes egna bilder menar hon inte har förändrats så mycket.

– Jag jobbar på samma sätt nu som jag gjorde då och mina tankar om mina bilder är desamma. Mitt jobb är att registrera känslor och det som händer, det förändras inte så mycket över åren antar jag. Så mina bilder idag ser nog ut som de gjorde för tjugo år sedan, förklarar hon med ett skratt.

Idag arbetar hon med en Canon 5d Mark III och oftast sitter ett 24–70 monterat. Porträtt fotar hon ganska ofta med Canonblixtar på stativ med ett paraply för att mjuka upp ljuset. Vid vissa jobb använder hon även större Profotoblixtar.

Men för att kunna arbeta så obekymrat som möjligt försöker hon ha med sig så lite utrustning som möjligt.

–När vi är ute och reser så försöker jag klä mig som invånarna för att smälta in så mycket det går. Kameran har jag i en vanlig ryggsäck så den inte ska väcka så mycket uppmärksamhet. Än så länge har jag inte blivit rånad någon stans, ta i trä, skrattar hon.

Men hon lägger inte så mycket tanke på utrustningen. Den ska vara enkel och fungera, det är kraven.

Ute på sina resor backar hon upp sina bilder på minst två olika hårddiskar, men ofta blir det tre. Hon brukar dessutom lämna en hårddisk hos en vän eller någon som kan förvara den så att hon inte har alla hårddiskar med sig hela tiden. Hon kan även backa upp sina filer via sin hemsida.

–Jag har haft en hårddisk som kraschat, men då hade jag backup. Men jag har tillräckligt bra inlevelseförmåga för att föreställa mig hur det skulle vara om någon kraschade utan att jag sparat innehållet någon annan stans, skrattar hon.

Det finns så mycket kvar

På sistone har Christina även börjat filma lite, men inte på uppdrag av någon kund ännu. Det är något hon tycker är roligt, och gärna skulle utforska mer i framtiden. Bor det måhända en dokumentärfilmare i henne?

–Kanske det, man vet aldrig vad som händer, säger hon med ett finurligt leende.

Med allt detta resande undrar jag om hon tänker sig att hon någon gång kommer att sluta resa runt och köpa ett litet hus och bara slå sig ner. Svaret kommer lika självklart som tidigare.

–Jag kan inte tänka mig att göra något annat än det jag gör nu. Det finns så mycket kvar att göra så mycket kvar att upptäcka. Och en stuga i Småland har jag ju redan, sammanfattar hon med ett av många skratt.