Christoffer Relander – en mästare på multiexponering

Fotografen Christoffer Relander minns fortfarande när läraren i lågstadiet sa »jag har tagit en skojig bild«. Hon hade varit ute på landet med sin mamma och då fotograferat henne i en liten Fiat.

Christoffer Relander

Ålder: 30 år.

Bor: Ekenäs i Raseborgs stad i södra Finland.

Familj: Sambo och en ettårig dotter.

Gör: Konstfotograf.

Gör jag när jag inte fotar: Leker med min dotter, lagar mat och är ute i naturen och vandrar.

Utrustning: Nikon D800E med favoritobjektiven 85mm tilt/shift, 24–70mm och 50mm. Fotograferar även med en Mamiya RB67 Pro-S och en Hasselblad 500C.

Workshops: Christoffer Relander arrangerar workshops både i Finland och i Sverige. Kontakta honom via hem­sidan för mer information.

Webb: christofferrelander.com

– Men det visade sig att det hade blivit en oplanerad multiexponering. Det såg ut som att det satt en ko i bilen, vilket jag tyckte var intressant, säger Christoffer och skrattar åt minnet.

Kanske sådde lärarens bild ett frö hos Christoffer, som fick gro under lång tid för att i dag vara något som starkt förknippas med honom – de multiexponerade bilderna. Publikationer och sajter som The Guardian, Oprah och LA Times har uppmärksammat hans bilder. I Nord- och Sydamerika, Europa och Asien har de tryckts i olika magasin. Listan är med andra ord lång, och detta trots att Christoffer köpte sin första kamera så sent som 2009: en Nikon D700.

Christoffer är född och uppvuxen i Ekenäs i södra Finland. Under sin tjänstgöring i den finska marinen deltog han i arbetet med att göra en tidning, bland annat som grafisk designer vilket han har utbildning för. Men Christoffer fick även uppdraget att fotografera – något han inte hade gjort tidigare.

– Jag har alltid haft ett intresse av att teckna och måla, så när det handlade om komposition var steget inte särskilt stort till foto. Det kändes ganska naturligt. Men jag behövde lära mig inställningar för kameran.

»För finslipat blir tråkigt«

Inom marinen var det främst dokumentära bilder och port­rätt som Christoffer fotograferade. Privat däremot växte hans intresse för en annan typ av bilder. Bland annat tittade han mycket på den brittiska fotografen Chris Friels abstrakta landskapsbilder. »De inspirerade mig mycket«, förklarar Christoffer som 2010 hittade sitt eget sätt att skapa något surrealistiskt: han gjorde sin första multiexponering.

– Det finns flera orsaker till att jag tycker de är spännande. Jag gillar processen där manipulationen blir till i och med att sista slutaren har stängts – att skapa bilden på plats medan jag fotograferar. Det blir tydligt för mig när bilden är klar, istället för om jag skulle jobba med den i till exempel Photoshop. För finslipade bilder är nästan lite tråkigt. Det är fint med skavanker som får agera krydda i bilderna.

Christoffer gillar inte heller att planera sina multiexponeringar för mycket, något som även det ökar på spänningen.

– Det ska vara en lekfull process, vilket är ett nyckelord för mig. Det ska vara roligt att skapa. Ofta fotar jag utan att veta förutsättningarna där jag avslappnat kan gå ut i skogen för att fota. Att våga misslyckas är viktigt och jag tar mycket skitbilder. Men man kan även få ut något av en dålig bild om man ställer sig frågan varför den är det, och hur man kan göra något annat som är motsatsen.

Christoffer liknar det vid att han använder kameran för att skissa. På så sätt samlar han på sig idéer som kan komma till användning längre fram.

Surrealistiska porträtt

I många av Christoffers bilder finns det en människa med i en av exponeringarna, i den andra ofta en naturmiljö eller någon typ av textur. Han kallar verken för surrealistiska porträtt.

– Det blir bilder som inte är självklara. Jag gör porträtten anonyma så att betraktaren inte ska se en specifik person utan en »egen« person. Det är också viktigt för mig att bilderna ska upplevas tidlösa annars tröttnar man snabbare.

Vid en sådan här porträttfotografering väljer Christoffer ut en lämplig plats, där han i de allra flesta fall fotograferar människan först.

– Det är ingen skillnad om jag skulle göra tvärtom men jag föredrar att ta porträttet först. Jag anpassar helst naturen efter porträttet.

Personen som fotograferas placerar Christoffer i skuggan under ett träd, med en ljus och gärna mulen himmel i bakgrunden. Han exponerar så att området utanför personens siluett blir överexponerat. Ofta fotograferar han med naturligt ljus, men det händer även att han använder blixt för att få fler valmöjligheter. Då kan han fotografera på mörkare platser och ändå få delar av bilden att bli överexponerad.

Framträder i siluetten

Med ett rutsystem i sökaren memorerar han hur personen avbildades, medan han i miljön där de befinner sig letar upp till exempel något intressant lövverk. Han gör ytterligare en exponering i samma bild – alltså en multiexponering. Resultatet av dessa två blir att lövverket nu framträder inom personens siluett men inte i den överexponerade bakgrunden. Den är redan mättad av ljus.

– Jag underexponerar alltid personen eftersom bilden bara blir ljusare och ljusare ju fler exponeringar jag gör. Den digitala exponeringen eftersträvar negativ film, det hade varit tvärtom med positiv film.

På grund av detta är det svårt att få svärtan i en multi­exponering att bli riktigt svart. Den blir oftast mörkgrå. Därför är det bra att från början hitta kontrastrika motiv och i efterbehandlingen korrigera bilden något – för att få mer svärta i den.

Naturen spelar en stor roll i dina bilder, varför?

– Det är för att jag fotograferar det jag är intresserad av. Jag är uppvuxen på landet och gillar att vara ute i naturen. Dessutom ger den många möjligheter till att hitta olika träd och texturer som jag kan använda i mina bilder. Till exempel är det stor skillnad på en gran och en ek, de ger väldigt olika resultat.

Jag upplever att det finns ett vemod i dina bilder.Håller du med om det?

– Det stämmer absolut och det handlar mycket om vem jag är. Det finns mycket svärta i mina bilder, även något melankoliskt. Jag tror att man kan använda fotografering för att släppa på en del känslor, det blir nästan som terapi – att få göra sin röst hörd genom sina bilder.

Ett exempel på detta är Christoffers senaste projekt, som också är ett av hans mest personliga: Jarred Displaced där han har fyllt gamla glasburkar med miljöer som haft betydelse i hans liv.

– Idén kom i samband med att jag skulle bli pappa. Det väckte en separationsångest och nostalgi till min egen barndom. Detta behövde jag bearbeta på något sätt, vilket jag gjorde genom att konservera och bevara miljöer.

Experimenterade mycket

Platserna han fotograferade var sådana som har haft betydelse i hans barndom: miljöer där han växte upp och lekte som barn. Han återsåg bland annat ett hus där hans gammelmormor hade bott.

– Jag hade inte sett det på 20 år när jag kom dit för att fotografera. Ett litet träd som jag minns från det att jag var liten hade nu blivit stort. Landskapet var förändrat.

För att kunna skapa bilderna började Christoffer att samla på burkar. Fotograferade gjorde han under ett års tid.

– Jag behövde testa och experimentera hemskt mycket. Men det var väldigt kul, det här är det roligaste projektet jag har gjort.

Fotade analogt med mellanformat

Allt är fotograferat analogt med 120-film, vilket ställde ytterligare krav på Christoffer som tidigare bara hade arbetat digitalt. Nu fotade han med en Mamiya RB67 Pro-S som ger bilder i formatet sex gånger sju.

Först tog han bilder av burkarna, en rulle per burk, vilket han gjorde i sin hemmagjorda studio.

– Jag tog en bild, roterade burken lite och tog sedan en bild igen. Burkarna såg lite olika ut från olika håll, med siffror och annat.

Tio bilder per rulle blev det och ibland gick han ut direkt för att exponera en film på nytt, med den miljö som han ville fylla just den här burken med. Andra gånger lät han filmer­na stå på hyllan ett tag innan han besökte sin barndoms skogar. Då hade han valmöjligheten att välja film, och framför allt burk, efter hur miljön såg ut. Ibland passade det med en hög, andra gånger med en som var bredare.

Resultatet av multiexponeringarna beskriver Christoffer som »surrealistiska manipulationer men med en illusion av att vara realistiska«. För att nå dit använde han sig av vissa knep.

– Jag målade burkarna svarta för att kunna underexponera dem, och jag målade på insidan för att kunna behålla blänk i glaset som ger burkarna ett djup. Annars skulle det se väldigt platt ut.

En annan viktigt detalj, för att få bästa möjliga multi­exponering, är att filmen hamnar i samma position vid fotografering nummer två. Med 120-film fungerar det så att den är fäst mot ett mörkläggande papper. Men filmen är bara ordentligt tejpad i ena änden.

Christoffer började då med att rulla upp hela filmen för att tejpa den även i andra änden. Annars kunde bilderna hamna upp till en centimeter fel mellan de två exponeringarna.

– När det blir fel då ligger miljön för högt eller lågt i burken. Jag använde även gråfilter för att maska ut en del av bilden. Till exempel ville jag inte att miljön skulle exponeras i burkens lock.

En fördel med just mellanformat är att kameran har en stor sökare. Detta kunde Christoffer nyttja genom att sätta ett OH-papper på den och rita in burken han för tillfället fotade. När han sedan var utomhus fäste han OH-pappret återigen på sökaren för att se vilket utsnitt som skulle hamna i burken. På samma sätt som när han fotar sina porträtt var ytan utanför burken redan överexponerad, och därför syns det inte några träd eller blomsterängar där.

Hur många burkar fotograferade du?

– Det är nog närmare 30 till 40 stycken. Men nu samlar jag nya burkar som jag ska fotografera. Projektet pågår fort­farande.

Varför valde du att arbeta analogt med det här projektet?

– Jag ville ha ett långsammare tempo. Samhället i dag vill att allt ska gå så snabbt. Min protest mot det är att sakta ned och ta det lite lugnare. Jag vill inte hoppa in i flöden utan se vad som händer om jag saktar ned lite.

Blir det bättre bilder av det?

– För mig har det varit givande. Med det digitala tar man ofta för många bilder, det blir lätt »spray and pray«. Jag vill lägga ned mycket mer tanke bakom varje bild och eftersom film kostar mer så blir det ofta mer genomtänkt.

Renheten i dina bilder, varför väljer du den?

– En bra fråga. Ibland har jag tänkt »varför inte göra det ännu mer ”raw”«. Men det beror förstås på vad man fotograferar. Med burkprojektet var det viktigt att få fram det surrealistiska, men jag kan tänka mig andra alternativ där jag inte alltid överexponerar delar av bilden.

Men även om det är rent, finns det alltid en nyansi det vita. Eller hur?

– Ja, när jag trycker bilderna väljer jag ett tonat papper. Och när jag redigerar drar jag ned högdagrarna något. Det blir mer naturligt än om det vita skulle vara kritvitt.

»Ska vara lekfullt«

Uppmärksamheten kring Christoffers bilder har gjort att han i dag kan ägna sig åt foto på heltid. Han får flera kommersiella uppdrag, även då med önskemålet att det ska vara multiexponerade bilder. Men tillvägagångssättet kan skilja sig lite.

– I mina personliga projekt sker multiexponeringen alltid i kameran. Men med det kommersiella uppdragen görs mer i Photoshop, även själva multiexponeringen. Det är för att uppdragsgivaren vill ha friheten att kunna ändra mer under processen. Jag har vid ett tillfälle suttit med ett par bilder i en månads tid. Men då kändes det till slut som att jag hade tittat på bilderna för länge.

Hur ser du på framtiden? Gör du multiexponeringaräven om tio år?

– Det gör jag nog. Även om jag antagligen ägnar mig åt annat också. Jarred Displaced kom till efter mycket experimenterande. I framtiden vill jag gärna utforska nya områden, samtidigt som det ska vara kravlöst. Jag vill inte lägga för mycket press på mig utan det ska vara lekfullt. Det blir ett bättre resultat då.