Claes Grundsten: Autentiska djurbilder

Vi vill helst komma djuren så nära som möjligt, antingen genom att förflytta oss närmare eller ta hjälp av ett lämpligt teleobjektiv. Spontant vill vi att ett djur ska täcka in hela kamerasökaren. Vi vill porträttera djuret. Denna drift mot närhet tycks mig naturlig. Använder vi ett zoomobjektiv, zoomar vi resolut in mot djuret tills det fyller ut så mycket som möjligt av sökarens fyrkant. Förklaringen är att tajta bilder förmedlar vår fascination för djur. Bildbetraktare beundrar ofta djurporträtt. Hur kunde du komma så nära, undrar de imponerat. ­Porträtten tycks demonstrera vår skicklighet som djurfotograf. Om kompositionen däremot innehåller ett djur på distans, blir vi ofta besvikna.

När man tänker efter skapar dock närgångna bilder av vilda djur en viss osäkerhet. Porträtten säger inte så mycket om miljön. Var vistades djuret? Hur kunde fotografen komma så nära? Som bildbetraktare kan man inte vara helt säker på att situationen är autentisk, att djuret är vilt och avbildat i sin naturliga miljö. Fotografen måste intyga att så är fallet. Som motsats är bilder med djur på håll i landskapet mer trovärdiga, såvida man inte i hemlighet klippt och klistrat i Photoshop. Med råformat är originalfilen dessbättre ett kvitto på autenticiteten.

För egen del tycker jag att bilder där djuren är ett naturligt inslag i land­skapet inte bara blir mer autentiska, utan också väcker en mycket starkare naturkänsla, än artporträtten. Motivet formar en berättelse om miljön, dess landformer och fauna.

Bilden här är ett exempel som visar vad jag menar. Den är fotograferad 29 april i år, 2018. Platsen är lätt att känna igen för den som varit där. Sångsvanarna står på isen på sjön Litjitjaure i Sarek och fjälltoppen i bakgrunden heter Vuoinestjåhkkå. Vi var tre skidåkare som kom dragandes med pulkor över sjön när ­svanarna landade i vaken. Jag hade min Olympus O-M1 Mark II i pulkan med zoomen 12-100 mm. Svanarna verkade tämligen oberörda av vår närvaro när jag tog fram kameran och började fotografera.

Min första impuls var att omedelbart byta till långa teleobjektivet 300 mm plus telekonverter 1,4. Jag gjorde så och fick närgångna bilder. När de första exponeringarna granskades på displayen slog det mig att ­jösses, svanarna kan ju vara plåtade var som helst, och eftersom ljuset var lågmält blev det ingen lyckad kontrast i dessa porträtt som därför var ointressanta. Ändå kände jag mig överväldigad av situationen med dessa två gudomligt vackra fåglar som hade kommit tillbaka för att genomföra sina häckning i Sareks dramatiska fjällvärld. Sceneriet var som en ikon för begreppet vildmark, och jag insåg att man måste försöka gestalta detta intryck bättre än med en renodlad artbild.

Snabbt bytte jag tillbaka till objektivet 12-100 mm och placerade fåglarna i nedre delen av kompositionen för att ge plats åt hela fjället med dess resning i bakgrunden. Och där satt den. Resultatet blev en ovanlig Sarekbild som utstrålar områdets karga natur i brytningstiden ­mellan vinter och sommar, inklusive de två vita fåglarna som hör ihop med landskapet. Den blåtonade färgskalan förstärkte utstrålningen av orördhet. Reflexerna i vattnet garanterade att bilden inte var fejkad. Att fånga ett motiv som detta kräver det gamla vanliga receptet; på rätt plats, i rätt ögonblick, med rätt utrustning. Att lyckas hör till mina största njutningar som naturfotograf.