Krönika

Claes Grundsten: Drömbilden

De flesta fotografer som är värda sitt salt har en drömbild på näthinnan, en bild som man oerhört gärna vill skapa men ännu inte lyckats få fram.

Motiven varierar förstås med vilken typ av fotograf man är. Om porträtt är ens främsta genre vill man kanske avbilda en berömd person. En fågelfotograf drömmer hellre om bilder på vackra men svårfångade arter. Och med landskapet i fokus vill man gärna gestalta en fantastisk plats i ett optimalt ljus. Etcetera.

Min drömbild blev förverkligad den 25 juni i år. Då fotograferade jag Mount Everest från den norra, tibetanska sidan i ett strålande ljus som jag inte ens vågade fantisera om. Ända sedan tonåren har jag velat se och avbilda världens högsta berg från detta håll. Den norra sidan av Everest är betydligt mäktigare än den södra i Nepal. Sett från norr reser sig berget högre över omgivningen, är vackrare till formen och har en mer gudomlig utstrålning än söderifrån. När den hårda blåsten svepte genom Rongbukdalen såg jag hur molnen släppte fram Everest i majestätisk prakt. En tårfylld sinnesrörelse sköljde över mig medan skymningens himmel rodnade bakom Jordens högsta punkt. Starka naturupplevelser blir ofta explosivt emotionella. Flera timmar följde jag skådespelet, och tittade och fotograferade henne. Trots sitt patriarkala världsnamn är berget en hon. George Everest var britten som ledde det indiska lantmäteriet under första halvan av 1800-talet. Organisationen mätte Indiens topografi och kartlade hela subkontinenten. 1856 upptäckte man att detta berg i Himalaya var högst av alla. Dess namn var okänt, så det fick heta Mount Everest som en hyllning till den gamle, något han faktiskt inte gillade. Hans inställning var oväntat före sin tid. Men Everest fick det bli.

Bergsborna hade levt med det mäktiga berget sedan urminnes tid, långt innan västerlänningarna kom med sina mätinstrument. Lokalt talade man om Chomolungma, »gudomlighetens moder« och helst ska vi idag använda detta namn om vi vill vara politiskt korrekta. Ändå tycker jag Everest är okej, det ligger bra i munnen och har med åren blivit ett symboliskt uttryck för alla möjliga högtsträvande ambitioner. För övrigt är det omöjligt att utrota.

Motiven varierar förstås med vilken typ av fotograf man är. Om porträtt är ens främsta genre vill man kanske avbilda en berömd person. En fågelfotograf drömmer hellre om bilder på vackra men svårfångade arter. Och med landskapet i fokus vill man gärna gestalta en fantastisk plats i ett optimalt ljus. Etcetera.

Min drömbild blev förverkligad den 25 juni i år. Då fotograferade jag Mount Everest från den norra, tibetanska sidan i ett strålande ljus som jag inte ens vågade fantisera om. Ända sedan tonåren har jag velat se och avbilda världens högsta berg från detta håll. Den norra sidan av Everest är betydligt mäktigare än den södra i Nepal. Sett från norr reser sig berget högre över omgivningen, är vackrare till formen och har en mer gudomlig utstrålning än söderifrån. När den hårda blåsten svepte genom Rongbukdalen såg jag hur molnen släppte fram Everest i majestätisk prakt. En tårfylld sinnesrörelse sköljde över mig medan skymningens himmel rodnade bakom Jordens högsta punkt. Starka naturupplevelser blir ofta explosivt emotionella. Flera timmar följde jag skådespelet, och tittade och fotograferade henne. Trots sitt patriarkala världsnamn är berget en hon. George Everest var britten som ledde det indiska lantmäteriet under första halvan av 1800-talet. Organisationen mätte Indiens topografi och kartlade hela subkontinenten. 1856 upptäckte man att detta berg i Himalaya var högst av alla. Dess namn var okänt, så det fick heta Mount Everest som en hyllning till den gamle, något han faktiskt inte gillade. Hans inställning var oväntat före sin tid. Men Everest fick det bli.

Bergsborna hade levt med det mäktiga berget sedan urminnes tid, långt innan västerlänningarna kom med sina mätinstrument. Lokalt talade man om Chomolungma, »gudomlighetens moder« och helst ska vi idag använda detta namn om vi vill vara politiskt korrekta. Ändå tycker jag Everest är okej, det ligger bra i munnen och har med åren blivit ett symboliskt uttryck för alla möjliga högtsträvande ambitioner. För övrigt är det omöjligt att utrota.

Mitt Everest som fotograf har alltså varit denna bild av Everest. Visserligen har jag flera gånger tidigare fotograferat toppen från södra sidan i Nepal, men perspektiven därifrån är inte lika lyckade. »Gudomlighetens moder« gör sig bäst från norr. Turen var på min sida. I juni börjar den årliga monsunen dyka upp och risken är stor att Everest begravs i molnmassorna. Så blev det inte denna gång. Som naturfotograf måste man räkna med slumpfaktorn. Lyckad naturfotografi handlar till 50 procent om tur. Visst, det krävs även kunskaper om motiven, mental och fysisk uthållighet liksom teknisk och kreativ skicklighet, men har man flax och kan sin teknik är egentligen allt det viktiga upplagt för en lyckad bild. Hursomhelst, det är skönt när önskedrömmar förverkligas.