Krönika

Claes Grundsten: Hur länge lever en bild?

Bilden som visas här är ett självporträtt eller vad man nu ska kalla genren när bara ryggsidan framträder. Knappast är den en selfie, ingen »Kilroy was here«. Begreppet selfie fanns inte när bilden togs 1986.

Jag hade varit ute ensam en vecka i september. Hade strosat från Sitasjaure genom Teusadalen och via Kungsleden kommit till Kuopervagge där denna stämning mötte mig. Ett stackmoln reste sig upp som en fallos från Kaskasapaktes topp och hela paketet speglades i fjällsjöns vatten.

Att synen var bedövande vacker, behöver inte sägas. Jag tappade hakan och njöt i fulla drag. Hasselbladaren riggades på stativet och det blev flera exponeringar med objektiven 80 mm och 40 mm på filmen Ektachrome EPR. Den bästa av bilderna som fångade landskapet har jag publicerat flera gånger, men när det första överväldigande intrycket hade satt sig, tyckte jag att det också behövdes en alternativ komposition med staffage, med en person i bilden som man kan identifiera sig med och eftersom jag var den enda närvarande gjorde jag bilden som visas här, med 40-gluggen. När jag ser den igen efter alla år väcker den min undran. Hur länge lever en bild?

Med tiden har mina funderingar kring bildernas långsiktiga värde påverkat mig. Det renodlade landskapsfotot av Kaskasapakte från detta snabbt övergående ögonblick tål fortfarande att visas upp till allmän beskådan, det tycker jag, men det är denna aldrig tidigare publicerade bild med en person (som råkar vara jag) som numera känns mig mest intressant. Främst därför att den inte bara fångar en tidlöst vacker situation i naturen, utan också dokumenterar en närvarande människa.Så här såg vederbörande ut 1986, en medelålders fjällvandrare med marinblå pälsfibertröja, kniv i bältet och plufsiga kängor på fötterna. Om 200 år kommer denna bild sannolikt vara det mest intressanta dokumentet från detta tillfälle. Om bilden fortfarande existerar då, vill säga.

Dokumentation av människor i sin miljö är onekligen ett viktigt uppdrag för fotografer, dock lätt att glömma när man som naturfotograf blir inspirerad av något vackert i naturen. Jag syndar alltför ofta med den saken, fastnar lätt i uppenbar estetisk skönhet, nedtyngd av idén att bara det vackra är gott nog att fotografera. Naturligtvis kan man avbilda både det ena och andra, men vid närmare eftertanke är det troligt att framtida generationer kommer värdesätta bilder av människor i olika situationer mer än renodlade naturbilder.

Så är det ju redan idag, gamla bilder har ett stort värde bara för att de är gamla. Att ålderstigna alster kan vara mer eller mindre välgjorda är en annan sak. Och alldeles oavsett detta är frågan hur länge våra bilder lever faktiskt angelägen att ställa. Vilket intresse väcker bilderna när tiden har gått? Har vackra fotografier av repetitiva stämningar som en solnedgång något värde i det långa loppet? Ämnet tål att fundera på mellan alla lyckliga stunder bakom kameran när man blir så exalterad över ett stämningsfullt ljusflöde, att man glömmer bort att fotografera närvarande personer som samtidigt upplever händelsen.