Claes Grundsten: Människor eller natur

För min del dominerar naturen som motivområde. Ibland undrar jag varför. Ett stort intresse förstås, och kärleken till friluftslivet. Dessutom vill jag gärna berätta historier om naturen och upplevelserna med bildernas hjälp. Men människor då? Den frågan får mig att tänka på filmen »Yrke: Reporter« av Michelangelo Antonioni. I en scen står Jack Nicholson med en främling på en balkong i Sahara. Vilken vacker solnedgång, säger främlingen, varpå en avmätt Nicholson svarar: Människor intresserar mig mer än landskap.

Det där är förstås en plattityd. De flesta av oss bryr sig om andra och man kan vara lika intresserad av både människor och natur, det gäller åtminstone mig. Jag skulle tro att alla fotografer gör bilder med folk då och då. Även jag. Nära och kära och kompisar är självklara motiv, men att mer målmedvetet ägna sig åt människor som motivområde är ett större ställningstagande. Jag har tänkt tanken men alltid kommit av mig. Främst för att inte splittra ambitionerna, men också för att jag ibland kan uppleva ett visst intrång när jag riktar kameran mot människor, särskilt om jag inte känner dem och det hela inte är planerat. För vems skull görs bilden? Det är en fråga som dyker upp i min skalle.

Människor som vistas i naturen intresserar mig mest. Ofta fotograferar jag bilder med personer på lite distans för att ge en skala åt miljön. När någon står nära kameran och ansiktet är tydligt, blir bilden främst en bild av den människan. Så fungerar vi, bildbetraktarens blick dras till ögonen. I reportage ger dessa närgångna porträtt närvarokänsla, och för min del har jag mest gjort sådana till resereportagen. Exemplet här visar en hulikrigare i Nya Guineas högland och den kom till under ett uppdrag för ett magasin för några år sedan. Mannen visste förstås vad jag gjorde eftersom han poserade avsiktligt. Det stränga uttrycket visar nog vad han tyckte. Att dessa människor lever i en av hävd stridbar kultur verkar tydligt, även om livet har blivit fredligare i vår tid och även de dragits in i det globala samfundet. Det märks på prylarna och kläderna.

Som fotografer fascineras vi lätt av exotiska personer, men ibland känner jag mig som en slags exploatör efter fotograferingen. Visst kan bilden försvaras med ordet dokumentation, och visst, det mesta i världen kan och bör skildras med kameran. Men vem är det som har fördel av bilderna? Numera kompliceras situationen av lagar, exempelvis nya dataskyddsförordningen (GDPR). Så mycket lättare har jag därför att förhålla mig till naturen. Växter, djur och landskap känns för mig som ett mer värdeneutralt motivområde om man anlägger moralfilosofiska perspektiv på sitt fotograferande. Därför riktar jag kameran helst mot motiv i naturen. Dessutom, att vara skomakare vid sin läst är inte bara tryggt, det ger också en hög trovärdighet åt ens bilder. Man får en identitet som fotograf.