Claes Grundsten: Om originalitet

Brännvidden såg ut att vara fast. Framför dem utspelade sig ett dramatiskt landskap. Man kan på goda grunder gissa att alla åstadkom ungefär samma bild. Var och en skapade samtidigt sin egen originalfil, vilket är det man vill som fotograf, få ett eget original som man själv har gjort. Samtidigt väcker situationen en fråga om vad som egentligen är ett fotografiskt original. Fotograferna i detta fall kan förstås ha fått smärre skillnader i sina kompositioner beroende på var i ledet man stod, men alla fångade samma motiv på ungefär samma sätt. Bildernas små skillnader har ingen större betydelse ur artistisk synvinkel. Bilderna har generellt sett ingen verkshöjd eftersom de är snarlika. Den personliga approachen finns inte om man jämför dem. Alla fotografer stod på samma plats och gjorde i runda slängar samma bild.

Vad som är originalet är en omdiskuterad fråga inom fotografin. I ovannämnda fall handlar det om motivet, hur pass unikt och personligt färgat detta är. Den som skapar ett bildmotiv från scratch, i till exempel en studio, kan göra egna kreativa kompositioner, inget tu tal om det, men inom den dokumentära genren är man i händerna på omständigheter ingen rår över. Det finns också en slumpfaktor. I naturfotografin är detta extra tydligt. Djuren rör sig inte som man har tänkt sig, ljuset faller inte på landskapet som man vill, men ibland förvandlas verkligheten till ett unikt motiv. Att i sådana lägen befinna sig bredvid en mängd andra fotografer kan förta originaliteten i ens egna bilder, i synnerhet om man inte kan röra sig fritt och hitta en ovanlig vinkel. Extra tydlig blir den saken när man reser till populära ställen dit många tar sig för att fotografera. Naturfotografer ägnar sig ofta åt ett slags »följa John«. Efterbildning är mer regel än undantag.

Ingen har förstås patenträtt till naturmotiven och därför behöver man en strategi för sitt bildskapande. För egen del vill jag helst vara ensam med min kamera på en plats när intressanta motiv visar sig. Detta låter förfärligt egoistiskt men kommer sig av fotografins dilemma som bildkonst. Alla som är duktiga med kameran gör nästan samma gestaltning av en bildmässig situation om de står vid samma plats och vid samma tidpunkt. Visst kan det bli små skillnader men detta har sällan någon konstnärlig betydelse, tillåter jag mig att tycka. Erfarna fotografer tänker på ungefär samma sätt. Den artistiska sidan av dokumentärfotografin handlar snarast om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt och helst vara den enda med en kamera till hands. Om dessa förutsättningar uppfylls kan man skapa bilder som ingen annan har gjort. De fotografier som man ändå titt som tätt gör och som liknar andra fotografers bilder av samma motiv, kan i bästa fall bli originella om man utnyttjar dem i en egen personlig kontext. Det är så man ska se på saken.