Claes Grundsten: Väderparadoxen

I höstas besökte jag Vadehavet. Ville fotografera områdets säregna havsmiljö och flyttfåglarna som samlas där i stora skaror på hösten. Utnämnt till världsarv följer detta grunda havsområde kusten längs Tyska Bukten, från Västfrisiska öarna i Holland till södra Jylland i Danmark, cirka 50 mil med näringsrika bottnar som regelbundet blottläggs av tidvattnet. Hit hör också utbredda sandstränder, sumpiga marskmarker och vackra strandängar. All sand och lera som formar denna natur härstammar från istiden, vilket tillsammans med de regelbundna översvämningarna, gjort Vadehavet till en av världens bästa lokaler för sträckande vadare och simfåglar.

I en havsmiljö som denna vill jag gärna ha väderdramatik för att landskapet skall komma till sin dramaturgiska rätt. Bilder fotograferade i strålande solsken passar bättre för resebroschyrer än i en personlig och inkännande naturtolkning. Vädret har alltid en avgörande betydelse för resultatet när man fotograferar natur. Den här gången hade jag tur eftersom det blev regnigt och blåsigt, det vill säga den typ av väderlek som de flesta »vanliga personer« klagar på. Även jag kan också tycka att läget känns kymigt ibland, men under stunder med solgenombrott får landskapet en vacker stämning. Då trivs jag som naturfotograf.

Klyschan om dåligt väder och dåliga kläder gäller förstås även oss, men med kameran i handen inser man att det finns en väderparadox. Lågtrycken som gör naturen motbjudande ger som sagt goda förutsättningar för minnesvärda bilder. I högtryck och sol mår man prima men bilderna blir istället ofta mediokra. Allra bäst för både humöret och fotograferandet är att låg- och högtrycken växlar. Väderskiftningar ger oss goda möjligheter till en bred bildberättelse.

Längs utsidan av Rømø, nära tyska gränsen, hittade jag den makalösa sandstranden som bilden visar. Bitvis är den nästan kilometerbred och ett par mil lång. Oväntat är det tillåtet att köra bil på den stranden fast den skyddats som nationalpark, kanske för att tidvattnet effektivt raderar ut hjulspåren med jämna mellanrum. När jag var här bildade platsens höga himmel och den avlägsna havshorisonten ett väldigt rum där skurmolnen hade sin catwalk. Västvinden förde den ena upptornade varianten av cumulonimbus efter den andra, in mot land där jag stod och fångade dem med kameran för fri hand. Stativet var inte att tänka på i blåsten.

Efter en sådan upplevelse känner man sig både frisk och nöjd, men när samma väder repeteras dag efter dag, tär det till slut på lusten. Dessutom ville jag som sagt fotografera flyttfåglarna, särskilt det fenomen som kallas »svart sol«, då enormt stora flockar av starar far och flänger i lufthavet och ibland släcker ut solen. Flockarna skapar rytmiska figurer på himlen, ungefär som ett stim av korallfiskar. Fenomenet kan ses i en skymning eller gryning med klart väder. Men att pricka in var stararna befinner sig i geografin är inte lätt. Man måste ha tur med både det ena och andra inom naturfotografin. Utmaningen är alltid att göra det bästa av en given situation.