Elin Kero: Det vackraste med att vara bra på något

Den här hösten har mitt business-jag flyttat hemifrån. Jag och en vän och fotografkollega till mig har skaffat en studio tillsammans och ett nytt äventyr har börjat. Jag tycker egentligen om att jobba hemifrån och kommer förmodligen flytta tillbaka hem en dag, men sedan ett par månader tillbaka bor vi lite för trångt för att kunna ha en fullt fungerande verksamhet hemma – hur fint och mysigt det än är.

Caroline heter min vän som jag flyttat in i studion med. Caroline Jonasén (@carolinejonasen på Instagram). Hennes svartvita bilder är magi och jag beundrar verkligen hennes konstnärlighet. Hon är något alldeles extra. När jag ser hennes bilder så får de mig att vilja grabba tag i kameran och springa ut för att fotografera i svartvitt! Men när jag väl sitter där med mina bilder i Photoshop, så går det inte.

»Du skapar så mycket känsla i svartvitt. Jag fattar inte hur du gör! För mig känns det som att all känsla försvinner när jag lägger över ett lager med svartvitt«, sa jag till Caroline en dag när vi var i studion och fixade. »Vad lustigt«, svarade hon. »För jag känner exakt samma sak, fast tvärt om! När jag skapar i färg så får jag inte till känslan!«

Då ska tilläggas att vi båda är utbildade bildbehandlare och det är alltså inget fel på redigeringstekniken. Jag har alltid tänkt att mitt svartvitt-skav beror på att jag älskar att skapa mysstämning och att mysighet är väldigt beroende av färgval. Så är det väl delvis, men det slog oss också där och då - att vi är så inkörda på det vi gör allra bäst, att det blir svårt att tänka annorlunda.

När jag är ute och fotograferar så tänker jag bara färg. Jag ser bara toner och nyanser. Medan Carro ser allt i svartvitt och tänker kontraster och former. Det går inte att tänka färg och sedan tro att man ska kunna slänga ett lager svartvitt över – jag måste börja tänka svartvitt redan från början. Och Caroline måste börja tänka färger – om hon vill utmana sig själv förstås.

För lite mer än ett år sedan skrev jag krönikan Friheten i det okända. I den beskrev jag hur vackert det är i början… när man är en total nybörjare på någonting och är (som jag tycker) helt och hållet fri. Det lät kanske lite som att jag hellre är nybörjare än proffs, vilket såklart inte är sant. Något av det absolut vackraste med att kunna något utan och innan… tycker jag är tryggheten i sin kunskap och möjligheten att förfina hantverket – ett litet steg i taget. Helt utan press.

Jag minns när jag stod där på första trappsteget in i fotografins värld och såg allting som jag skulle kunna lära mig, men som jag inte kunde än. Hur överväldigande och stressande den känslan var – att man vill kunna allt på samma gång och inte visste var man skulle börja. Idag kan jag luta mig tillbaka och slipper stressen att rusa till nästa steg. Utvecklingen skenar inte längre och det är skönt. Tryggt. Harmoniskt. Lugnt. Härligt. Precis som jag älskar när mitt skapande är.

Och när jag väl står här och känner att »hey, det skulle vara kul att lära mig tänka mer i svartvitt«, så känns det så kul att jag kan fokusera enbart på det. Grotta ned mig och försvinna i en enda sak för en stund – eller i flera veckor.

Och när mitt svartvitt-projekt är klart, så kan jag slappna av och bara vara, samla energi, tills nästa »ny-grej-att-lära-mig« dyker upp och jag kastar mig hejdlöst ut.

Kunskapens härliga kretslopp.