Elin Kero: Gör det inte så svårt för dig!

Och de flesta gånger handlar det inte så mycket om hur jag faktiskt gör själva urvalet, utan mer… hur kommer jag förbi det där jobbiga steget? När man landar efter en peppig fotografering och förväntansfullt vill slänga sig in i Photoshop – då kommer urvalet i vägen som en jäkla puckel som man måste ta sig över.

300… 500…. kanske till och med 800 bilder att gå igenom. Tiotals bilder som nästan är identiska med varandra, men med någon liiiiten skillnad som gör att man hakar upp sig och inte kan välja. Hur kommer man förbi det här steget utan att tröttna helt på bilderna och hur tar man tag i det och slutar skjuta det framför sig?

Jag och en vän till mig diskuterade det häromdan. Hon satt och våndades inför att påbörja sitt urval från sexton olika fotograferingar till ett projekt som hon håller på med. 400 bilder per fotografering skulle gallras ned till en enda bild per shoot – alltså sexton totalt.

»Varje gång jag är inne och kollar så upptäcker jag nya favoriter. Hur kan jag lita på mina ögon? Jag kan absolut välja mina favoriter nu, men när jag kollar nästa gång så kommer jag att känna annorlunda. Det är alltid så«, sa hon.

Men kolla inte fler gånger då, sa jag. Simple as that.

För du gör ju bara fotograferingen en gång. Du redigerar bilderna en gång. Om du skulle göra samma fotografering varje dag under en vecka så är det väl självklart att resultatet skulle bli olika? För att du inte känner, vill och önskar samma sak precis varje dag. Men inte gör du om dina fotograferingar för det? Inte vaknar du upp dagen efter en fotografering och tänker »jag ringer modellen och så kör vi en gång till, för jag litar inte på att det blev bra igår. Måste kolla så att jag gör bättre val idag?« Nä, så gör man väl inte? Så varför i hela friden gör du ditt urval typ tio gånger? Det är liksom dömt att misslyckas. Att du skulle vakna upp tio olika dagar och känna precis samma sak inför det du skapar är faktiskt helt orimligt.

När jag gör mitt urval så gör jag det väldigt avslappnat, snabbt och strikt. Jag tänker inte för mycket, utan den instinktiva känslan är alltid i fokus. Släpper jag den så börjar jag vela och då blir det kaos.

Jag brukar dela in mitt urval i tre olika steg:

• Första steget, det gör jag när bilderna fortfarande ligger på minneskortet. Där väljer jag ut alla bilder som jag instinktivt gillar och resten förs inte ens över till hårddisken.
• I andra steget går jag igenom bilderna som förts över till hårddisken och väljer ännu en gång ut de bilder som jag instinktivt gillar – med skillnaden att jag bara får välja max tre liknande bilder.
• I sista steget värderar jag de bilder som valts ut i andra steget. För att det på något sätt är enklare att ge en bild lägre grad än att välja bort den helt.

Och sen sitter jag där med mina utvalda fem-stjärnare. Och de som fått lägre än tre stjärnor kollar jag aldrig på igen. Otroligt sällan som jag tittar på några andra bilder än de jag redigerat överhuvudtaget. Möjligtvis om jag ändrar mig och vill ha fler bilder till serien. Men som sagt, ovanligt.

Jag har aldrig ångrat en bild. Aldrig känt att jag valt fel. Aldrig tvekat eller tvivlat. För tittar man inte igenom bilderna en gång till så har man inget att jämföra med. Det man inte vet har man inte ont av, som man brukar säga.

Så sluta göra det så svårt för dig själv. Lita på dig själv. Se inte urvalet som en process där du kan göra rätt eller fel, utan som ett precis lika naturligt steg i den kreativa processen som allt annat. Ett steg som du genomgår en gång.

En.