Ema Persson: ”Du måste kunna skoja och skratta med brudparet”

Allt började i duschen. Det sägs att man får bra idéer medan vattnet strilar över en, och så var det för Ema Persson.

Ema Persson

Ålder: 35 år.

Bor: I Stockholm.

Gör: Fotograf specialiserad inom familje- och bröllopsfotografi, och konstnär.

Aktuell med: »En bröllopsfotografs hemligheter«, en bok både för brudpar och fotografer utgiven på Sivart Förlag. Finns att köpa på bland annat Fotografiska, Adlibris, Bokus och CDON.

Utrustning: Nikon Z6 II med objektiven 85mm f/1,8, 135mm f/1,8 och 24–70mm f/2,8.

Webb: photema.se, på Instagram: @photema och @photema.art

– Det var som en blixt från en klarblå himmel: »jag borde fota bröllop«. Människors största dag i livet. Man levererar bilder och folk är superglada för dem. »Vilket roligt jobb« tänkte jag och skyndade mig att duscha klart för att ringa en kompis och säga »vi borde bli bröllopsfotografer, du filmar och jag fotar«. Det var så det började, berättar Ema.

Idén kom till henne 2010 och nu tolv år senare har hon fotograferat över hundra bröllop och är aktuell med boken »En bröllopsfotografs hemligheter«. I den delar hon med sig av alla tips hon samlat på sig under åren. Det är en bok hon önskar hade funnits när hon själv var ny i branschen, för det var inte helt enkelt till en början. Inte minst var det en utmaning att få ett första uppdrag.

– Hur kommer man in och fotar bröllop när man aldrig har gjort det tidigare? frågar sig Ema och berättar vidare:

– Jag var så pass ung att jag inte kände folk som skulle gifta sig. Jag hade ingen möjlighet att »öva« på vänners bröllop. Så när jag väl fick en förfrågan 2012 om jag fotar bröllop, svarade jag ja. Det sa jag bara för att få det här första bröllopsjobbet, för att få in en fot. Jag utgav mig för att vara bröllopsfotograf fast jag egentligen inte var det.

I dag skrattar hon åt det något våghalsiga beslutet.

– Det var tur att jag inte visste vad som förväntades av mig, hur komplext det är att fota ett bröllop. Hade jag vetat det hade jag nog inte vågat tacka ja den där första gången. Det var min okunskap som gjorde att jag körde på.

Var du inte nervös?

– Jo, jag var supernervös minns jag – och så ösregnade det. På nästan alla bröllop jag har fotat har det varit fint väder, men på just det första så ösregnade det.

Hur löste du det?

– Jag körde med två bärbara blixtar som jag hade synkat ihop, och så tog jag många bilder inomhus. Brudparet fick även stå i dörrkarmen där jag fotograferade dem ganska nära för att det skulle se ut som att de var utomhus, med träd i bakgrunden. I dag hade jag inte gjort så, utan jag hade gått ut på terrassen med paraply och tagit bilder. Det går att få jättefina bilder trots att det regnar.

Även om vädret utmanade behöll Ema lugnet under hela dagen. Det är hennes styrka menar hon, att framstå som lugn och kontrollerad trots att hennes inre signalerar något helt annat.

– Jag kunde ändå få brudparet att känna sig avslappnade och de trodde säkert att »det här är ett proffs som vet vad hon håller på med«. Det gjorde jag ju inte riktigt, men de blev jättenöjda med bilderna och efter det hade jag bröllopsbilder att lägga upp. Då kom nästa förfrågan – och nästa.

Ema hade fått in foten.

»Får inte missa något«

2012 startade Ema sitt företag Photema. Då hade hon sedan barnsben fotograferat, till en början mest rörligt. Redan som sexåring fick hon en videokamera av sin pappa.

– Jag var så fascinerad av att det jag filmade hamnade på tv:n. Jag sprang runt med den där kameran hela min barndom. Jag hade den i skolan på fredagarna när det var roliga timmen, jag hade den på kalas och så gjorde jag filmer med mina syskon, vänner och kusiner. Alla i min närhet fick vänja sig vid att alltid bli filmade.

Att börja jobba med tv var till en början hennes mål och hon gick en utbildning inom tv-produktion. Men när hon startade eget valde hon istället att satsa på stillbild.

– Det kändes enklare att börja med, då man inte behöver lika mycket teknik som när man producerar rörligt, förklarar Ema som i dag även filmar emellanåt.

En av de större utmaningarna för en bröllopsfotograf är tidspressen. Ema får inte fastna för länge i någon detalj, då kanske hon missar något annat.

– Det är väldigt snabba puckar. Du har bara en chans att fånga ögonblicket när mannen ser sin brud för första gången. Du har bara en chans när de sätter ringen på fingret under ceremonin, bara en chans att fånga den första ­pussen. Det gäller att hela tiden vara alert och skanna av så att du inte missar något.

För att bättra på oddsen för bra bilder jobbar Ema alltid med en andrefotograf. På så sätt kan hon och kollegan vara på olika ställen för att fånga ögonblicken från olika vinklar och med olika utsnitt.

– I kyrkan står min andrefotograf på motsatt sida och får brudgummens reaktioner medan jag får brudens reaktioner när hon tittar på sin man. Det är väldigt praktiskt att vara flera fotografer, då kan man även täcka upp för varandra om någon behöver springa på toa eller om någon utrustning strular.

En annan utmaning är att få brudparet avslappnat. Receptet bakom det bygger mycket på social kompetens hos fotografen.

– Jag har träffat vissa som har försökt sig på bröllops­branschen men inte lyckats, och då är min bild att de ofta saknar den sociala delen. Du måste kunna skoja och skratta med brudparet, för att få dem att slappna av. Jag sjunger, dansar och skämtar med dem. Jag säger saker som »titta på din brud och tänk ›wow, det var fasiken det sexigaste jag sett!‹«. Då skrattar de till och blir avslappnade framför kameran.

Det Ema beskriver handlar om situationen när hon porträtterar brudparet på egen hand, där hon vill komma bort från de stela poserna och få bilder som känns genuina. När hon fotograferar vigsel och fest är förstås tillvägagångssättet ett annat.

– Du får inte som bröllopsfotograf gå in i situationer och vara i vägen, utan du ska vara »flugan på väggen« som finns där i bakgrunden och helst inte syns och hörs. Samtidigt som du ska vara med överallt och fånga allt.

Vilken typ av bilder tycker du är svårastatt ta – ögonblicken eller de uppställda?

– Jag älskar att vara flugan på väggen, som fångar det som bara händer. Helst skulle jag inte behöva säga någonting, för när människor inte vet att de blir fotade kan de vara sig själva till hundra procent. Det är då de bästa bilderna tas. Under bröllopsminglet fotar jag till exempel gärna med teleobjektiv en bra bit därifrån, för att folk inte ska veta att jag fotar dem. Då kan jag fånga ögonblicken där de kastar huvudet bakåt i ett gapskratt eller viftar vitt och brett med händerna, vilket de inte gör om de ser mig, svarar Ema och fortsätter:

– Porträttbilderna är väldigt planerade och kräver mycket mer social närvaro då jag hela tiden coachar brudparet. Det ligger mycket mer jobb bakom de bilderna, än att bara vara den som fångar ögonblicken. Men målet är att få de uppställda bilderna att kännas så avslappnade som ögonblicksbilderna är.

Allt ska i slutändan kännas dokumentärt?

– Ja, det tycker jag. Det äkta är vackert.

Innan ett bröllop händer det att Ema drömmer mardrömmar, berättar hon. Det är hennes sätt att mentalt förbereda sig inför uppdraget.

– Jag kan drömma att jag kommer till platsen och har glömt kameran, och måste då övertala brudparet att bilderna kommer bli »så mycket bättre« om jag fotar med mobilkameran.

För att inte drömmen ska besannas är hon därför noga med att gå igenom all utrustning innan.

– Jag formaterar minneskorten, laddar alla batterier och testar alltid kamerorna. Jag gör rent objektiven och går ­igenom blixten, för att se att allt fungerar. Och så ser jag till att ha packat allt dagen innan – inklusive en reflektor, ett lakan för brudparet att sitta på när vi är ute samt några paraplyer.

Ema är numera inte nervös inför ett bröllop, det försvann efter några år. Men däremot är hon väldigt fokuserad.

– Jag känner av allvaret i kroppen. Och oavsett hur jag mår, om jag är förkyld eller har migrän, vad det än är – i med en värktablett och fokusera. När jag kommer på plats handlar det om att prestera på topp. Jag och mina kollegor måste leverera magi, varje gång.

Redan några veckor innan bröllopet har hon haft ett möte med brudparet, för att lära känna dem och gå igenom upplägget för den stora dagen. Framför allt handlar mötet om att de ska ha samma vision gällande bilderna.

– Vad för stil på redigering gillar de, ljust och luftigt eller mer dämpat och rustikt? Ska jag redigera mycket i svartvitt eller är det mest färg de vill ha? Vilka poser tycker de är fina, och är de okej med uppställda bilder eller vill de »leka fram« bilder som känns mer tagna »in the moment«? Allt sådant pratar vi om innan.

Brukar du även besöka platsen för bröllopet innan?

– Ibland kan det vara två timmars resa ut till någon herrgård, så nej – jag brukar inte göra det. Men jag googlar lite innan för att till exempel ta reda på hur mycket ljusinsläpp det är i kyrkan och i middagslokalen. Jag undersöker vad jag har för förutsättningar och hur mycket blixt jag kan tänkas behöva använda.

Sen på bröllopsdagen är Ema på plats med viss marginal för att hinna gå runt och leta upp bra fotoplatser, för till exempel porträttbilderna och de hon kallar »first look«.

Gav upp försöket med studioljus

Något som Ema inte är rädd för att använda, det är blixt. Är det sämre ljusförhållanden inomhus behöver hon förbättra situationen och monterar då en extern blixt på kameran, som hon riktar uppåt för att ljuset ska reflekteras från flera håll. Utomhus jobbar hon mycket med reflexskärm, inte minst när hon fotograferar i motljus vilket hon tycker om att göra.

– Jag gillar inte att fota i medljus. Människor har en tendens att kisa när de får solen i ögonen. Dessutom blir det hårda linjer i ansiktet och för starka kontraster i bilden. Jag gillar motljus som ger mjukare och finare hud, med porer som inte syns. Ögonen är öppna och med reflexskärmen får jag in ljus i dem vilket skapar liv i bilden. Du vill inte ha svarta ögon, vilket jag ofta ser i nybörjares bilder – att det bara är svarta hål där ögonen sitter. Att få in en ljusglimt i ögonen och att skärpan sitter där, det är väldigt viktigt.

På sitt första bröllop hade Ema med sig blixtar på stativ, men det insåg hon snabbt att det inte fungerade.

– Det tar för lång tid, du måste vara rörlig som fotograf och kunna springa runt. Så jag gav upp det där med att försöka ha studioljus, det finns inte den tiden. Mitt tips är att investera i en bra blixt att ha på kameran. Sen försöker jag hela tiden använda mig av fönster och ljuset som kommer in utifrån. Och jag tänker på vad som finns runtomkring mig, med ljusa saker som kan reflektera ljus.

Sedan start har det varit Nikon som gäller för Ema, och numera jobbar hon spegellöst med Nikon Z6 II. Att lämna spegelreflex beskriver hon som »wow, vilken skillnad«.

– Nu kan jag hela tiden se i sökaren vad jag har för exponering, vilket sparar mycket tid. Det är också skönt att Z6:an kan följa ögonen hos den jag fotar och hitta skärpan själv. Förut behövde jag ta väldigt många bilder för att vara säker på att få skärpa, men nu hjälper tekniken mig med det.

Objektiven som går varmast under bröllopsdagen är 85mm f/1,8 och 135mm f/1,8. Det första främst för port­rätt vilket ger vacker bakgrundsoskärpa enligt Ema. Det andra tycker hon passar bra för ögonblicksbilder på håll, men även för närbilder. Utöver dessa två använder hon ofta sitt 24–70mm f/2,8, som hon kallar för ett »allt-i-allo-objektiv«.

För att komplettera utsnitten ytterligare får hennes andrefotograf gärna jobba med vidvinkel, inte minst under middag och fest.

Hur brukar du själv må efter ha jobbat på ett bröllop?

– Jag är helt slut, helt dränerad på energi. Säg att jag har kört i tolv timmar, det är inte så att jag har haft någon paus: »nu går jag iväg och tar lunch, ses sen…«

Ema skrattar.

– Utan jag tar en tugga på mackan när det finns tid, och så tar jag en till tugga när det finns tid igen. Och om jag är kissnödig håller jag mig tills att det finns en lucka, och kan lämna över till andrefotografen.

När Ema väl är hemma vill hon inte prata med någon – bara vila. Men redan dagen därpå är hon igång igen, för att redigera några första bilder från bröllopet.

– Jag väljer ut cirka tio favoriter, redigerar dem lite snabbt och skickar till brudparet på en gång. Det gör dem väldigt glada och överraskade. Man vet ju själv hur det är, klart man vill se bilder från en så speciell dag så snabbt som möjligt. Något jag också har lärt mig genom åren är att om jag inte gör det använder de istället någon mobilbild på sociala medier, med rubriken att de gift sig. Då har jag tänkt »fasiken, jag har så mycket bättre bilder än det där«. Jag vill att de ska lägga upp mina bilder som de första bilderna från bröllopet. På så sätt får jag nya kunder bland brudparets vänner som också ska gifta sig.

Unnar sig lite ledighet

Nu stundar sommaren och Ema går in i sin mest hektiska period. Från maj fram till september är det bröllop varje helg.

– Så är det att vara bröllopsfotograf. Det är inte så att jag kan dra iväg på långsemester under sommaren, vilket jag kan sakna. För det är nu jag bygger upp ekonomin så att den täcker resten av året.

Men i år tänker hon faktiskt göra ett undantag och unna sig lite ledighet, hur svårt det än är för henne att tacka nej till jobb.

– Varenda sommar har jag tänkt »varför har jag inte gett mig själv lite semester«, så nu har jag faktiskt lagt in tre helger då jag är ledig. Jag ger det till mig själv.