Emma Svensson i sin nya roll: »Läskigt«

Men när Kamera Bild träffade Emma för snart tio år sedan, våren 2006, då var hon inte ens säker på om hon själv skulle kunna livnära sig som fotograf: »Vi får se hur det kommer att gå. Jag har fyra månaders uppsägningstid och fungerar det inte ekonomiskt sedan så får jag ta ett nytt jobb.«

Emma hade precis sagt upp sig från sitt jobb på McDonald’s i Uddevalla, för att satsa all sin tid på att fotografera. Jag läser upp citatet för Emma, där hon sitter i ­studion vid Telefonplan i Stockholm. Hon ler när hon hör sitt snart tio år gamla uttalande.

Behövde du ta något nytt jobb, eller hur gick det?

– Det som hände efter det var att jag flyttade till Stockholm där jag levde på nudlar som en fattig student. Men det blev mer och mer jobb och efter två år behövde jag inte låna lika mycket pengar från pappa. Men så flyttade jag till Malmö för att mitt ex bodde där, och då var det som att jag inte längre fanns – telefonen slutade ringa.

»Det är på liv och död«

Emma hade i Malmö hoppats kunna fortsätta arbeta som fotograf med inriktning på konsertfoto. Men eftersom mycket inom musikbranschen utgick från Stockholm blev det svårare än hon först hade tänkt sig. Hon började då istället att arbeta som fotolärare på en gymnasieskola i Lund, Ljud Bildskolan.

– Där fick jag själv tillbaka hoppet och lusten. Jag kunde börja kämpa igen.

Det ledde till att Emma 2010 flyttade tillbaka till Stockholm, och då gick det snabbt för henne att etablera sig igen.

– Jag hade utvecklats som människa och vågade ta för mig mer. Men samtidigt är det i dag, tolv år efter att jag började fotografera, ändå fortfarande kniven mot strupen. Jag måste tro att det löser sig och alltid vara på hugget.

Har det hänt att du tvivlade på ditt beslut som du tog 2006?

– Nej, inte någonsin. Det var självklart då och är fortfarande självklart. Det är på liv och död för mig med foto. Samtidigt är jag realistisk och inser att det går upp och ner. Men så länge jag är driven och ambitiös kommer det att hålla i längden.

Blev störtförälskad – startade rockfoto

Emma hade först tänkt att hon skulle bli filmregissör. Som elvaåring hittade hon sina föräldrars videokamera hemma i Frändefors i Dalsland. Med den spelade hon in musikvideos, där hennes systrar fick agera till musik av Spice Girls. Men det blev även en del filmer i såpoperaform, ungefär som Tre Kronor, där Emma »involverade hela samhället« som hon säger. På gymnasiets medielinje fick hon upp ögonen för stillbildsfotografering och tänkte sig redan då en framtid som fotograf.

– Men på skolan sa de »det finns inga jobb, man tjänar inga pengar som fotograf«. Jag såg därför ingen annan möjlighet än att satsa på min McDonald’s-karriär.

Trots skolans nedslående kommentarer om fotograf­yrket, väcktes ändå drömmen till liv igen under en spelning med Mando Diao 2003 – där Emma fotograferade.

– Jag blev störtförälskad och tänkte »hur kan jag hålla på med det här?«. Några månader senare startade jag Rockfoto. För mig var det kul att få fota konserter och för fansen var det kul att kunna se bilder på sajten. En dag ringde Svenska Dagbladet och ville köpa bilder. Resten är historia som man brukar säga.

Två års heltidsjobb åt att vänta

I dag är Rockfoto en etablerad bild- och nyhetsbyrå som levererar bilder och texter till internationell och nationell press. Rockfoto består av fem redaktörer och en ledningsgrupp på fyra personer. Antalet fotografer och skribenter som arbetar för Rockfoto är närmare hundra stycken.

Fram till 2013 fotograferade Emma konserter och var engagerad i det dagliga arbetet med Rockfoto, men i dag är hon enbart delägare.

– Rockfoto är min baby. Och jag fotar fortfarande ett par konserter per år, men inte på hundra procent som tidigare – nu blir det kanske två procent. Som den entreprenör jag är vill jag utveckla nya idéer, både för mitt eget utvecklande men även för andras. Jag är stolt över Rockfoto. Många av de som var med från början har gått vidare och fått bra karriärer.

3000 konserter har det hunnit bli för Emma, vilket samtidigt innebär att hon har ägnat två års heltidsjobb åt att bara vänta – eftersom det i snitt ingår en timmes väntan per konsert. Det är en journalist på Dagens Nyheter som har räknat ut detta, berättar Emma.

Du har fotograferat de flesta artister, eller?

– Det kommer nya intressanta artister hela tiden, och det är oftast dem jag vill fota. Om The Rolling Stones har en konsert måste jag inte fota, men om Lana Del Rey kommer till Sverige måste jag det. Nya artister har fortfarande ­drivet, allt är nytt och spännande för dem. De mer erfarna kan sakna lite »edge« tycker jag.

Debatterar om sexistiska bilder

Emmas verksamhet vilar i dag på tre ben. Det första består av hennes eget fotograferande inom mode-, porträtt- och reklamgenrerna. Det andra benet är hennes ett år gamla produktionsbolag med fokus mot mer dokumentära bilder såsom olika event. I bolaget finns det flera fotografer och även retuschör och assistent. Det tredje benet är en mix av allt det övriga som Emma har för sig. Hon ger workshops och föreläsningar, sitter i styrelsen för en fotoskola, arran­gerar fotoresor och bloggar.

– Det tredje benet är en viktig bit som jag inte vill vara utan. Det är meningsfullt att få dela med sig av sig själv.

Att Emma har så mycket för sig, ser hon inte som något problem.

– Man måste våga säga ja till saker för att utvecklas. Och jag gillar att inte vara på riktigt säker mark alla gånger. Sen är jag inte främmande för att lägga ned sådant som inte fungerar.

Att ha många järn i elden är också något som passar Emmas personlighet.

– Jag har jättedåligt tålamod. Det passar mig att fota tre låtar för att sedan gå vidare, jag vill ha fart i fotograferandet. Och jag trivs när det är lite struligt, då lyckas jag ofta lösa saker trots motgångar.

Varifrån kommer drivkraften att vilja göra allt du har för dig?

– Från hjärtat, annars skulle det inte gå. Idéerna växer fram och jag brinner för dem, sen jobbar jag stenhårt för att det ska fungera. Det måste finnas en passion annars är det inte intressant. Drivkraften kan även handla om olika saker. Det kan vara roligt för mig, inspirerande för andra eller att det är något som gör att jag kan påverka samhället. Det är många olika drivkrafter, gemensamt är att de alla kommer från hjärtat.

I dag är du lite av en kändis, hur känns det?

– Det är bara roligt. Jag vill vara en förebild och gillar att dela med mig på min blogg och i mina workshops. Jag tycker det är jättekul att fotointresset har vuxit och om jag kan hjälpa andra att nå drömmen känns det bra.

Emma drar sig inte heller för att skapa debatt kring vissa frågor. På bloggen och i olika fotoforum har hon gett sig in i diskussioner om jämställdhet och sexistiska bilder, vilket ibland har resulterat i långa diskussionstrådar. Att debattera är något hon gillar, även om det kan uppröra en del.

– Det händer att folk ringer och trakasserar mig, men jag kan leva med det. Jag står för vad jag tycker och tänker, det är viktigt att man gör det som fotograf. Även som uppdragsgivare är det viktigt att ställa sig frågan: »Vad har den här fotografen för värderingar? Vill vi jobba med en fotograf som tar sexistiska bilder?«

För fem år sedan hade Emma inte vågat ta debatten, men i dag är hon både äldre och mer rutinerad vilket bidrar till att hon vågar sticka ut och som hon säger »ta smällen«.

– Jag drivs av en frustration: varför vågar ingen säga något? Därför vill jag göra något åt det även om det är en kamp som har sina jobbiga sidor, säger Emma och funderar en stund innan hon fortsätter:

– Men så jobbigt är det inte. Jag tycker nästan det är lite roligt att provocera för då har jag fått människor att börja tänka. Jag känner mig aldrig rädd och stödet är så mycket större än de som är hatiska.

Ibland har diskussionerna dock gått så långt att Emma har blivit utesluten ur vissa fotogrupper på nätet, vilket hon anser är fegt.

– Man måste få säga vad man tycker.

Lånade pengar till första kameraköpet

Emmas första kamera var en Canon EOS 10D, vilken kostade henne 22 000 kronor.

– »Är du tokig eller?« sa min pappa. Sen lånade han mig pengarna och jag betalade tillbaka under ett år.

Därefter har Emma hela tiden fortsatt att använda Canonkameror i sitt arbete. I dag växlar hon mellan en Canon 5Ds och 5D Mark III, beroende på hur stora bildfiler hon behöver i slutändan.

Hennes favoritobjektiv är Canons 24–70mm f/2,8 som hon använder till det mesta. Men hon har även flera fasta objektiv såsom 50mm, 85mm och ett tilt shift-objektiv på 45mm. Att hon i dag skulle byta till något annat system är inget alternativ.

– Jag tycker om hur bildfilerna ser ut när jag fotar med Canon, även hur de visas i displayen. I en Nikonkameras display uppfattar jag ofta färgerna som skeva.

»Är du för noga missar du bilder«

Emmas kameror måste även klara en del tuffa förhållanden. Enligt henne själv är hon oaktsam om sin utrustning.

– Jag kan fota ute i regnet eller där det sprutas champagne, och jag slänger ner utrustningen huller om buller i väskan – trots det har kamerorna alltid hållit även om jag har spräckt några filter på objektiven. Men är du för noga eller rädd och försiktig, då missar du bilder. Jag vill inte vara begränsad när jag jobbar, varken av utrustningen eller på något annat sätt heller.

Att vara snabb i sitt arbete hänger även starkt samman med Emmas sätt att komponera sina bilder. Förutom färg och form är det alltid det levande ögonblicket hon söker.

– Jag vill fånga det spontana. Det får inte vara stelt och uppställt, det måste finnas en känsla – något som tar tag i betraktaren.

Skulle du säga att du har en dokumentär stil?

– Ja, det är min grund som jag har behållit i allt jag gör med foto. Även inom mode gäller det att hitta det spontana. I dag är jag även modigare som fotograf och vågar ta kommandot mer, där jag har visioner för hur jag ska ta bilden och vad den ska förmedla. Men det spontana uttrycket har funnits där sedan dag ett.

I anslutning till studion där vi sitter och pratar finns ett större rum, där flera personer arbetar med bildbehandling och planering av olika fotouppdrag. Alla är anställda av produktionsbolaget, som just nu även har två praktikanter. Emma känner en trygghet i satsningen även om det har sina utmaningar.

– Det är superläskigt nu när jag har anställda. Men alternativet att inte våga testa finns inte. Och alla här jobbar hårt för att det ska bli så bra som vi önskar.

Hur är det att vara arbetsgivare?

– Det är fantastiskt att kunna ge folk jobb. Dessutom är det härligt att få jobba i ett team och att bolla idéer, det är utvecklande. Mitt tips till alla fotografer är: sitt inte hemma, det är värt att lägga några tusenlappar på en kontorsplats i en kreativ miljö.

Hur ser du på framtiden, sysslar du med samma saker om tio år?

– Med tanke på hur mycket som har hänt under de tio år som har gått vågar jag inte svara på det.

Kommer Rockfoto att förändras på något sätt?

– Man behöver alltid förändras för att finnas kvar. Men jag är inte den som driver det i dag. Det jag har gjort med Rockfoto har förändrat konsertfotobranschen men nu är det dags för någon annan att utveckla detta.

Men du är fortfarande »Rockfotoemma«?

– Ja, så är det. Emma Svensson är inte världens bästa artistnamn. Rockfotoemma är mitt smeknamn på något sätt och kommer nog fortsätta att vara det ett tag till.