Eric Kim – en sociolog på gatan

Mopederna susar förbi i ett tätt myller på gatan utanför Ben Tanh Market mitt i Ho Chi Minh City när Eric Kim kliver ut i trafiken utan att se sig om, med blicken fäst på andra sidan. Mopederna väjer omkring honom och taxibilar tutar när han stannar till strax innan han når trottoaren på andra sidan, lyfter kameran och vant måttar in en kvinna som pratar i mobiltelefon genom 35mm-linsen.

Eric Kim

Ålder: 26 år.

Bor: Berkeley, Kalifornien. 

Gör: Gatufotograf.

Utrustning: Leica MP, 35mm Summicron f/2 ASPH, Leica SF 20-blixt. Fujifilm X-T1.

Webb: erickimphotography.com

Eric Kim lever på sitt gatufotografi. Han är 26 år, men efter att ha promenerat över gator med kameran i handen runtom i hela världen uppfattar man honom som mycket äldre – han vet allt, har träffat alla, har gjort alla misstag och levt gatufotografins filosofi under flera år.

Ändå är det svårt att tänka sig en mer ödmjuk fotograf, efter varje påstående kommer en reservation, och med varje råd följer en uppmuntran om att prova själv på ett eget sätt. Som fotograf har han gått igenom sin Cartier-Bresson-­period av svartvita stilistiskt perfekta bilder, han har fotograferat konceptuellt perfekta bilder där komposition och färger stämmer exakt och till sist har han landat i en rå gatuestetik där inget är tillrättalagt men där uthållighet inför slumpens situationer skapar bilder som fångar dig varje gång de skymtar förbi.

– Jag har alltid haft väldigt dåligt minne, jag glömmer bort precis allt. Jag kan se eller höra något, men bara sekunder senare har jag glömt det helt. Jag antar att det är anledningen till att jag fastnade för fotografi. När jag var 18 år fick jag min första point-and-shoot-kamera av min mamma och upplevde för första gången att jag kunde frysa tiden och bevara det där ögonblicket för alltid. Jag var fast direkt, jag kunde ta tusen bilder om dagen, på vad som helst, jag hade inte ens en tanke på vad ett bra eller dåligt fotografi var, förklarar Eric en sen kväll på ett café i Ho Chi Minh City.

Gatufotograf på heltid

Solen har gått ned för länge sedan men den fuktiga värmen är fortfarande påtaglig när han beställer in en cafe sua da, vietnamesiskt iskaffe på mörkrostade bönor som bryggs direkt i glaset. Vid sidan om fotografiet är han en kaffedrickare av rang, vilket knappast undgått någon som följer hans blogg eller hans sociala medier.

Det är så Eric blivit bekant för de flesta, googlar du på »street photography« är hans blogg en av de allra första träffarna. Och genom att dagligen bygga vidare på den kunskapsbank om gatufotografi som hans blogg utgör har han själv blivit en central byggsten i den subkultur som utgörs av gatufotografer världen över.

– När jag precis hade börjat fotografera blev jag snabbt nyfiken på vad andra tänkte kring gatufotografering, jag hade massor av frågor som »Hur gör jag för att ta bilder av främlingar på gatan utan att bli uppspöad?« eller »Vad är det som gör ett bra gatufoto?«, men jag hittade inga svar någonstans. Det var då jag startade bloggen för att skapa en plats där jag kunde dela med mig av mina insikter, och sedan jag blev av med mitt jobb för några år sedan har jag ägnat mig åt gatufotografering på heltid och ordnat fotoworkshops över hela världen.

När vi ses i Ho Chi Minh City är vi nämligen inte en­samma, på den veckolånga workshopen har fotografer från Kuwait, Australien, Nederländerna, Tyskland, USA och Vietnam samlats för att ta del av Erics gatufotograferingsfilosofi. Han har byggt sitt namn på en enorm generositet när han delat med sig av sina råd och reflektioner via sin blogg. Han tar inte betalt för något av materialet på bloggen och säljer egentligen inte heller sina bilder i någon större utsträckning. Istället har kurserna han håller världen över blivit hans sätt att försörja sig.

Drogs mot det råa

Det första som slår en när du möter Eric är nämligen att han inte är så mycket en skicklig fotograf som en tänkande fotograf. Så snart han ser en bild har han en glasklar analys av varför bilden fungerar och vad det är som gör den intressant, på samma sätt ser han direkt förbättringspotentialen när en fotograferande kollega arbetar.

Den här ständiga tankeverksamheten syns även i hans egna bilder. Varje bild han publicerar genomsyras av en idé och säger ofta inte bara något om platsen där bilden är tagen, utan också om oss själva.

– Jag hade känt mig lockad till fotografiet sedan jag fick min första kamera, och när jag började plugga sociologi blev gatufotografering ett sätt att föra samman de här intressena. Jag kände hur jag drogs mot att fotografera det råa och skitiga på gatorna men hade ingen aning om att det fanns en hel genre inom gatufotografiet, eller ens att det kallades så. Mina bilder blev ett slags uttryck för hur vårt samhälle ser ut och fungerar, och jag började ladda upp dem på nätet för att dela med mig av det jag såg, säger Eric.

Forskar med kameran

Det är inte helt lätt att veta vad man ska känna inför Erics fotografier. I en av hans absolut starkaste porträttserier, Suits, har han fångat människor i kostym över hela världen. Det är välutbildade människor som att döma av deras klädsel tjänar väldigt mycket pengar, men när de här personerna dyker upp i Erics ögonblicksbilder syns något helt annat. Ångestladdade kompositioner, den fetlagde mannen som i ett kontemplativt ögonblick stirrar på ett solkigt pommes frites som snart ska göra hans liv lite sämre, ett fotografi som är helt lagt i skugga förutom ljusstrimmorna som slår in genom ett fönster och fångar en hand som krampaktigt greppat ett kreditkort, den åldrade japanske affärsmannen som bara skulle ta en paus på lunchrasten men som i Erics frusna ögonblick fastnat i arkadhallen i en oändlighet.

– Om jag ser mig själv som sociolog är kameran mitt forskningsverktyg. Genom att börja i kostymen som en symbol för rikedom har jag utforskat vår tids likhetstecken mellan pengar och lycka. Det har varit intressant, för när jag ser de här männen i kostym ser jag ju inte lyckan, jag känner mig mest deprimerad.

En av hans favoritbilder i serien är tagen på en restau­rang med gräslig röd inredning. Eric som alltid går omkring med sin kamera på magen skulle gå på toaletten och tvekade först när han reste sig med kameran – men du vet aldrig när en bra bild dyker upp.

På vägen till toaletten skymtar han ett par som sitter uttråkade bredvid varandra utan att säga ett ord. Efter att han tvättat händerna vrider han blixten till full styrka och trycker av när han går förbi dem på tillbakavägen. De kastar en irriterad blick mot honom.

– Jag sa bara »schysst ställe va?« och gick vidare, som om jag hade fotograferat inredningen. Jag trodde inte att bilden blev något, och det var först när jag visade den för fotografen David Alan Harvey och han kommenterade den som en bra bild, något han aldrig sett förut, som jag själv förstod att den faktiskt var intressant.

När jag pratar om fotografi med Eric nämner han gärna fotografer han inspireras av, som David Alan Harvey, Martin Parr, Josef Koudelka och Carl de Keyzer, men det är egentligen bara parenteser vid sidan av hans riktiga inspirationskällor. När Eric pratar om fotografi pratar han nämligen främst om filosofi, och jämfört med filosofer som Seneca eller filosofiska inriktningar som taoism eller zenbuddhism är andra fotografers inflytande på hans verk försumbar.

Mer tur ju mer du fotar

Många skulle nog avfärda gatufotograferande som en konstform som vilar på tur och tillfälligheter, att så mycket handlar om att råka vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Med Erics filosofi är det bara delvis sant.

– Seneca beskrev tur som resultatet av mötet mellan förberedelser och möjligheter. Du kommer aldrig att fånga Cartier-Bressons-avgörande ögonblick om du inte arbetar med scenen framför dig och anstränger dig för att ta den bästa bilden av situationen. Det är möjligt att gatufotografering delvis handlar om tur, men i så fall innebär det också att ju mer du fotograferar desto mer tur kommer du att få, säger Eric.

Sedan han som 18-årig fotograf kunde ta tusen bilder per dag har han inte lugnat ner sig. När han går omkring på Ho Chi Minh Citys gator vilar fingret konstant på avtryckaren. Det blir inte fullt så många exponeringar när han fotogra­ferar film med sin Leica MP som när han fotograferar digitalt, men hans förbrukning av Portra 400 är fortfarande häpnadsväckande.

Hans Leica MP med 35mm-objektivet och hans Fujifilm X-T1 är för övrigt den enda fotoutrustning han använder medan han – i linje med sin filosofi – upprepar mantrat »buy books not gear« och bestämt hävdar att fotoböcker har utvecklat honom mer som fotograf än nya kameror.

– Jag tror på att mindre är mer. Jag lever minimalistiskt, jag äger ett par skor och använder en kamera och ett objektiv, och genom att leva på det sättet lär jag mig hantera min utrustning på ett helt annat plan. Allt sitter i ryggmärgen och jag förstår bilden redan innan jag lyft kameran.

Enkla förhållanden

Om du tittar närmre på Erics bilder går det att dra raka linjer till hans syn på livet och omvärlden, men mer direkt blir det egentligen i hans blogg där han har en stark vilja att alltid dela med sig.

– Min familj var inte direkt fattig, men jag växte upp under enkla förhållanden. Utan hjälp från medmänniskor och stipendier hade jag aldrig varit där jag är i dag, och jag känner att jag måste ge något tillbaka.

– Jag strävar inte efter att bli världens främsta fotograf, men om andra vill ta del av det jag kan om gatufotogra­fering eller vara med på mina workshops så tror jag att jag kan göra skillnad, säger Eric.