Erik Johansson i stor intervju – firar tio år som frilans

Nyckel, mobil och ansiktsmask. Det har blivit det nya normala: att checka av dessa tre ting innan hemmet lämnas. Så beskriver Erik Johansson sin vardag just nu – i Prag där han bor sedan flera år tillbaka.

Tjeckien har infört tvång på att bära ansiktsmask i det offentliga, och därför har Erik alltid en sådan med sig. Den senaste tidens restriktioner har också stoppat honom från att resa, men i övrigt har pandemin inte förhindrat honom från att arbeta. Snarare tvärtom.

– Jag går till min studio och sitter här själv. Det är ett väldigt corona-anpassat jobb på så sätt, säger Erik i det videosamtal vi gör.

– Jag tycker att jag har fått mer tid till egna bilder och egna projekt, så det rullar på ändå – även om det är annorlunda tider, berättar han vidare.

Några av hans planerade utställningar fick dock skjutas på framtiden, en i Paris och en annan i Sankt Petersburg. Men utställningen på Fotografiska i Stockholm hann precis hänga klart innan viruset satte världen på pausläge.

– Det var tajmat med tanke på att den avslutades i mitten av mars, så det är jag tacksam för. Den utställningen verkar ha varit väldigt välbesökt, och vad jag har hört tyckte folk att utställningen var fin. Så det är kul.

Har pandemin gett upphov tillnågra nya bildidéer hos dig?

– Jag skulle nog inte säga att jag har inspirerats så mycket av själva pandemin. Men däremot det här att få mer tid att tänka i allmänhet, det tycker jag verkligen har fungerat för att komma på nya tankar. Jag har ett gäng nya skisser med idéer som jag måste börja kolla »locations« till.

2010 började det på riktigt

Första gången jag intervjuade Erik var på försommaren 2013. Då bodde han i Berlin och jobbade med kunder som Adobe, Google och Microsoft. Han hade frilansat i tre år och hade lika många år bakom sig sedan mastern i interaktionsdesign slutfördes vid Chalmers universitet. Men något ingenjörsjobb blev det aldrig – hobbyn gick före.

– Jag hade sedan 2008 hjälpt andra fotografer med retuschering och haft lite småinkomster. Men det var 2010 som det verkligen började på riktigt. Då kastade jag mig ut i frilanslivet.

Hans första uppdrag var att i en bild montera in en pool på en bakgård, där det inte fanns någon pool. Erik minns det som ett roligt jobb.

– Jag borde leta upp de där bilderna och se hur de ser ut i dag, skrattar han.

Men att frilanslivet skulle gå vägen var dock inte självklart från början.

– Jag tänkte så här: Jag ger det ett år, ser om det går att leva på det lite grann, och om jag tycker det är kul eller om det bara känns stressigt att hela tiden jaga jobb. Så det blev ett år av att testa. Det kändes ganska nervöst men jag tycker ändå att det fungerade bra.

Två Fotografiska-utställningar senare (2016 och 2019/2020), och med två böcker utgivna (»Imagine« och »Places Beyond«) samt ett stort antal internationella framträdanden och utställningar – kan man inte annat än att stämma in i Eriks »det fungerade bra«.

2020 är alltså ett jubileum för honom, och jagställer förstås den givna frågan »hade du för tio år sedan kunnat föreställa dig var du skulle befinna dig i dag?«.

– Nej, det tror jag verkligen inte, svarar han och nämner sedan några saker som betyder mycket:

– Att kunna jobba med min hobby och få de här möjligheterna att samarbeta med stora varumärken – där jag också får vara med och bestämma idéer ihop med dem – det är fantastiskt kul.

– Men också att kunna spendera tid på att göra egna projekt, att verkligen försöka fånga de här abstrakta idéerna som kommer till mitt huvud – att sätta dem till liv och dela dem med andra.

– Och att få göra utställningar är fantastiskt kul, att få visa bilderna i stor skala där detaljerna verkligen kommer fram. På något sätt är det så jag vill att man ska uppleva ­bilderna.

Allt sammantaget konstaterar Erik: »Jag är bara tacksam och glad, och hoppas att kreativiteten inte ska rinna ur mig riktigt än.«

Det sista avslutas med ett skratt samtidigt som han plockar upp ett block från hyllan bakom.

– Jag har en del skissblock med idéer, ifall de skulle ta slut. Som en backup.

Men är det verkligen så, tänker jag. Kan kreativiteten tryta för Photoshopmästaren Erik Johansson?

– Ja, verkligen. Många tror att »oj, du är så kreativ och kommer på idéer hela tiden«, men det går absolut upp och ned. Ibland kommer jag inte på någonting – och att tvinga mig att vara kreativ, det tycker jag är svårt.

Är skissblocken dina ständiga följeslagare?

– Japp. De ligger lite utspridda och alla ser olika ut. Jag har aldrig bestämt att de ska vara snygga Moleskin-block på rad i hyllan, utan det blir alltid olika grejer jag skissar på. Ibland tar jag bara ett A4-papper, ibland blir det en akvarell­målning och ibland skissar jag i marginalen på en tidning.

Händer det att du förlägger skisser?

– Ja, det är nog möjligt att det här hänt. Och om jag inte har ett skissblock med mig händer det även att jag skissar i mobilen med fingret. Det är nästan så att jag dagen efter knappt vet vad jag hade tänkt. Idéer kommer och går hela tiden, det gäller bara att fånga dem i luften när de flyger förbi. För om jag inte skissar ned dem, så glömmer jag direkt.

De svenska landskapen – en röd tråd

Eriks telefon ringer. Han väntar en leverans och behöver ta samtalet, men det visar sig vara någon annan. Till stor del förs samtalet på tjeckiska med vissa inslag av engelska. »Can I call you back in 20 minutes, dvacet minut.«

– Ursäkta, det där var min knackiga tjeckiska, säger Erik som har tagit lektioner i språket.

Telefonsamtalet kan nästan fungera som en illustration över Eriks resa. Kontrasten blir tydlig, från uppväxten på gården utanför Götene i Västergötland till att ha erövrat ett nytt språk i ett annat land. Men trots hans nya hemvist finns kopplingen till Götene ständigt närvarande – inte minst i hans bilder.

– Det finns en nostalgikänsla i dem på något sätt. Det kanske har att göra med att jag inte bor i Sverige.

Men Erik ser också en annan orsak:

– Jag började plåta i Sverige eftersom jag bodde och växte upp där. Det är miljöer som jag känner till väl. Och även om mina idéer går i olika riktningar, så har de svenska land­skapen blivit ett sätt att binda ihop bilderna – som en röd tråd. Det är bra att sätta upp begränsningar för sig själv, och det här har blivit min begränsning – att tvinga mig att försöka hitta miljöer i de här områdena.

Därför reser han ofta till Sverige för att fotografera, även om han på senare tid också har fotograferat i Tjeckien och på andra platser.

– Men är det ett tjeckiskt landskap kanske det ändå blir att jag klistrar in en röd liten stuga där, för att det ska kännas svenskt.

Med andra ord: de svenska landskapen är något av ett signum för honom. Och beroende på var han ställer ut frammanar bilderna olika reaktioner.

– När jag ställde ut i Sydkorea, då var det här väldigt ­exotiska miljöer för dem. Sen hade jag för ett par år sedan en mindre utställning i Skara, grannstad till Götene. Där blev det mer att folk kände igen platser: »ja, men den där vägen, är inte det den som går in till Gunnar«.

Eriks surrealistiska miljöer kan med andra ord både vara familjära och exotiska. Beroende på vem som tittar, och var.

Hitta realism i det omöjliga

När Erik som 15-åring fick sin första digitalkamera började han tidigt utforska möjligheterna att förändra bilderna i datorn. Först med hjälp av programmet Paint Shop Pro och så småningom med Photoshop.

– Jag kommer ihåg när jag började med det här, att jag tyckte det var konstigt att det inte var fler som gjorde det som jag gjorde. Det kändes märkligt på något sätt.

Erik syftar framför allt på det som har blivit hans manér:

– För mig har det alltid varit ett experimenterande, att se hur mycket jag kan förändra verkligheten men ändå att få det att se ut som att det skulle kunna vara ett fotografi.

En overklighet som ändå känns realistisk. Det är den ständiga utgångspunkten för honom i hans skapande.

– Jag vill att man ska känna att man kan vara en del av den här världen som utspelar sig framför ögonen, när man står vid en av mina bilder. Att hitta realism i det omöjliga. För även om det är något märkligt som händer i bilden, så följer den ändå våra naturlagar i sättet som ljus bryts eller hur skuggor faller. Jag tycker det skulle bli distraherande om det inte stämde.

Är ljus och perspektiv två av dinaviktigaste komponenter?

– Absolut. De är väldigt grundläggande och så har det varit för mig från början. Stämmer ljus och perspektiv i de olika grundelementen, då är det betydligt lättare att sammanfoga bilderna och det blir automatiskt mer verklighetstroget. Sen gäller det förstås att göra maskningen bra.

Ett realistiskt ljus handlar också om att välja rätt tidpunkt för fotografering, menar Erik.

– Om jag till exempel vill att en bild ska ha en blå kall känsla, då drar jag inte vitbalansen till att bli mer blå utan jag försöker välja en tid på dygnet då det faktiskt är ett ­kallare ljus – som under den blå timmen. Jag försöker anpassa mig till att hitta det naturligt kalla eller naturligt varma.

Realismen återfinns även i en bildingrediens som Erik i stort sett alltid har med i sina bilder: människan. Den som leder betraktaren in i dessa speciella världar.

– Jag ändrar aldrig en människa i bilden. Jag retuscherar inte, gör dem inte tjockare eller smalare eller benen längre. Utan människan i bilden är den fasta punkten som ser ut som den ser ut. Jag kan kanske tänka mig att förändra färgen på en tröja, men inte formen på kroppen. Det ska ­kännas som vanliga människor som man kan relatera till, som befinner sig i surrealistiska miljöer.

För att ytterligare förstärka känslan av identifiering, ­väljer Erik att fokusera på en människa – inte en stor folksamling.

– Ibland tänker jag att det kunde vara kul att ha med fler människor i bilderna, men jag gillar den här ensamma individen så att man kan känna koppling till den på något sätt. Personen är dessutom ofta vänd inåt, så att det känns som om man skulle kunna vara den personen.

Gott om dekorverkstäder i Prag

När Erik 2008 skapade sin klassiska bild »Go Your Own Road« där en kille drar vägen bakom sig, fotograferades han dragandes på en presenning. Att använda riktiga attiraljer har Erik gjort sedan start, men det har fördjupats på senare tid. Numera bygger han saker som tydligt framträder i de färdiga bilderna, som en jättelik pincett i bilden »Stellantis« eller som ett litet växthus i »Comfort Zone«.

– Det har förändrats mycket under åren. Jag försöker mer och mer använda fotosaker »on location«.

Återigen handlar det om realismen, att fånga det omöjliga på ett så verklighetstroget sätt som möjligt. Att då ha ett färdigt växthus som tjejen i »Comfort Zone« får sitta i, ger förstås andra förutsättningar. Prag är dessutom fördelaktigt för detta. Staden kan stoltsera med många stora filminspelningar, och därmed finns det gott om dekorverkstäder och som Erik säger »väldigt mycket folk som är duktiga på att bygga saker«.

Han vrider sin webbkamera mot andra sidan av studion och visar mig sitt senaste »bygge«. En staty föreställande en hund som kliar sig bakom örat.

– Jag hade en plåtning i förra veckan, där vi byggde en hundstaty som ser ut att vara av marmor. Det tog skulptörer tre heltidsveckor att bygga den.

Formad i lera, avgjuten och därefter tillverkad i gips som har målats, blir detta en ingrediens i det uppdrag Erik gör för ett amerikanskt hundmatsföretag.

– Det är tydligen något i hundmaten som ska göra att hundarna kliar sig mindre. Idén handlar om att det är antikt att hunden kliar sig.

Kunden frågade först om hunden kunde framställas datorgenererat, som en 3D-modell. Men Erik föreslog istället att den skulle byggas som en staty.

– Det blir lite mer verklighetstroget, man slipper CGI-känslan, säger Erik och tillägger:

– Kunden blev nöjd. Nu vill företaget att jag ska skeppa statyn till dem, men jag vet inte – den är väldigt ömtålig.

Kommer du gå allt mer åt det här hållet, att du bygger saker?

– Det tror jag. Man behöver ju inte bli helt extrem med det. Men är det ett objekt i förgrunden med hög detaljrikedom, då tycker jag ändå att det finns ett syfte med att bygga det. Det kommer tillbaka till problemlösningstänket: vad är bästa sättet för att få det att se verklighetstroget ut? Det är en fråga jag återkommer till mycket.

Använder en 100 megapixels-kamera

Erik fotograferar i dag med Hasselbladskameror. Dels en H6D-100c och en X1D-II. Erik gillar upplösningen, färgerna och möjligheterna som centralslutare ger – att kunna synkronisera blixtar på alla slutartider.

– För mig är det en väldigt viktig del, eftersom jag ofta blandar naturligt ljus med artificiellt ljus.

Men att fotografera med en 100 megapixels-kamera innebär samtidigt ett mer omfattande arbete vid datorn.

– Det är en fantastisk detaljrikedom, men det ställer höga krav på retuschering och övergångar – att de blir perfekta. Men då kan man stå ännu närmare mina bilder och titta, och det tycker jag bara är roligt.

Erik exemplifierar genom att hålla handen någon decimeter framför ansiktet.

– Då kan man nästan berätta olika historier, dels den man får vid en överblick och dels den man ser när man går fram och hittar små detaljer som man kanske aldrig hade sett annars. Det tycker jag är kul. Det blir det här »Pettson Findus«-tänket, alla små grejer som händer inne i bildens historia.

Jag frågar Erik om han har några egna favoriter bland alla sina bilder. Ett utdraget »jaa« följs av en stunds tystnad. Efter lite betänketid får jag två titlar: »Full Moon Service« från 2017 och »The Cover-Up« från 2013. Men Erik tillägger snabbt:

– Mina favoritprojekt är alltid de där nästa, de framtida projekten som ligger precis runt hörnet. Jag tycker det är roligt att pusha mig och se framåt, vad som kommer härnäst.

Men när du tittar på dina äldre bilder,är du då kritisk mot dig själv?

– Jag har utvecklats tekniskt så jag ser ibland saker som jag nog skulle ha gjort annorlunda. Men samtidigt känner jag att det är en tidsmarkör, bilden är gjord och jag vill inte gå tillbaka till gamla bilder och förändra. Om det inte är något som känns jättefel, som en missad reflektion på en blank yta eller något sådant. Men jag tycker ändå: gjort är gjort. Så får man gå framåt.

Om tio år: hjälper andra

Då vid intervjun 2013 ställde jag frågan »tror du att du arbetar med detta om tio år?«. Svaret löd: »Svårt att säga, jag har bara frilansat på heltid i tre år. Men jag trivs jättebra med det jag gör.«

Nu 2020 kör jag en repris på frågan, och får svaret:

– Ja, jag tror ju faktiskt att jag gör det. Och jag hoppas väl att jag gör det. Om tio år kanske jag också kan hjälpaandra på något sätt, för jag vet själv hur det var när jag började: svårt att veta vilken väg man skulle gå. Att hjälpa andra med att hitta sin kreativitet – det vore roligt. Får se vad det kan bli.