Ett kärt återseende

Text: Peter Wiklund Foto: Lena Granefelt

Jag möter Lena Granefelt vid Slussen. En ganska naturlig mötesplats, kan jag tycka, med hennes bok med just namnet "Slussen" i minne. Boken kom 1998, och var resultatet av ett idogt plåtande kring den redan då överhettade trafikplatsen.

Nu är hon alltså tillbaka, med anledning av uppdraget att fotografera till Stadsmissionens årsredovisning.

Ett perfekt uppdrag!, säger Lena.

Det perfekta ligger både i platsen och i typen av bilder.

- Jag har länge velat komma tillbaka hit, och fortsätta där jag slutade för tio år sedan.

Och bildtypen då: porträtt i miljö, precis det som hon allra helst gör. Det är i den typen av uppdrag hennes styrka ligger, hävdar jag. Hon håller delvis med.

- Ja, i alla fall är det ju det jag tycker mest om. Att få en miljö, och att skapa en egen berättelse kring den. Uppdrag där man kan få variera sig, få berätta många olika saker, säger hon och det börjar glittra i hennes ögon.

- Och att det finns människor med, det är jätteviktigt. Mötet med människor är den stora drivkraften för mig som fotograf!

Ett annat uppdrag som därför passar henne som handen i handsken är det som hon regelbundet får från tidningen Sköna hem, till deras avdelning Älsklingsställen. Där får en berömd person visa upp just sina älsklingsmiljöer, både inom och utanför hemmet. Det blir ett möte med en människa genom hennes hem och de platser hon tycker om.

- Jag minns till exempel när jag gjorde artikeln med Marianne Ahrne, som visade sig älska smågodis. Då gick vi tillsammans till hennes närmaste godisaffär och tog en del bilder.

-Det är mycket roligare att göra den typen av uppdrag, än att försöka göra en idébild runt en person, med något som kanske inte alls har med henne att göra.

EN BLICK BAKÅT: Lena, som fyllde 40 förra året, gick ut Nordens fotoskola 1992 och har sedan dess arbetat som frilansfotograf. Om man försöker kategorisera henne, blir nog stämpeln reportagefotograf, och hon kan rada upp en räcka magasin på kundlistan. Innan hon fick barn hann det bli en hel del resereportage, och även om det har minskat så förekommer det även numera. Veckan efter vårt möte ska hon vara Italien för att ta bilder till en bok om vinäger.

- Jag har tidigare gjort en bok om olivolja, så det här blir väl något av en lillasyster.

Hon har även varit ganska flitigt anlitad som porträttfotograf, både i miljö och i studio.

Som för alla frilansfotografer har hon känt av svackor i uppdragsflödet, och i en av dessa svackor gav sig på att fotografera inredning.

- Fast det var inredning med människor, flikar hon snabbt in.

Må så vara, men hon konstaterar att det är en nisch som kan vara klart lukrativ för den som känner sig hågad.

- Där finns det massor med jobb! Jag har kommit i ett läge där jag försöker dra ner på den typen av jobb, det visade sig vara lätt att slukas av det. Det är bra med jämvikt.

Många av hennes uppdrag kommer annars av att någon att har sett ett annat av hennes reportage, eller någon av hennes böcker, och blivit sugen på att anlita henne. Hon är inte ute säljer sina tjänster själv över huvud taget, utan har sedan länge lagt över den delen av jobbet på en agent.

- Det händer också att jag arbetar ihop med någon journalist som är duktig på att sälja in jobb. Bella Linde är en sådan, och nu har hon sålt in att vi tillsammans ska göra ett reportage till tidningen Lantliv om att båtluffa i Stockholms skärgård. Jättekul!

Vårvintern 2007 visar sig vara en ovanligt varierad period för Lena Granefelt, och dagen innan hon tar bilderna till Stadsmissionen har hon varit i studion för att ta modebilder på åtta stycken tvååringar. Samma vecka ska hon ta fler bilder som ska illustrera en sexbok.

- Det var ett nytt motivområde för mig… Jag hade inte tagit en enda sexbild tidigare, men de hade sett mina hålkamerabilder på tonårsflickorna och gillade stilen.

- Jag började därför plåta med hålkamera, men det fick jag snabbt ge upp, det blev alldeles för svårt med den tekniken.

HÅLKAMERAN KOMMER NOG snart säkert till sin rätt ändå, för Lena har en uttalad ambition att dra ner på uppdragsfotograferingen till förmån för egna projekt. Ett av dessa bygger på att skildra Stockholm med hålkamera - mer än så vill hon inte berätta.

- Nej, jag har inte kommit tillräckligt långt. Det är under utveckling. Som inspiration till det arbetet har jag en situation jag såg i bilen på väg till Arlanda. Den fastnade och fungerar som ett ledord.

- Det finns några låtar, bland annat en av Anna Ternheim, som också finns med i arbetsprocessen.

När projektet väl tar fart kommer hon ta hjälp av några få utvalda, som får följa och kommentera det.

- Det är ett bra sätt att hela tiden komma vidare i ett projekt. Både för att jag kan få hjälp av deras synpunkter, och om vi sätter upp möten med ett visst intervall så måste jag ju hela tiden ha gjort något nytt till det kommande mötet.

LENA GRANEFELT HAR varit verksam i 15 år vid det här laget, och konstaterar - till synes utan åldersnojor - att hon ganska länge ansågs vara "ung och lovande", men att den perioden är passerad. Nu är hon etablerad, och titt som tätt äldre än sina uppdragsgivare.

En av de förändringar hon har upplevt under de år hon har varit verksam är att hon oftare arbetar nära redaktionerna med reportageidéer.

- Jag kan ta med mig önskemål om vad jag vill göra, och diskutera mig fram till ett uppdrag tillsammans med redaktören.

I någon mån märker hon också att konkurrensen har ökat, men inte i någon större utsträckning.

- Däremot har det blivit mycket vanligare att det finns ett fast pris; "så här mycket får det kosta". Då är det ju upp till mig hur mycket jag vill lägga ner på det.

ÅTER TILL SLUSSEN, till den soliga vårdagen då hon fotograferar modellen Tuja.

Nej, sitt så här, med lite mer räkformad rygg, säger Lena.

Målet är nämligen att den snygga 60-plussaren ska se ut som en före detta missbrukare, som fått en plats i solen på ett av Stadsmissionens äldreboenden. Tidigare har Stadsmissionen fotograferat autentiska gäster på sina härbärgen, men nu har de valt att arbeta med modeller istället.

Det är svårt att arbeta med dem som redan är utsatta; man kan inte riktigt veta var gränsen går, när de riskerar att känna sig ännu mer utsatta genom att vara med i Stadsmissionens bilder.

Över huvud taget har medvetenheten om kameror, om att bli avbildad, förändrats väsentligt från när Lena Granefelt började fotografera kring Slussen, anser hon.

- På 90-talet var det inga problem att fotografera människor på gatan. Då var det inte tal om att ha några modellreleaser, där de godkänner att bilderna får användas i olika sammanhang.

- Nu är människor mer medvetna om hur bilder används och kanske mer ängsliga. Det är ordentliga papper som gäller, inte minst om man ska sälja bilder utomlands via en bildbyrå.

Men Stadsmissionen är fortfarande ett känsligt sammanhang, och trots att det är arvoderade modeller som ställer upp på bilderna, så ser Lena till att de inte är direkt igenkännbara.

- Vi vill absolut inte att folk ska känna sig uthängda på något sätt. Antingen jobbar jag med rörelseoskärpa eller gör bilderna suddiga på något annat sätt.

Modellen Tuja porträtterar hon till exempel med en Lens Baby, ett objektiv som består av yttersta enkla linser som sitter på en flexibel gummitub. Det kan - om man anstränger sig - bli bra skärpa i en del av bilden, medan resten blir rejält oskarpt.

Det är ett bra verktyg för just det här jobbet. Någon annan gång ska det vara helt skarpt, då är det något annat som gäller. Och ytterligare någon annan gång får hålkameran följa med - det beror på vilken historia jag vill berätta.

Lena Granefelt om…

…tidningen Motiv:

"Jag och några andra fotografer saknade ett forum för egna projekt. Ett forum där man kunde publicera bildberättelser som står för sig själva, och inte är underordnade en text. Vi hade inte några uttalade ambitioner utöver det, men nu har vi faktiskt givit ut tio nummer. Det är otroligt stimulerande, och rätt inspirerande att få anledning att följa vad som är på gång i fotovärlden."

…vad som är på gång i fotovärlden:

"Det är mycket av fantasivärldar, sånt man bygger upp själv. Inte så mycket dokumentärt, utan snarare konceptuellt med surrealistiska inslag. Nej, det är inget som jag jobbar med - men det är väldigt spännande att titta på. Inom reportagefotografin kan jag kanske i första hand märka en trend mot ljusare bilder än tidigare, och motljus verkar vara rätt poppis."

…gemenskapen i fotografgruppen Taket:

"Vi har hängt ihop i 13 år nu. Det började med att vi var några kompisar som ville ha en gemensam studio och labb. Från början höll vi till i en industrilokal på Söder, men nu har vi flyttat till Hammarby Sjöstad och blivit några fler. Vi är nio stycken, men fler ska det inte bli, då blir det för stort. De flesta arbetar annars ensamma eller delar studio med en kollega, men jag tycker det är kul med arbetskamrater. Alla fotografer i Taket arbetar mycket i befintliga miljöer, så det brukar sällan vara fler än tre-fem stycken på plats samtidigt."

…skillnaden mellan analogt och digitalt:

"Numera går allt mycket snabbare. Är det ett hyfsat lätt motiv så kan jag få i ordning tio bilder till kunden på en halvdag. Det skulle aldrig gått på mindre än en dag tidigare, när jag var tvungen att stå i mörkrum. Och sen kanske man var tvungen att stå och pricka i kopiorna efter det. Jag saknar inte slabbandet, men lite grann kan jag längta efter känslan i det analoga: att få tillbaka kuvertet med kontakter från labbet och sen åka och sätta sig nånstans och gå igenom bunten. Dessutom gör filmen en del med ljuset, det finns ett visst slumpmoment som saknas i det digitala."