Evelina Carborn: »Vill inte stå still«

Jag ringer på porttelefonen och hör en röst som säger att hon kommer ner och öppnar. Porten på Forströmska huset, som det heter, vetter ut mot Slussen i Stockholm och genom glaset i dörren ser jag hur någon kommer nedför den drygt 200 år gamla trappan. Det är Evelina Carborn, vars röst det var jag tidigare hörde i porttelefonen. Vi ställer oss i hissen och åker upp till våningen där hon har sitt kontor.

Evelina Carborn

Ålder: 27 år

Bor: Stockholm

Gör: Frilansfotograf

Utrustning: Canon 5D Mark III, 50mm, 35mm, 100mm, några zoomar vid behov. Två stycken Profoto B1.

Webb: evelinacarborn.se

– Jag har haft kontor här i två år, jag fick tipset från en tjej som jag jobbade en del med, säger Evelina medan hissen firas upp av tjocka stålvajrar till den tredje våningen.

Hon släpper in mig i lokalen och vi passerar köket där övriga invånare i kontoret stojar och skrattar kring en framdukad frukost. Efter några svängar slår vi oss ner i ett mötesrum och intervjun kan börja.

Började tidigt

När jag träffar Evelina har hon arbetat som frilansande fotograf i ungefär tre år, sedan hon blev klar med sin utbildning på Biskops Arnö. Hennes fotointresse började dock långt tidigare än så.

– Jag har alltid varit intresserad av att fotografera. När jag var sex eller sju år gammal fick jag en engångskamera av min mamma inför semestern. Jag minns att hon sa »var rädd om den här, den ska räcka hela semestern«. Men det tog inte lång tid innan jag hade fyllt hela rullen, säger Evelina och skrattar. Efter det tjatade hon alltid på sin mamma om att få låna hennes kamera.

Det som gör fotograferandet så spännande för Evelina är att kameran fungerar som en biljett till ställen man aldrig skulle få se, personer man aldrig skulle få träffa och händelser man aldrig skulle få vara med om, om det inte vore för kameran. Det här insåg hon tidigt, bland annat genom att hon i gymnasiet, där hon tog några enstaka fotokurser, lyckad­es tjata till sig uppdrag från den lokala nyhetstidningen, Tranås tidning.

– Tranås är en gammal musikstad och när jag var ton­åring kom jag på att jag kunde få komma in på spelningar och klubbar med 18-årsgräns genom att jobba som fotograf. Det var både större och mindre band men då var ju allt sånt sjukt spännande och nytt, säger Evelina med ett leende.

Men framförallt var det spännande att få arbeta på tidningen. Evelina berättar hur dagarna bara flög förbi när hon var där.

På gymnasiet gick hon som sagt några fotokurser, bara för att det var roligt. Då hörde hon talas om Viebäcks folkhögskola. Där fanns en ettårig grundutbildning i fotografi. Evelina tänkte att det lät roligt och sökte. Medan hon gick på Viebäck läste hon om Nordens fotoskola Biskops Arnö. Det lät också roligt så hon sökte dit också.

– Jag hade egentligen inte tänkt att jag skulle jobba med foto, jag gick utbildningarna för att det var roligt. Men när jag kom in på Biskops Arnö så tänkte jag att »nu får jag nog göra något av det här«, berättar Evelina.

Viktig praktik

Efter sina tre år på Biskops Arnö klev hon ut i arbetslivet som frilansfotograf 2013. Under utbildningen hade hon haft praktik på contentbyrån Spoon, något som hon tyckte var en stor fördel.

– Där arbetade jag tillsammans med AD:s, bildredaktörer, journalister och en massa andra typer av människor som jag arbetar med nu också. Så det var väldigt lärorikt att redan då förstå hur det fungerade i arbetslivet. Några av mina kompisar på utbildningen hade inte den blandningen på sina praktikplatser och det verkar som jag hade en fördel av det, menar hon.

Sin andra praktik hade hon på Dagens Industri, något som också var väldigt bra för henne då hon fick en del jobb av dem när hon var klar med sin utbildning.

– Det känns som om jag har haft tur och träffat en massa snälla människor, säger Evelina med ännu ett glatt leende.

Prisbelönt eget projekt

I dag arbetar Evelina med många olika typer av kunder. Ungefär hälften av hennes arbete är för magasin, tidningar eller annan press. En fjärdedel består av reklam och resten är lite allt möjligt. Det är en ganska stor spridning, men det är så hon vill ha det.

– Jag är ganska rastlös så jag vill inte göra samma sak om och om igen, med de kunder jag har nu blir det aldrig tråkigt. Den enda nackdelen är att jag ibland har svårt att få tiden att räcka till eftersom jag sällan tackar nej till jobb, berättar hon.

Förra året fick Evelina TT:s Fotostipendium för sitt projekt Tweenies. Stipendiet ges ut till fotografer som är under 30 år gamla och är tänkt som ett bidrag för att färdigställa ett projekt.

– Det var så klart väldigt roligt och jag blev väldigt stolt när jag fick reda på att det var jag som fick stipendiet, berättar hon.

Projektet Tweenies började som Evelinas examensprojekt på Biskops Arnö.

– En kompis jobbade på en fritidsgård och sa att de skulle­ ha ett disco där. Då frågade jag om jag inte fick komma dit och fota. Det var något med det som lockade och var intressant, men jag visste inte riktigt vad. Jag kan identifiera mig väldigt mycket med dem. I den åldern upplever jag det som att man är både väldigt nyfiken och samtidigt väldigt osäker. Den där längtan efter bekräftelse kan jag absolut relatera till, berättar hon.

Utrycket tweenies kommer från den brittiska sångerskan Kate Bushs citat »She’s just an in between. Too young for boys and too old for toys.« Barnen i projektet är mellan nio och tolv år gamla, inte riktigt barn men inte heller tonåringar.

– Vissa forskare kallar det för en ny fas i utvecklingen för dagens unga. Barn är så uppkopplade i dag, de är väldigt exponerade för media och reklam. De lär sig mycket om vuxen­världen väldigt tidigt, men de förstår inte riktigt innebörden av vad de lärt sig. Det blir lite kaos i huvudet på dem, säger Evelina.

Evelina har inte satt något slutdatum på när projektet ska vara färdigt, men kommer nog till en punkt där det inte finns mer att berätta om ämnet.

– Jag är inte där än, men det är nog inte så långt bort.

Trots att projektet har hållit igång i snart fem år arbetar Evelina på samma sätt nu som när hon började.

– Bilderna kanske ser lite annorlunda ut nu jämfört med när jag började, men den mesta tiden går fortfarande åt till att hitta bilderna. Ibland kommer jag hem med en massa bilder men ibland har jag inte en enda med mig tillbaka, menar hon.

I dag blir det ju ofta stora rubriker när föräldrar inte får fotografera något barns skolavslutning, luciafirande eller någon annan händelse. Man får lätt bilden av att det har blivit svårare att få fotografera barn. Men det är inget som Evelina har stött på.

– Det är nog lite annorlunda när man gör ett lite mer konstnärligt projekt. När jag har fotograferat på skoldiscon eller andra tillfällen har skolorna skickat ut lappar om att jag kommer att komma och frågat om det är okej. Efter det första discot på Birkagården i Vasastan satte jag upp lite bilder där och alla tyckte att det var jätteroligt, även föräldrarna. De flesta är mer smickrade än oroliga. Jag har till och med blivit uppringd av föräldrar som frågar om jag inte kan komma till deras barns skola och fotografera, berättar hon.

Evelina vill visa upp sitt projekt på något sätt när det är avslutat, men hon har inte riktigt bestämt hur.

Den 7:e juni 2014 spelade Håkan Hellström på ett fullsatt Ullevi i Göteborg. Händelsen dokumenterades bland annat av elva fotografer som var utsända av bokförlaget Max Ström för att göra en bok om spelningen. En av dessa fotografer var Evelina Carborn.

– Max Ström ringde upp mig och frågade om jag ville vara med och fota. Så jag hängde bland tälten där de som skulle köa till spelningen sov och fotade det som hände där, berättar Evelina.

Bilderna i boken blev också en utställning som hängde på Galleri Kontrast i Stockholm, men också på bokmässan i Göteborg.

Ingen vanlig vecka

Jag frågar Evelina hur en vanlig arbetsvecka ser ut för henne, men hon säger att det knappt går att svara på.

– Det är olika hela tiden. Men oftast är det något pressjobb, något större jobb och sen trillar det in lite småjobb under veckan. Oftast är det någon eller några kvällar när jag sitter på kontoret till tio–tolv på kvällen, berättar hon.

Men hon gillar att ha det så. Hon vill inte ha det mer schemalagt.

– Jag gillar att inte ha någon chef som säger åt mig när jag ska jobba. Om det är en fin vårdag och jag sitter inne och jobbar kan jag ju bara slå ihop datorn och gå ut och käka glass istället. Om jag har tid det vill säga, säger hon med ett skratt.

Som nämndes tidigare, gillar Evelina att ha många olika kunder. Inte bara för att det ger variation, men också för att hon då inte blir beroende av en kund för sin inkomst.

– Jag har kompisar som jobbar med en eller två stora kunder, jag skulle bli nervös av det. Om något händer eller en av dem helt plötsligt slutar anlita en så försvinner ju en stor del av inkomsten, det behöver jag inte oroa mig för nu.

Det går att förhandla om priset

Det pratas mycket om att det går sämre för fotografer nu för tiden, att det är svårare att få jobb och att arvodena gått ner, och det är något som Evelina märker av.

– Ibland vill kunderna gå ner i pris, men säger mantill och förhandlar om det så kan man ofta få det man villha. Det är en av fördelarna med att sitta på ett kontor med flera andra, om jag får ett förslag som jag tycker verkar dåligt kan jag fråga de andra vad de tycker och då får man ju lite mer kött på benen. Men ibland blir jag chockad när jag får höra hur lite vissa tar betalt, vi fotografer måste ta betalt för jobben så att det går att leva som fotograf även i framtiden.

Men de många kunderna och Evelinas svårighet med att tacka nej till jobb gör också att hon ibland har svårt att vara ledig.

– Jag kan nästan inte vara ledig i Stockholm. Visst kan jag skippa jobbet en dag eller så, men jag kan inte vara här en vecka utan att jobba. Om någon ringer säger jag sällan nej om jag ändå är i stan. Så jag försöker åka bort när jag ska vara ledig, då kan jag ju inte jobba även om jag skulle vilja, berättar hon med ett leende och fortsätter.

– En smart person sa en gång att jag skulle passa på att njuta av de lugna dagarna. Annars blir man stressad av att det är lite att göra och man inte får in några pengar och sen när det är mycket att göra så är man stressad över det.

Kunskap minskar nervositeten

– Utrustningen är jätteviktig, men framför allt är kunskapen om hur man använder den extremt viktig, säger Evelina.

Att kunna få det utseende man vill på bilderna kräver att du vet vad du ska göra med kameran och all annan utrustning, något som Evelina har lärt sig allt mer om.

– Jag gick en ljuskurs med David Bicho för ett tag sedan, det kan jag verkligen rekommendera alla att göra. Om man kan kontrollera ljuset kan man alltid få de bilder man vill ha, nästan i alla fall.

Men hon har inte alltid varit så intresserad av de tekniska aspekterna.

– I början var jag nästan rädd för tekniken. Jag var mer intresserad av själva bilden, något som också var fokus på Biskops Arnö. Men, ju mer jag lärde mig utnyttja tekniken till min fördel, desto bättre blev bilderna också. Man kan inte bara skapa innehåll, men måste presentera det på ett bra sätt också, menar hon.

Samtidigt tycker hon att bra bilder inte behöver vara tekniskt perfekta. Men det måste finnas en balans.

Jobbar gärna med en liten kamera

I kameraväskan finns en Canon 5D Mark III med de fasta objektiven 35, 50 och 100 millimeter. Men hon använder även zoomar när så krävs. Förutom kamera och objektiv använder hon sig av två stycken Profoto B1, studioblixtar med batterier och TTL-automatik. En utrustningsdetalj som används mycket.

– Blixtarna använder jag säkert på varannan plåtning. Jag fotar mycket on location, då är det jättebra att kunna ta med sig studioljus ut så att man kan styra ljuset som man vill.

Evelina har även flera små analoga kompaktkameror som hon använder privat, men även en Fujifilm X100 som hon använder en del till sitt Tweenies-projekt.

– Jag gillar att ha en liten kamera som inte stör så

mycket. Den är inte så påträngande, inte så tydlig. Då kan det bli enklare att jobba.

Gillar workshops

Några längre utbildningar tror hon inte att det blir fram­över men hon skulle gärna gå på flera workshops för att få inspiration och lära sig saker.

– Jag tycker att det är jätteroligt att göra något sånt ett par dagar och få jättemycket inspiration och lära sig en massa saker som man kan ta med sig ut i jobbet.

Evelinas framtidsplaner innehåller mer av det hon gör nu. Hon har visserligen en önskan om att kunna göra mer egna projekt.

– Man blir så inspirerad när man gör något man verkligen tycker om. Har jag varit ute och jobbat med Tweenies kommer jag hem och har jättemycket inspiration och energi. Det är jätteroligt! Jag vill inte nödvändigtvis göra fler egna projekt just nu, men jag vill kunna fortsätta göra dem parallellt med mina vanliga uppdrag.

– När jag precis hade börjat jobba hade jag många mål. Det kunde vara att få omslaget på några olika tidningar. Men att uppnå mål är inte bara bra, det kan skapa en tom het och en känsla av att man inte vet vad man ska göra nu. Därför försöker jag sätta upp större mål, som att utvecklas och inte stå still, det målet kan jag aldrig bli klar med.