Fanny Beckman berättar om våldet med sina bilder

De ljusa och rena bilderna skulle kunna kännas ganska fridfulla, men det är svårt att hitta något fridfullt bakom motiven i Fanny Beckmans bilder från serien »Jag bara ramlade«. Med den vita bakgrunden och de vita kläderna är kontrasten ofrånkomligt skarp mot de rödlila blåmärkena, det torkade blodet och den rosa ärrvävnaden. Även om skadorna på bilderna är påsminkade är de en verklighet för mängder av kvinnor i Sverige och världen. Att sprida kunskap om och föra upp ämnet till diskussion är målet med de åtta bilderna i serien.

Fanny Beckman

Bor: I Brighton, England.

Gör: Fotograf och produktspecialist på MBP.

Utrustning: Nikon D810 med olika objektiv.

Webb: fannybeckman.com, 

Instagram: @feckman.

Från sin lägenhet i Brighton, där hon bott de senaste tre åren, berättar Fanny om sitt arbete med bildserien och om de ämnen hon brinner för. Hon säger sig kombinera sitt fotograferande med feminism och aktivism. Något som började utkristaliseras och bli tydligt när hon studerade på Gamleby.

Gamleby förtydligade

Fanny började fotografera i unga år och påhejad av sin fotointresserade pappa började hon lägga allt mer tid på sitt fotograferande. För att lära sig mer gick hon olika kurser och i gymnasiet kom hon i kontakt med en feministisk organisation som hon började arbeta med. Hon tog bilder åt deras projekt och här började hon utforska möjligheterna att kombinera sitt fotograferande med aktivism. Efter gymnasiet sökte hon till foto­utbildningen vid Gamleby folkhögskola.

– Gamleby blev en milstolpe för mig och mitt fotograferande. Där började jag ifrågasätta vad jag ville göra med mitt fotograferande, vad jag ville säga med mina bilder. Innehållet började ta mer plats och de rent estetiska aspekterna fick stå tillbaka lite.

Riskfyllt för offren

Efter hennes år på Gamleby började Fanny arbeta deltid. För att göra något meningsfullt på sin lediga tid började hon arbeta som volontär på Malmö kvinnojour. Där arbetar volontärer och anställda med att hjälpa och stötta kvinnor som utsätts för våld i nära relationer.

– Ganska snart frågade de om vi kunde göra något tillsammans. Vi kunde inte visa de verkliga offren för det våld vi fick berättat för oss, det var en för stor risk för dem. Så jag använde mig av modeller för bilderna. Men det kändes viktigt att det var personer som hade kunskap om ämnet och vad det innebar. Därför är kvinnorna på bilderna volontärer som jobbade på kvinnojouren, berättar Fanny.

Bilderna togs i en studio och själva fotograferandet gick ganska fort.

– Vi hade stora fönster i studion, så jag använde mig av naturligt ljus och reflexskärmar för att få det mjuka ljuset i bilderna. Jag tycker att det blev en bra kontrast till motiven. Det kändes ganska rått på något sätt, berättar Fanny

Modellerna regisserades inte på något sätt utan de fick bara stå framför min kamera och hitta sitt uttryck själva. Varje bild tog mindre än fem minuter att göra.

För att göra bilderna rättvisa ville Fanny ha duktiga maskörer som skapade skadorna på modellerna. Hon frågade Malmö stadsteater om de vill vara med och hjälpa till.

– Jag var lite osäker på om de skulle vilja vara med, men de sa ja direkt. Det kom två maskörer och återskapade skadorna på modellerna.

Om fotograferandet gick fort så tog förberedelserna längre tid. Fanny ville se till att maskörerna var väl insatta i vad det var de skulle göra så hon satt tillsammans med volontärerna från Kvinnojouren och gick igenom olika berättelser som lämnats av de kvinnor som sökt hjälp hos jouren. Det var känslomässigt för modellerna att gå in i sina roller utifrån de olika berättelser­na och den erfarenhet de hade från att arbeta på kvinnojouren.

Bearbetar genom foto

För Fanny är fotograferandet hennes sätt att uttrycka sig men det är också ett sätt att bearbeta det hon upplever. Att arbeta med det här projektet har varit jobbigt på olika sätt.

– Bilderna var ett sätt för mig att bearbeta det jag upplevt via kvinnojouren. De berättelser jag fått höra. Medan jag arbetade på jouren hade vi stöd av varandra och man kunde prata med de andra volontärerna om sina upplevelser. Vi hade även tillgång till en socionom som vi kunde prata med om vi ville. Även under själva fotograferandet fick vi stöd av varandra med att prata om bilderna och det som föranlett dem. Men det blev jobbigare när jag skulle ställa ut dem igen ett år senare. Då var jag ensam i Brighton och jobbade med att ordna allt för utställningen. Jag tänkte på utställningen och ämnena runt bilderna konstant och det blev ganska jobbigt, för där hade jag inte samma nätverk att prata med, berättar Fanny.

För att kompensera för den tunga upplevelsen att jobba med bilderna i »Jag bara ramlade« gjorde hon ett annat projekt som hon kallar »Men I trust«.

Fanny säger att det var bra att ta en paus från projektet ett tag. Men hon skulle gärna utveckla det med fler bilder. Men då åt ett annat, mer positivt, håll.

– Då skulle jag vilja jobba ur vinkeln att gå vidare ur en skadlig relation. Att det finns en väg framåt. Många som hamnar i den typen av relationer blir så nedbrutna att de tror att de inte är värda mer och därför förtjänar att vara i den typen av relationer, det gör att de gång på gång hamnar i liknande situationer. Jag har gjort några bilder på det temat, med en kille som hamnat i sitt första kärleksfulla förhållande efter en rad av relationer där han blivit utsatt för olika sorters våld. Det skulle jag vilja göra mer av. Det skulle bli för tungt att göra ett liknande projekt som »Jag bara ramlade« igen, förklarar Fanny.

Att komma nära

Bilderna i »Jag bara ramlade« är fotograferade med en Nikon D810 tillsammans med ett 50mm f/1,8, en kombination som Fanny ofta använder. För henne är diskussionen och mötet med de hon fotograferar lika viktigt som bilderna.

– Man kommer närmare personen när man fotograferar med 50mm, det gillar jag. Ofta kan jag sitta och prata med personen medan jag fotograferar, jag har inte kameran vid ögat hela tiden utan lyfter den när jag ser att det finns något där. Jag tror att den kontakten syns i bilderna också. Jag står inte bara och trycker en kamera i ansiktet på dem, det måste vara ett samspel, förklarar hon.

Positivt bemötande

»Jag bara ramlade« har ställts ut flera gånger sedan de fotograferades 2016. Det är främst via utställningar som Fanny vill visa sina bilder, då får hon själv möjlighet att möta betraktaren och diskussioner kan uppstå. Första gången de visades var på central­stationen i Malmö, då kom flera kvinnor fram till Fanny.

– Flera av de som kom fram sa att de hade en syster eller en kompis som varit utsatt för våld i nära relationer, men när jag pratat med flera av dem ett tag kom det fram att det var de själva som varit offren. Under den utställningen fick jag nog bara en negativ kommentar och det var en äldre man som tyckte att det var olämpliga bilder att visa där de skulle sitta och äta…

Bilderna har också visats i riksdagen i samband med att bland annat hon själv höll föredrag för politikerna. I höst har bilderna också hängt på en utställning i Barcelona då Fanny vann en tävling med dem.

– Jag ställde upp i Julia Margaret Cameron-award och vann i kategorin Women seen by women. Det är en tävling som bara är för kvinnor. Det kändes bra att tävla med bilderna eftersom det ger mig chansen att visa dem för fler och det var så klart jätte­roligt att vinna, säger hon.

Metoo har förändrat

Sedan Fanny fotograferade bilderna till projektet har det hänt en del i de här frågorna.

– Metoo och dokumentären om Josefin Nilsson har gjort att ämnet har lyfts mycket och blivit något som många pratat om. Samhället markerar tydligare nu vad som är rätt och fel. Många företag har skapat policys för hur man ska hantera såna här frågor på arbetsplatsen och gjort attitydförändringar. Det smittar av sig på hur folk uppträder hemma och privat också. Att skolorna ger frågorna mer utrymme gör att fler ungdomar får lära sig hur man ska bete sig och vad som är okej, förklarar Fanny.

Men även om det har skett en positiv utveckling menar hon att just våld i nära relationer fortfarande är väldigt tabubelagt och eftersom det inte pratas lika mycket om det som andra jämställdhetsfrågor finns det mycket fördomar.

– Många tycker att det är konstigt att någon fortsätter att vara tillsammans med en person som är våldsam, men det är inte riktigt så det fungerar. Det är klart att ingen skulle vara tillsammans med någon som var våldsam och aggressiv direkt. Oftast kommer det smygande, man tänker att det bara hände en gång, han är ju snäll annars och så vidare. Till slut har det blivit en ond cirkel där man är så nedbruten att man inte förmår sig att lämna. Det finns flera olika sorters våld man kan utsättas för, fysiskt, psykiskt och sexuellt, men också ekonomiskt. Många har fördomar om vilka som är förövare och offer, att det är ett problem som bara förekommer i vissa samhällsklasser. Att inte äldre eller starka personer skulle utsättas, men det här finns överallt i samhället, i alla klasser och alla sammanhang, berättar hon.

Fördomarna är viktiga att arbeta mot, för de leder till saker som att många offer ifrågasätts för att det anses vara osannolikt att de skulle vara utsatta.

– Ifrågasättandet tar sig ju ända in i rättssystemet, varför ställs det frågor om vad våldtäktsoffer haft för kläder till exempel?

Fanny påpekar också att Sverige har kommit mycket längre i de här frågorna än Storbritannien. I Sverige blev metoo en stor grej, men där har det inte alls blivit lika stort. När jag pratar med Fanny har utställningen i Barcelona inte ägt rum ännu och hon är spänd på att se hur reaktionerna kommer att bli där.

Var historien slutar för »Jag bara ramlade« återstår att se, men det är sannolikt inte i Barcelona. Så länge ämnet behöver belysas kommer Fannys bilder att vara relevanta och viktiga för att arbeta mot fördomar och allas rätt till trygg kärlek.