Fartfyllt när James Holm plåtar en Porsche GT4 RS

Det kan bli så att folk är gnälliga och tycker att vi står i vägen, förvarnar James Holm när han stannar fartvidundret med färgen »Bahama Yellow« i en vackert belägen vägkurva.

– Folk är vän av ordning, lägger han till och slår på bilens varningsblinkers – på Porschen av modell GT4 RS.

Den gör sig bra där, med den gula färgen i kontrast till sommargrönskan som omsluter vägen ut till Görvälns slott i Järfälla. Solen är stekande het den här eftermiddagen, och trots att vi befinner oss på en återvändsväg passerar en hel del bilar. Kanske har de siktet inställt på Mälarens svalkande vatten som finns i närheten.

Men även om bilisterna får bromsa in för att svänga runt oss, hör jag inget gnäll – det är snarare tvärtom.

– Det där ser ut att vara en trevlig sak, säger en äldre man som stannar till med nedvevad sidoruta på sin Land Rover.

Han har något suktande i blicken. Vilket även ett gäng tonårskillar har när de på cyklar passerar Porschen.

– Snygg bil, säger en av dem.

Den har en attraktionskraft, vilket förstås är anledningen till att James gör ett reportage om den för livsstilsmagasinet Voyage Magazine. Kamera Bild har fått tillåtelse att följa med för att se hur själva fotograferingen går till. James kommer senare även skriva artikeln om bilen, så har han jobbat i femton år med både bild och text.

– 2008 upptäckte jag att mina journalistkollegor började ta bilder till sina artiklar. Då tänkte jag »okej, men då skriver jag väl en artikel till min bild«. Mina dåliga texter var ju ganska lätta att redigera till något vettigt, men en dålig bild som en journalist har tagit – då spelar det ingen roll om du är proffs på Photoshop, det blir inte något bra i slutändan ändå.

Numera har han även stor kunskap om skrivandets konst, och är uppe i över 400 tester och reportage om bilar. Den här soliga dagen lägger han ytterligare ett till samlingen.

– Det är verkligen »one man show«, det är så jag jobbar. Jag har också lärt mig att köra bil bra, för det är ju inte vem som helst som får låna en Porsche GT4 RS som är en väldigt sportig bil där huven fram är gjord i kolfiber.

– Den ser sprillans ny ut, konstaterar jag.

– Ja, den är helt ny. Den har bara gått 80 mil. Jag är väl den andra personen som kör den.

Bilen blir skarp – omgivningen oskarp

James plockar fram fotoutrustningen. Ett stort Gitzo-stativ som han fäster på bilens front, lite snett till höger så att det sticker ut över vägdiket. Ett stativben vilar mot bilens stötfångare, ett annat fäster han på passagerardörren med hjälp av en Manfrotto Suction Cup. I den sitter en specialtillverkad pryl som omsluter stativbenet, något som James har låtit en smed ta fram. Det tredje stativbenet hänger löst i luften. Hela arrangemanget säkrar han sedan genom att dra en vajer runt stativet och bilens två backspeglar.

Riggbild är vad James kallar detta, där han har en Canon EOS R5 monterad på bilen.

– Det är för att få bilen att röra sig i bilden, där bilen blir skarp men omgivningen oskarp. Och det här vill jag skapa väldigt kontrollerat.

Allt runt bilen ska röra sig?

– Ja, det blir mycket fartkänsla fast det egentligen inte är någon fart överhuvudtaget. Jag åker i stort sett bara en meter, med en ganska lång slutartid.

Två sekunder, bländare nio och ISO 100, är vad kameran är inställd på när James sätter sig bakom ratten. Han åker medan han fotograferar, med hjälp av Canons mobilapp för fjärrstyrning. Men så mycket åka blir det som sagt inte, han rullar. Dessutom med motorn avstängd.

– Motorn ger vibrationer i kameran. Ju mindre vibrationer desto bättre blir bilden.

Eftersom bilen står i ett uppförslut låter han gravita­tionen dra bilen bakåt medan han fotograferar, det går tydligen minst lika bra som att rulla framåt. Resultatet blir ändå en bild med fartkänsla.

– Det ser ut som att du åker jättesnabbt, konstaterar jag när James är tillbaka vid kameran och bläddrar bland bilderna, där utdragna skuggor från de omkringliggande träden signalerar fart.

– Ja, och det gör jag inte, svarar han och tillägger något filosofiskt:

– Men är det inte så med det mesta av fotografi, att det handlar om lögner hela tiden? Att en bild säger sanningen, det var länge sen. Och nu med AI-tekniken, det är ju helt sjukt. Då är det ju ingenting som är sant längre.

Polarisationsfilter – ett måste

För att kunna fotografera på långa slutartider mitt i sommaren krävs det förstås ett gråfilter. ND64, sex steg, är monterat på ett objektiv med brännvidden 14–35mm, där James tar bilderna med så mycket vidvinkel som möjligt.

– Jag vill få med allt. Jag jobbar ju ofta med tidningar, och de gillar att på ett bilduppslag även kunna lägga in text.

Därför rymmer hans bildutsnitt även mycket miljö till höger om bilen, förberett för rubrik och ingress när bilden sedan plockas in i en layout.

– Jag har gjort det här några gånger, säger han med ett leende.

– Jag har sett många artiklar och pratat mycket med art director:s så jag vet ungefär vad som uppskattas.

Förutom gråfilter sitter ytterligare ett filter på objektivet, vilket det gör ständigt.

– Polarisationsfilter har jag på alla objektiv, inklusive min Iphone. Med det kan jag bryta reflexerna på framrutan, och en mörk framruta till skillnad från en ljus är det som avgör om du är ett proffs eller inte. Så jag har polarisationsfilter ständigt på alla mina objektiv.

Har skaffat en Canon EOS R3

James sätter sig åter i bilen för att ta ytterligare några bilder, men är snart nöjd.

– Så, nu ska vi byta miljö och ta en sådan här bild snett bakifrån på bilen, med samma rigg. Men vi tar den där borta vid åkern där det är lite rakare, säger han och börjar plocka ihop stativ och annat.

En stund senare åker allt fram igen. Samma procedur, men nu fäster han stativet i bilens två avgasrör. Det ser lite pyssligt ut att få allt på plats, men James jobbar snabbt – van av lång erfarenhet.

I kameraväskan noterar jag även en Canon EOS R3. James har precis skaffat den och berättar livligt om vilka möjligheter den kan ge för hans bilfotografering.

– Jag plåtar även för tidningar som Auto Motor Sport och Motor. De har egna förare som testar bilarna och då fotograferar jag mycket panoreringar. Till det kommer jag nu använda Canon EOS R3 mycket, eftersom den har ögonfokus. Det räcker att jag tittar på bilen när den kommer, för att sätta skärpan. Då kan jag komponera och ta bilden på ett helt annat sätt. R3 har även funktionen att den känner igen bilar vilket jag kommer kunna använda mycket när jag fokuserar.

Kameran gör jobbet åt en?

– Ja, lite så.

I kameraväskan finns även ett gyro som ser ut som en stor klump. Den fäster James under kameran när han fotograferar bilar i farten, från flaket på en annan bil som också är i rörelse. Då med betydligt högre hastigheter än som när han tar riggbilder. För tio år sedan upptäckte han fördelarna med ett gyro på en racingbana i Österrike, när Audi RS4 var ny och skulle testas.

– Då hade en tjej som var Audis egen fotograf ett sådant gyro med sig. Jag fick låna det av henne en stund för att fotografera, och tänkte »herrejösses«. Jag kunde ligga på en fjärdedels sekund handhållet ut genom en baklucka och bilderna blev skarpa. Det snurrar igång tyngder inne i den där klumpen och kameran stabiliseras.

Sedan dess använder han alltid ett gyro för den här typen av fartbilder.

– Det har varit guld, alltså. Nu kan jag plåta ned på längre tider än en halv sekund och det blir skarpt.

”Vackra skapelser”

Efter en stund på raksträckan längs åkern är riggbild nummer två är avklarad. Nu väntar detaljbilder där bilen ska stå still.

– Men först tycker jag att vi åker och tar en kaffe på slottet. Chillar ned lite, föreslår James.

Vi sjunker ned i Porschens racingstolar som är utrustade med fyrpunktsbälten. Precis innan vi kör iväg berättar James om hur han har fotograferat en formel 1-bil med samma riggteknik som i dag. Det gjorde han på racingbanan Hungaroring i Ungern, där han även själv körde F1-bilen.

Vilka hastigheter var du uppe i?

– 200 plus. Att få köra en F1-bil, det är det nog inte alla som har fått göra, säger han med viss stolthet.

Men det gick inte i 200 när du tog riggbilden?

– Nej, då drog vi bilen framåt. Vi hade en bogserlina kopplad till den eftersom en F1-bil inte är vibrationsfri när man kör igång den.

Nu däremot, kör han igång Porschen och trycker på gasen i riktning mot slottet. Det går snabbt, vilket känns i magen. Min i alla fall. James ser inte märkbart berörd ut av den snabba accelerationen.

– Det där var nog fem procent av vad den här bilen klarar av, säger han.

Vad är charmen med bilar för dig?, frågar jag när vi har slagit oss ned under ett parasoll vid slottet.

– Det är svårt att säga. Det är allt från körkänslan i de här sportiga bilarna, speciellt i en Porsche där man känner hur motorn varvar och att det är så mycket kraft i den, till att de är vackra skapelser med formgivare som har tänkt till med olika material. Det är så mycket som väcker så många känslor. På något sätt, även om det kanske är en hård jämförelse, är det så med kameror också. Saker och ting ser ju inte ut som de gör på en kamera av en slump. Det är mycket tänk bakom.

Hamnade på sjukhus efter MC-olycka

James har haft en tuff period sedan förra sommaren. I två månader låg han på Danderyds sjukhus, på avdelningen för hjärnskador. Han var med om en motorcykelolycka som hade kunnat kosta honom livet.

– Jag kom inte hem i tid den kvällen. Jag och min tjej skulle ut och käka middag, och jag svarade inte i telefon. Jag svarar annars alltid i telefon och kommer alltid i tid. Så då anade hon att något hade hänt.

Hon lyckades lokalisera var James telefon befann sig och flera vänner begav sig ut för att leta. Dels till en avfart från väg 222 i Gustavsberg, där telefonen senast hade gett ifrån sig en position, men även till Bogesundsvägen i Vaxholm varifrån James nyligen hade postat en bild på Instagram. Han hittades till slut i ett vägdike vid 222:an.

– Då hade jag redan legat där i fyra och en halv timme. Man såg mig inte från vägen och det var inga människor som gick där.

En ambulanshelikopter kom för att hämta honom.

– Det är ett mysterium vad som hade hänt, för det fanns inget oljespill, inga bromsspår, inget grus – och jag hade ändå åkt rätt över vägen och på andra sidan landat med huvudet på en sten. Hade jag inte haft en kolfiberhjälm utan en vanlig plasthjälm så hade jag inte levt i dag. Mitt ryggskydd var knäckt men jag fick bara sprickor i ryggen. Jag var så lyckligt lottad i det här fruktansvärda.

Att det kunde ha tagit slut där,hur tänker du kring en sådan sak?

– Att jag inte har så många fler chanser i livet, så det gäller att ta tillvara på det man har. Det är verkligen så. Jag har alltid varit sådan att jag inte har hejdat mig för att göra saker som jag har velat, men nu mer än någonsin vet jag att man bara lever en gång.

Från olycksdagen minns han ingenting. Att han till exempel timmarna innan olyckan åt en glass ute vid Djurgårdsbron vet han bara för att han har sett det på bild. Än i  dag är hans balans inte helt återställd, mycket på grund av att han även drabbades av hjärtmuskelinflammation och flera blodproppar i vänsterbenet. Men åkt motorcykel igen – det har han gjort.

– Jag åkte motorcykel på dagen åtta månader efter olyckan.

Det ger du inte upp?

– Nej, för det var inte det som var orsaken. Jag låg precis bredvid motorcykeln, så då kunde jag inte ha haft jättehög fart. Annars hade jag separerats från den i luften och legat långt ifrån den. Det kunde ha varit en älg som jag väjde för, eller någon bil som inte såg mig. Det går inte riktigt att fastställa orsaken.

Medan James låg på sjukhuset hade han tid att tänka mycket. Han blickade tillbaka, bland annat mot 90-talet då han var en av Sveriges främsta skateboardfotografer. Mängder av diafilm exponerades under de åren, när han fångade olika trick på bild. Bilder som sedan länge har blivit liggande.

– Då kom jag på att jag ska göra en fotobok med de här bilderna. Och jag ska även låta andra skateboardfotografer som betydde mycket för mig på den tiden, få vara med i boken.

Du går tillbaka till rötterna?

– Ja, det är kul att inte bara låta de bilderna ligga. Till­bakablickar är ju jättemycket på tapeten nu. Folk i vår ålder som åkte skateboard på den tiden gillar ju att ta minnena tillbaka. Den här boken ska bli väldigt rolig att göra.

Han har fått Goecker att sponsra honom med en dia­scanner, och han är redan igång med arbetet som han hoppas slutföra någon gång i vinter.

Från skateboardscenen gick James så småningom över till att fotografera snowboard, för att senare komma in på bilar. Hans första uppdragsgivare som bilfotograf var tidningen Slitz som han jobbade för under många år. Men bilarna fanns med honom redan från barnsben, då hans pappa Bengt Ason Holm skrev, fotograferade och layoutade böcker om bilar. Varje månad kom en ny bok under namnet Cars Collection, ett namn som James nu har väckt till liv igen.

– Det var också en sak som jag funderade mycket på efter olyckan, när jag var på sjukhuset. Jag har gjort över 400 biltester och lifestyle-reportage om bilar. Jag har jobbat för en massa olika tidningar. Då tänkte jag »vad ska jag göra av alla mina artiklar?« och som en blixt från en klar himmel kom jag på att jag självklart ska kalla det för Cars Collection, väcka pappas gamla bilboksserie till liv. Inte använda något av hans material men väcka namnet till liv. Så nu har jag reggat carscollection.se på webben och i sociala medier. I sommar ska jag har premiär på den, det ska bli kul.

Alla hans tidigare artiklar kommer att finnas där men sajten fylls även succesivt på med nytt material.

Vad tror du att din pappa hade sagt?

– Han hade varit så stolt. Jag har snackat med hans gamla vänner och de säger »din pappa tittar stolt ned på dig nu«.

Startade sin firma 1996

– Du får komma på besök någon dag, till min nya studio, säger James när vi går tillbaka till bilen.

Han har precis skrivit kontrakt för en kontorsplats med gemensam studio på Kungsholmen. Där kommer han att sitta med fem andra och även ha tillgång till en stor studioyta.

– Jag kommer kanske inte använda studion jättemycket men det är ändå skönt att ha tillgång till en. Ibland är det något porträtt eller annat som ska plåtas. Sen gillar jag att bli inspirerad av andra, se när andra jobbar och gör något kul. Istället för att sitta själv i en liten grå lokal där det inte händer någonting.

Även om det har varit ett dramatiskt år för James är det tydligt att han nu siktar framåt, med många nya projekt på agendan. Han har inga planer på att trappa ned fotograferandet.

– Det är det jag lever på, det är det enda jag kan. Jag startade min firma 1996 och har aldrig jobbat med något annat. Jag har levt genom mitt företag.

Vi är tillbaka ute på raksträckan vid åkern, där James parkerar Porschen lite snett över ena sidan av vägen. Fram­hjulen är vridna så att fälgarna syns bättre i bild.

– En miss som nybörjare gör är att man ser däckytan istället för fälgytan, säger James samtidigt som han återigen monterar kameran på stativet.

Men nu en bit bort från bilen. Det är dags för en bild där bilen är stillastående, och han tar flera exponeringar som i slutändan ska byggas ihop till en. Anledningen är att James samtidigt går runt med en Profoto A10 i en softbox och smäller av blixtar runt bilen.

– Jag blixtbelyser för att lysa upp sidorna där det är skugga.

Det kommer med andra ord att bli en del jobb i Photoshop efteråt, för att plocka ut de bästa delarna och sätta samman till en bild. Men det är förstås även en del pill med riggbilderna som han fotograferade tidigare, där stativbenen och vajern så klart måste plockas bort från bilden.

När även en interiörbild är fotograferad på samma sätt med flera blixtexponeringar känner sig James klar för dagen. Men i ytterligare två dagar har han Porschen till låns för att kunna vara ute och köra med den, och samla intryck till det kommande reportaget.

Till sist frågar jag vad han kommer att skriva om bilen?

– Att den är väldigt, väldigt fin. Den är som en extra kroppsdel man inte visste att man hade. Så känns den.

Webb: jamesholm.se, carscollection.se

Instagram: @jamesholm.se