Felicia Malmström sätter den lilla människan i fokus

Felicia Malmström ser fotografi framför allt som ett uttryck och hjälpmedel för det hon vill göra – vilket i grunden är att hjälpa människor. Länge hade hon drömmen om att bli polis, och att arbeta internationellt mot bland annat trafficking.

Felicia Malmström

Ålder: 25 år.

Bor: Malmö.

Utrustning: Canon 6D med objektivet 24–105mm.

Webb: feliciamalmstrom.com

– Men så kom kameran in i mitt liv av en ren slump. Jag fascinerades av hur lätt jag kunde få kontakt med människor via min kamera, säger Felicia.

Till en början fotograferade hon främst dokumentära bilder av ­människor och då helst i svartvitt. Men sedan två år tillbaka har hon breddat sitt uttryck, då hon har studerat vid den kommersiellt inriktade fotoutbildningen på Gamleby folkhögskola.

– Jag valde att göra något helt annat än det jag gjort tidigare, något som inte var självklart. I dag är jag tillbaka i det dokumentära men vill skapa projekt som är inspirerade av det kommersiella bildspråket, förklarar Felicia.

Målade skägg på Barbie

Under tiden på Gamleby folkhögskola upptäckte Felicia hur hon med hjälp av miniatyrvärldar kunde skildra olika frågor i samhället. När de på skolan fick uppdraget att fotografera på temat provokation, skapade hon en bildserie i temat Pride med barbiedockor.

– Jag målade skägg på Barbie och bytte hennes hår med Kens. Då insåg jag att det går att göra en hel del med barbiedockor och miniatyrer.

Med den kunskapen började hon fundera på ett nytt projekt, som engagerade henne starkt.

– De hemlösas situation är en hjärtefråga för mig. Jag har tidigare arbetat inom stadsmissionen och ­känner en stor empati för de hemlösa.

Därför började hon skissa på en idé om att skildra hemlösheten med hjälp av en barbiedocka, placerad i typiska Malmö-miljöer.

– Jag vill spegla den lilla människan och visa på utsattheten, något vi aldrig får blunda för. Vi får inte heller nöja oss med hur situationen har blivit, därför vill jag skapa en debatt bland allmänhet och politiker. Även om frågan diskuteras ständigt är det väldigt lite som sker. Många känner en frustration, att man vill göra något men vet inte vad man ska göra.

Dessutom tror Felicia att barbie­dockan kan vara ett sätt att nå även yngre människor.

– Jag hoppas skolklasser får ­möjligheten att besöka min utställning samt att man börjar diskutera hemlöshet mer med barn.

Om du är bosatt i Malmö känner du igen flera av miljöerna som Felicia har fotograferat i. Hon har på varje plats skapat två bilder, en lite längre ifrån som visar mer av miljön och en närbild på dockan.

– Jag vill lura ögat lite. Man ska inte greppa helheten direkt utan efter ett tag reagera: »Aha, nu förstår jag – det är en docka.«

För att hennes projekt inte skulle uppfattas som provocerande medan hon arbetade valde hon att fotografera tidigt på morgnarna.

– Jag ville vara försiktig så att jag inte trampade någon på fötterna. Jag kunde inte ta bilder om det fanns en hemlös precis bredvid. Då rörde jag mig lite mer åt sidan och byggde upp scenen fort eller återkom till platsen dagen därpå för att ta bilden.

Trots att Felicia var ute precis vid soluppgången, passerade det ändå en hel del människor medan hon fotograferade. Många var nyfikna och frågade vad hon gjorde, och blev intresserade av projektet.

Det var ingen som tyckte att du var konstig?

– Nej, sådant struntar jag i. När jag tror på något så är det bara att köra. Ibland hände det att jag fick en klapp på axeln för att någon tyckte det jag gör är bra, och det betyder mycket.

Projektet skissade Felicia på under fyra till fem månader, innan hon började fotografera. Och då ville hon inte göra det under varma sommarmorgnar utan det skulle gärna vara kallt med lite snö på marken.

– Först strosade jag runt och tog testbilder, sedan under fem dagar var jag ute och fotograferade varje morgon. Då hade jag med mig en lista på de olika platser jag skulle besöka.

Med sig ut hade hon även barbie­dockan klädd som en hemlös och med diverse tillbehör, bland annat en liten kundvagn.

– Den var inte lätt att hitta. Jag letade i hela Sverige efter en leksakskundvagn. Till slut hittade jag en, som jag sprayade för att få den färg jag ville ha. När jag hade fotat klart projektet fick typiskt nog en närliggande butik in precis en sådan kundvagn som jag letat efter, säger Felicia med ett skratt.

Dockans kläder har hon skapat med hjälp av sönderklippta strumpor och andra tygstycken. Det är samma docka genom hela bildserien, vilket är ett medvetet val.

– Jag vill visa på vandrandet, att den här personen inte känner sig hemma någonstans utan går från ­plats till plats.

Alla bilder är fotograferade i naturligt ljus med handhållen kamera. När Felicia hade byggt upp en scen testade hon sig fram för att hitta rätt vinkel och skärpedjup. Hon har arbetat med ett objektiv med brännvidden 24–105mm.

– Jag är inte så nördig kring det tekniska, utan har sett vad som fungerar när jag är på plats. Att fotografera en docka har inneburit att jag arbetat på ett helt annat sätt än vad jag gör med människor. I det här projektet har jag varit helt i min egen värld och inte alls stressad. Det är bara mitt eget tålamod som satt gränser.

Har det varit mycket efterarbete?

– Nej, bara en liten kurva. Jag har inte gjort någon retusch och nästan inga bilder har blivit beskurna.

Totalt består serien av 20 par bilder. Alla fotograferade i realistiska miljöer där hemlösa rör sig. På en bild har dockan utsträckta händer för att tigga, på en annan syns dockan vandra över en lekplats med små kullar – fast i närbild ser det mer ut som stora berg. Och i ytterligare en bild ligger dockan och sover mitt bland en massa sopor. Felicia har försökt blanda situationer och platser för att visa på problematiken, och ofta har bilderna kommit naturligt medan hon fotograferat – trots att det är en docka hon arbetat med.

Just nu är Felicia mitt uppe i en period av stipendieansökningar för att kunna ställa ut bilderna. Hon har redan en utställning inbokad på Galleri Gallica i Malmö nu i sommar (se faktaruta).

Felicia har även fortsatt att arbeta med miniatyrer fast inom andra teman, alla med ett samhällskritiskt perspektiv. Bland annat har hon fotograferat elefanter i miniatyr för att visa på problematiken med jakten på elfenben.

Går det att påverka människor med bilder?

– Ja, absolut. Det känner jag att jag gör. Och min dröm är att kunna ­fortsätta göra det. Jag vill använda mig av fotografi för att få människor att våga diskutera och närma sig olika frågor.