Fotohantverk från förr – på Tekniska museet

Vi tar hissen upp till ett av magasinen på Tekniska museet, där de förvarar fotohistoriskt material. Intendent Emilie Sabel visar vägen in till samlingarna som spänner över 175 år.

Ny serie i Kamera & Bild

»Den fotograferande människan« heter Kamera & Bilds nya artikelserie, där vi fördjupar oss i fotohistoria med hjälp av Tekniska museet. Artiklarna publiceras på kamerabild.se under våren 2019. Fotohistoriker Björn Axel Johansson står bakom texterna. Materialet baseras på Tekniska museets bok »Att se världen / Svensk fotografi under 175 år« (2017), till vilken Björn Axel Johansson är författare. Boken finns att köpa i Tekniska museets webbshop, på tekniskamuseet.se.

– I ett och ett halvt år satt jag här utan solljus, för att göra en inventering, säger hon och skrattar.

Hon arbetar med samlingar och utställningsproduktioner på Tekniska museet. Att leta i arkiven efter historiskt material är något hon gillar.

– Jag hittar alltid nya saker, och det är det jag tycker är så himla spännande. När jag blir tilldelad ett nytt projekt får jag dyka ned i det. Det är superspännande.

Så var det bland annat när hon som projektledare var med och tog fram boken »Att se världen / Svensk fotografi under 175 år«, som museet gav ut ifjol. Författaren till boken finns också med oss i magasinet: Björn Axel Johansson som är fotohistoriker med flera titlar utgivna inom det fotohistoriska området, såsom »De första fotograferna« och »Stora boken om familjebilder«. Sedan fyra år tillbaka är han knuten till Tekniska museet.

Vill ha föremål med en berättelse

Emilie skjuter en av hyllorna åt sidan. Det bildas som ett rum vi kan kliva in i, för att titta på kameror, framkallningsutrustning, stativ med mera. Allt är från en annan tid, och vissa saker är för den oinvigde inte helt givna vilken funktion de har. Här finns olika varianter av exponerings­mätare, lampor och till och med gamla framkallningsvätskor.

– Vi har några Daguerreotyp-kameror, berättar Emilie. Sen har vi väldigt mycket material från sekelskiftet och några år framöver. Men sen tunnas det ut mot den modernare tekniken, vi har inte varit lika bra på att samla då. Ofta har det varit så att folk har donerat saker till oss, det är först nu på senare år som vi har blivit bättre på att mer aktivt söka upp material. Till exempel är Lennart Nilsson-förvärvet ett sådant. Vi fick hit elva lastpallar av det som han hade på Karolinska Institutet (KI).

En stor del av detta står numera stadigvarande upp­dukat i Tekniska museets utställning för »100 innovationer«, under avdelningen »kameran«. Montern ser i princip ut så som det gjorde i Lennart Nilsson klimatrum på KI.

Är det även privatpersoner som hör av sig,och vill donera saker?

– Ofta är det dödsbon. Någon har gått bort och så vill man inte kasta sakerna, då hör de av sig till oss, säger Emilie.

Hur ofta är det intressanta saker som de har?

– Det är väl lite olika. Ibland kan det vara intressant och ibland mindre intressant. Ibland är det sådant som vi redan har. Mycket av det som finns i samlingarna vet vi inte alltid så mycket om, vi får inte den här djupare kontexten. Nu när vi förvärvar ett föremål vill vi därför även ha berättelserna, förklarar Emilie och Björn fyller i:

– Vem som har använt föremålet och i vilket syfte.

Helmer Bäckström lade grunden

Mycket av det som utgör grunden för hela Tekniska ­museets fotohistoriska samling kommer från en person vid namn Helmer Bäckström (1891–1964). Han var professor i foto­grafi på Kungliga Tekniska Högskolan (KTH), och i boken »Att se världen« har han ett eget kapitel tillsammans med Arvid Odencrants och John Hertzberg som alla har haft betydelse för den fotografiska vetenskapen i Sverige.

– Bäckström var intresserad av fotografins historia, för det var ingen som egentligen hade skrivit om den, förklarar Björn. Åren runt första världskriget började han skriva artiklar i »Nordisk tidskrift för fotografi« och hann publicera 100 stycken fram till 40-talet. Han byggde upp grunden till berättelsen om den svenska fotohistorien, samtidigt som han lite maniskt samlade på äldre apparatur som han hittade på auktionsfirmor.

I slutet av 1930-talet började Helmer Bäckström donera delar av sin samling till Tekniska museet, och när han dog omhändertogs all den utrustning och pedagogiskt material som han hade haft på KTH.

När Björn kom till Tekniska museet var det för att reda upp i »Bäckström-samlingen«, då mycket hade stått orört på pallar i flera år. Under arbetet med att inventera insåg både Björn och Emilie hur betydelsefulla flera av de historiska objekten var.

– Vi såg hur mycket det fanns där och hur unikt mycket var. Därför bestämde vi oss på museet för att göra en satsning på fotografi, på samma sätt som vi tidigare gjort för elkraft och telefoni, säger Emilie.

Efter flera år av inventering och dokumentation avslutades allt med att de publicerade boken »Att se världen«, till vilken Björn arbetade med texterna i två år.

– Allt det vi skriver om i boken är baserat på det som finns på museet, och hur den internationella fototekniken har applicerats i Sverige, säger Björn.

Går att söka digitalt

Emilie och Björn fortsätter att visa runt i magasinet. En annan hylla skjuts åt sidan och nya saker uppenbarar sig.

– Här är ett försök till en reflektor som aldrig fick något genomslag, som ett paraply ungefär. Det finns många sådana här tidiga experiment, säger Emilie.

Alla saker har etiketter fästa vid sig med snören. På respektive lapp finns ett nummer som är sökbart i museets databas. För utomstående är det även möjligt att gå in på museets hemsida och under avdelningen »Samlingar« hitta »Digitalt museum« där du kan leta efter specifika objekt, som då visas på bild med en beskrivning. Men allt det som finns i de så kallade arkiven, med dokument, brev och manualer, är inte sökbara. Då finns det istället möjligheten att besöka arkivet som håller öppet varje onsdag mellan klockan 12.30 och 16.30.

– Helst ska man annonsera sitt besök innan, och säga vad man vill se så att vi har möjlighet att plocka fram det. Det finns också möjlighet att få se ett föremål från magasinet om man har god planering. Vi har ju inte allt här, utan även en del i fjärrmagasin, säger Emilie.

De fotografier som Tekniska museet har i sina arkiv finns däremot ofta sökbara på »Digitalt museum«. Där ligger de som »public domain«, de är alltså fria att ladda ned högupplösta och att använda.

– Tillgängligheten ska vara så stor som möjligt. Det här är ju allas bilder, förklarar Emilie.

Unika föremål i klimatarkivet

Vi lämnar magasinet med samlingen av prylar för att ta oss till ett av klimatarkiven där historiska bilder förvaras. Inne i det här rummet är det en aning kyligt och med kontrollerad luftfuktighet. Men så finns här också några riktigt unika föremål.

Emilie sätter på sig vita handskar och plockar fram ett antal gultonade papperskopior, fotograferade av engelsmannen William Henry Fox Talbot som var samtida med fransmannen Daguerre. Alltså främst kring 1830–40-talet.

– Daguerres bilder var på kopparplåt men Talbot tog fram den teknik som fortfarande finns i dag: först ett negativ och sedan en positiv kopia. Då använde han papper och här är några av hans originalkopior, från de negativ som han hade, förklarar Björn.

Daguerre är den som gick till historien som fotografins upphovsman, även om det är Talbot som skapade grunden för det som i dag kallas analog fotografi.

Att dessa Talbot-rariteter finns på Tekniska museet ska tydligen ha handlat om en byteshandel cirka 100 år efter att bilderna togs, i utbyte mot en större kvantitet rakblad som var bristvara i krigstidens England.

– Vi hittade ett brev som kunde styrka det, tyckte vi. Där mottagaren tackade för bytet och att han inte längre behövde ha ansiktet fullt av skäggväxt, säger Emilie.

Det gamla väcks till liv bland yngre

I klimatarkivet finns det även en hel del glasplåtar, och Emilie visar en som är stor som ett A3 i format. Hon har vid flera tillfällen arbetat med att gå igenom museets fotografier. Bland annat har hon och en kollega räknat alla foton i arkivet.

– Ett tråkigt jobb, men ett väldigt bra arbetsdokument när det var färdigt.

Roligare var det då hon gick igenom och rengjorde 3000 bilder från Sigurd Curmans resor i Europa, åren 1901–1912.

– Det var jättespännande och jag kände att jag skulle vilja åka till alla de här platserna och fotografera hur de ser ut nu. Curmans bilder är före två världskrig, och vi har lagt ut dem på Flickr för att få hjälp att identifiera flera platser – som vi inte visste vilka de var. Folk har varit väldigt intresserade av det här, eftersom det är så tidiga bilder.

Att den fotohistoriska samlingen på Tekniska museet är unik, har att göra med omfattningen menar Björn:

– Man kan säga att det här är Sveriges fotografiska museum, här finns både utrustning och utrustningens resultat, samt korrespondens och priskuranter (prislistor). Det är inget annat museum som har det. På Moderna museet finns fotografier och en del specialmuseer har en del material, men de har inte helheten – det är det som är grejen här. Hela produktionslinjen är också det som vi försöker redovisa i boken, vilket är ganska ovanlig när det gäller foto­historia. Den beskrivs ofta inte på det sättet.

Emilie fyller i:

– Den handlar ofta om enskilda fotografer, och har mer fokus på själva bilden. Men här har vi haft ett annat fokus, att det är tekniken som är grunden.

I dag ser både Emilie och Björn att intresset för de äldre teknikerna återigen väcks till liv, inte minst bland de yngre.

– De här tidiga metoderna är en annan typ av hantverk, och det är väl därför till exempel många konststuderande börjar praktisera detta. Vårt arkiv kan då fungera som en stor källa för alla som är intresserade av det här, för där kan du gå in och lära dig mer om hur kamerorna fungerar och om olika framkallningstekniker, säger Emilie.

Framtiden – en utmaning

Jämfört med till exempel de glasplåtar vi tittar på i klimatarkivet, är dagens fototeknik något helt annat – inte minst när det handlar om mängden exponeringar som går att göra på kort tid. Men i det ligger också en framtida utmaning för Tekniska museet menar Emilie.

– Hur ska vi bevara vår samtid? Tidigare har vi haft ­kopior eller negativ som har kommit in till oss, vi har haft något fysiskt. Men hur bevarar vi det digitala? Förut samlade folk sina liv i fotoalbum, men det gör de inte längre. Nu åker vi på en semester och tar tusen bilder som vi lägger på en extern hårddisk och kollar aldrig på dem. Ett album kanske lämnades vidare till ett museum, men hur bevaras det digitala? Det är ett jätteproblem vi står inför.

Hur tänker ni göra?

– Vi håller på att försöka utreda det. Det är ett problem som alla museer och samlarinstitutioner har.

Men tanken är att fortsätta bygga vidare på samlingen?

– Ja, det måste vi för att vara representativa för all evighet – och då vill vi inte ha något glapp.

Sparar ni även ett exemplar av varje nykamera som kommer?

– Nej, så gör vi inte. Vi vill också att det ska finnas en berättelse, att den har använts av en person för något ­särskilt tillfälle. Annars blir det bara något slags produktsamlande, och det är inte det vi sysslar med, utan vi är en minnesinstitution också.