Gabriel Isak: Utforskar det inre med sina bilder

För Gabriel Isak hänger hans fotograferande starkt samman med det mentala. Han började­ fotografera under gymnasieåren, då han samtidigt drabbades av en depression.

Gabriel Isak

Ålder: 28 år.

Bor: I Stockholm.

Gör: Fotokonstnär.

Gör jag när jag inte foto­graferar: Utforskar världen.

Aktuell med: Fotokonstprojektet »Entities«.

Utrustning: Canon 5D Mark III med tillbehör.

Webb: gabrielisak.com, Instagram: @gabriel_isak, 

Facebook: @gabrielisakphotography.

– Jag experimenterade mycket med självporträtt, där jag fick friheten att uttrycka mig själv. Fotograferandet tillät mig att fly till en annan värld, en värld där jag var skaparen över en berättelse.

Narrativet styrdes av honom, inte tvärtom. Men när han föll allt djupare in i depressionen tappade han till slut intresset för att fotografera.

– Jag förlorade passionen, säger han.

Det kom att dröja flera år innan Gabriel plockade upp kameran på nytt, vilket han gjorde i San Francisco i USA.

– Jag nådde en punkt i min ­depression där jag behövde fly ifrån allt som hade lett upp till den. Jag ville börja om på nytt och uppleva en annan värld.

Sedan de tidiga tonåren hade han haft en dröm om att studera i USA, vilket han fick möjligheten att göra genom EF Språkresor som arran­gerade ett förberedande år för amerikanska universitetsstudier.

Han blev senare antagen till Academy of Art University i San Francisco där han tog en »Bachelor of Fine Arts« i fotografi.

– Det blev en vändpunkt i mitt liv där jag lyckades lämna depressionen bakom mig. Jag började skapa bilder där mycket var en reflektion av det jag hade upplevt under åren som deprimerad.

Var fotograferandet ett sätt för digatt komma ur depressionen?

– Bildskapande har alltid fungerat som en slags terapi för mig, för att gå igenom upplevelser jag haft genom åren.

Vad är det du vill berättamed dina bilder?

– Fotograferandet tillåter mig att utforska det inre; det omedvetna och själens upplevelser. Med mina bilder vill jag sätta ljus på mental hälsa och ohälsa, och människors upplevelser av detta. Jag vill låta åskådaren interagera med figurerna som porträtteras i mitt arbete, för att åskådaren ska reflektera över sin egen resa i livet.

Känns det viktigt för dig att med dina bilder belysa mental hälsa och ohälsa?

– Definitivt. Sedan jag gick igenom depressionen har jag haft en vilja att på något sätt hjälpa andra som går igenom liknande situationer.

Att hans bilder har en positiv inverkan har han fått uppleva sedan han började lägga ut dem på nätet. Flera har delat med sig av egna berättelser och Gabriel upplever att det finns en utbredd psykisk ohälsa i dagens samhälle – något som han gärna ser att det pratas mer om.

– När jag var deprimerad försökte jag dölja det så gott jag kunde, jag var rädd att bli dömd. Många tror att man har blivit lat, något som man kan ta sig ur. Men faktum är att man är sjuk och hela ens värld har vänts upp och ner till ett oändligt kaos. Varje dag är en kamp att ta sig igenom. Jag hoppas att psykisk ohälsa i framtiden kommer att bemötas lika seriöst som fysisk ohälsa.

Gabriels bildspråk är starkt grafiskt och med ett stort mått av surrealism. Att skapa på det sättet ger honom möjligheter att stoppa in idéer i sina bilder, som han sedan låter betraktaren gräva fram. Tankar, känslor och symbolism är vad bilderna ofta är uppbyggda kring. Och färgerna blått, vitt och svart.

– De är alla färger som är relaterade till den melankoliska och existentiella atmosfären som jag försöker skapa i mitt arbete. De kopplas till fridfullhet, mörker, hopp, dualism, ursprung samt det okända.

Han gillar det rena, grafiska och symmetriska, för det ger en »världsfrämmande känsla« som han kallar det – vilket är ett genomgående tema i hans bilder. Inspirationen går att finna i verk av konstnären René Magritte och andra som har varit verksamma inom surrealismen. Även svenska fotografen Julia Hetta inspirerar honom, och han får också idéer genom att läsa verk av Jean-Paul Sartre och Carl Jung.

Det finns nästan alltid en mänsklig närvaro i dina bilder, men personerna är anonyma för betraktaren. Varför är det så?

– Mitt mål med mina bilder är att presentera karaktärerna på ett anonymt sätt för att låta betraktaren sätta sig in i deras värld. Att avslöja identiteterna skulle ta fokus från bildernas tankar och känslor.

Hur väljer du dina motivoch platser?

– De bestäms utifrån idén som ska skapas. När jag vet vad jag vill fota så börjar jag leta fram rätt miljö och bestämmer mig sedan för karaktären, kläder, rekvisita, färger och vilket väderförhållande som bilden ska innehålla.

Har du några miljöer du ofta återkommer till, när du tar dina bilder?

– Jönköping, staden jag växte upp i. Där har jag många favoritplatser som är väldigt surrealistiska och grafiska i miljön. Vättern är en favoritplats, men även kusten i Kalifornien där jag har fotat många av mina verk. Hav och vatten är miljöer som jag gillar.

När bildidéerna har tagit form beger sig Gabriel ut för att fotografera. Han vet oftast i förväg hur han vill att slutresultatet ska se ut, men är öppen för nya infall.

– Blir inte bilden som jag har tänkt arbetar jag mig runt det och låter mig inspireras av stunden. Andra gånger fotar jag med bildbehandling i åtanke, till exempel om något ska komponeras in i bilden såsom en svävande sfär.

Men karaktärerna i bilderna fotograferar Gabriel på plats, såsom i de dimmiga naturmiljöerna som syns i hans serie »The Blue Journey«. De är fotograferade vid kusten i San Francisco och längs med Vättern. Och även ingredienser som fåglar, ballonger och en måne har han fotograferat på plats – men sedan redigerat in dem där han önskar att de ska vara i den slutgiltiga bilden. Att samla in allt grundmaterial på samma plats, vid samma tillfälle, underlättar för att få rätt perspektiv och ljussättning.

– Väderförhållanden har alltid spelat en stor roll i mina verk, därför fotar jag nästan alltid i naturligt ljus och precis innan eller efter att solen gått ner. Alternativt att jag fotar i molniga, dimmiga eller snöiga miljöer vilket bidrar till den surrealistiska och målade känslan i bilderna.

De anonyma och enfärgade personerna, på vilket sätt har du skapat dem?

– Det är en kroppsstrumpa jag använder mig av i olika färger, där jag sedan retuscherar bort sömmarna i bildbehandlingen för att skapa mer mystik kring karaktären och få det att se ut som ett väsen.

Hur mycket jobbar du med bildernai efterbehandlingen?

– Ibland framkallar jag endast bilden och korrigerar färgerna, retuscherar bort onödiga detaljer, drar ner högdagrar och drar upp skuggorna för att få fram den målade känslan. Andra gånger fotar jag med retusch i åtanke till exempel bilden »Alienated« där jag fotograferade samma person nio gånger på plats och förde sedan samman dem i en och samma bild.

Gabriel fotograferar med en Canon 5D Mark III, till vilken han använder objektiven Canon EF 50 mm f/1.4 samt Canon EF 24–70 mm f/2.8. Om han ska fotografera självporträtt tar han hjälp av ett stativ och en fjärr­utlösare. På sistone har han även testat utrustning från Hasselblad, och funderar på att byta till detta system.

Under de senaste åren har han haft flera utställningar, både egna och i grupp. Hans bilder har kunnat beskådas i Paris, Sydney, San Francisco och Stockholm, för att nämna några platser.

– Det är alltid spännande att få presentera sina verk på stora utskrifter, där man kan se detaljerna och se hur bilden kommer till liv på fotografiskt konstpapper. Men speciellt roligt tycker jag det är att träffa nya män­niskor i konstvärlden och höra om vad som berör dem när de ser bilderna.

Har du några nya projekt ellerutställningar på gång nu?

– Jag jobbar för tillfället på ett större projekt som heter »Entities«, ett projekt som utforskar existentialism. Jag planerar att ställa ut det när det är färdigt. Jag har även en bok i tankar­na, som jag planerar att producera så småningom kring mina surrealistiska verk.

Tror du att du om tio år gör bilder på samma sätt som i dag?

– Svårt att veta, men jag tror att jag kanske kommer börja mixa det fotografiska mer med det digitala. Kanske utforskar jag CGI-skapande (datorgenererade bilder) och »Augmented Reality« (förstärkt verklighet), som ett nytt sätt att mixa min surrealistiska fotovärld med verkligheten.