GALLERI: Anna Clarén

Text: Elin Parmhed Foto: Anna Clarén

Anna Claréns Holding är materialet som aldrig var tänkt att bli något annat än en dagbok. Från ett mellanläge när Anna lämnade något gammalt och väntade på något nytt. När fotograferandet var lika viktigt som att äta och sova, om inte ännu viktigare.

- Det var helt hysteriskt, säger Anna. När jag skulle sova visste jag inte vad jag skulle göra. Jag måste ju fota nu också.

Så hon ställde sin gamla helt manuella Hasselbladare på ett stativ, öppnade slutaren, gick och la sig och stängde slutaren när hon vaknade nästan varje natt under den här perioden.

Hon hade precis slutat på ett jobb och fått ett nytt jobb på Fotoskolan i Gamleby. Ett jobb som gjorde att hon var tvungen att flytta till ett hus mitt ute i skogen. Omställningen var stor, men mellanlägen har Anna alltid varit intresserad av. När man måste avsluta något gammalt utan att veta hur det nya kommer att bli.

- För då är det precis som att man hamnar i ett tillstånd där man är så öppen och naken inför allt. Man är sårbar också när man är sådär öppen. Men man måste ändå vara öppen för det, annars kommer det inget nytt.

Under sommaren, i väntan på det nya, hade Anna med sig kameran överallt. Men det fanns ingen tanke på att det skulle bli något mer av det.

- Jag hade verkligen ingen tanke på att det skulle bli något speciellt utan det var sedan, när vintern kom och jag gick in och framkallade de här rullarna.

2.jpg

Närhet på avstånd

Ungefär 200 rullar blev det. Och när hon tittade på kontaktkartorna såg hon att det fanns en röd tråd. Det fanns en berättelse. Inte om en speciell person eller en speciell plats, utan om ett speciellt inre tillstånd.

- Tillståndet handlade om förvirring, jättemycket rädsla, sorg över det gamla som inte fanns längre, och om ensamhet, men samtidigt om en nyfikenhet eller ett hopp någonstans om något nytt.

Ännu fanns det inga planer på att göra något med bilderna, men hon visade dem för en väninna som också är fotograf som sa "du måste göra något av det här".

- Man måste kanske ha någon som hjälper en att tro ibland.

När Holding blev vald till Årets fotobok 2006 motiverade juryn beslutet bland annat med att "…hennes bilder både iakttar ensamhet och beskriver närhet utan att de porträtterades integritet äventyras…".

- Jag blev så glad för det. För när man sysslar med fotografi så är det ju onekligen så att man använder andra människors ansikten och personer för att göra en berättelse. Jag har haft mycket dilemman med det, men så har jag bestämt mig för att om det är för jobbigt får man syssla med radio, skulpturer eller måleri istället. Men det vill jag inte, så nu får jag köra.

Även om bilderna i Holding är högst personliga är de inte utelämnande. Man kommer nära, men inte för nära. Det finns inga förklaringar till bilderna. De ställer många frågor, men ger inga svar.

3.jpg

Från början var tanken att det skulle vara lika många ljusa som mörka bilder. Men efter att ha visat bilderna för en kompis och fotograf, skar hon ner på antalet mörka.

- Han tyckte att det här behöver du inte, säger Anna Clarén. Det är ju bara samma sak, fast tråkigare.

Om Anna inte tänkte så mycket medan hon fotograferade, för det handlar bara om knäpp precis som när hon var liten och gjorde en fotodagbok, så har hon tänkt desto mer när hon har kopierat bilderna.

Över de flesta bilderna ligger det som en hinna, en aningen mjölkig hinna, som hon tagit fram i mörkrummet. En ytterst genomtänkt hinna.

- Jag vet inte om du har känt den här känslan av att man kan känna sig så ensam och rädd så att man känner att man håller på att bli lika vit som väggen? Att man håller på att lösas upp, att allt är förgängligt. Då använde jag en teknik för att bära den berättelsen. Nästa gång när jag berättar en annan historia kommer jag att använda en annan teknik.

I skogen hade Anna hur mycket tid som helst att arbeta med bilderna. Direkt efter jobbet gick hon ner i labbet, var där till midnatt, gick hem och sov och sedan till jobbet på morgonen igen.

- Och hela helgerna stod jag, säkert fjorton timmar om dagen.

Upplägget i boken är lika genomtänkt som den mjölkiga hinnan.

- För mig är det superviktigt att det är jag som väljer vilken ordning de ska komma i boken. Jag kan inte layout, men jag kan ändå ha en idé om hur disponeringen av ytor ska förstärka det som jag vill säga.

En bild på varje uppslag, placerad på exakt samma ställe.

- Det är samma sak där, att det är det här tillståndet av vakuum eller det här att man håller på att lösas upp. Det händer ingenting, det är ett monotont tillstånd. Så har jag valt dem.

5.jpg

Anna Clarén har fotograferat sedan hon var åtta år. Då köpte hon sin första kamera. Alla veckopengar gick till film, framkallning och album.

- Jag hade väldigt lätt för att se former, ljus och komposition. Jag älskar fotografi, det är mitt uttryckssätt.

Fascinerad av det fula

Av en händelse är det många människor i boken som håller i ett djur. Människor Anna inte känner. När hon tittade på bilderna i efterhand frågade hon sig själv varför hon tagit de bilderna.

- Men då började jag fundera på vem det egentligen är som håller i vem. Det är skriande längtan som finns.

Bilden på pojken med fågeln var tänkt som omslagsbild, men det blev lite för mycket kaka på kaka med bokens titel Holding. Istället blev det paret på stranden som fick pryda den prisade boken.

- Den där bilden gillar jag för att det är lite humor i den också. Det ser ju förskräckligt ut och det är verkligen inget Holding i den någonstans.

Anna beskriver hela bilden som ful. Och fula bilder är något som hon på senare år fått en förkärlek för.

- En fotolärare sa till mig att "du verkar ha det vackra naturligt i dig, du borde börja utforska det fula" och då blev jag lite provocerad, men nu förstår jag precis och nu är jag mycket fascinerad av det fula.

En bild Anna själv ofta återkommer till är den med de två kvinnorna som sitter på en säng och stirrar in i några stängda garderobsdörrar.

- Varför gör de det? Den ena vänder sig om och tittar på betraktaren med någon blick av lockelse, men så är det också bara "dra åt helvete, låt oss vara ifred, kom inte hit". Jag tycker om att den ställer fler frågor än ger några svar.

I slutet av boken avlägsnar sig den mjölkiga vita hinnan från bilderna. De blir istället mörka.

- Då vänder det på något sätt. Jag tycker på ett sätt att de ljusa bilderna är läskigare för att där är det ändå ljust. Det känns nästan som om man springer ifrån känslan lite. De mörka bilderna är också läskiga, men det är läskigt på riktigt. Man fejsar det på något sätt. Och det är därför det vänder här.

4.jpg

Viljan att bli hållen

Förutom bokens titel finns det egentligen ingen text i boken. Holding är en term inom teoretisk psykoterapi som Anna halkade över på internet när boken var relativt klar. Det handlar om ett tillstånd som man kan hamna i om man är uppväxt utan att ha fått en relation till sina föräldrar, utan att ha blivit "hållen".

- Man kommer då snarare att gå ut i livet med känslan av att man faller runt i en stor rymd bara. När jag läste vad Holding stod för kände jag bara att det var det, känslan av att sväva omkring i en rymd, som jag har skildrat. Eller letandet efter Holding helt enkelt.

Vill nå ut

Anna blir fortfarande glad när hon tänker på att hennes bok blev Årets fotobok 2006.

- På en tio-i-topp över de lyckligaste stunderna i mitt liv, så är den absolut med bland de översta. Som när jag fick min första cykel. När jag fick det första tryckta exemplaret av boken i mina händer, jag grät, det var så stort.

En dag innan deadline för Årets fotobok hoppade Anna upp på cykeln och pinnade iväg till SFF:s lokaler. Några månader senare ringde de och sa att hon var nominerad.

- Jag höll på att smälla av. Och de övriga nominerade var mina idoler när jag gick i fotoskola.

I konkurrens med Catharina Gotby, som Anna skrivit ett arbete om när hon gick på fotoskola, Gerry Johansson, Jean Hermanson, dokumentärfotografins fader i Sverige, och Henrik Saxgren, vann Anna Clarén.

- Bara att vara nominerad i deras sällskap var ju fantastiskt - och sedan att jag vann.

Vinsten och erkännandet ger energi till nya projekt.

- Jag vill nå ut med mina bilder. Sedan finns det kanske människor som inte har det behovet. De är säkert väldigt sympatiska, men jag vill gärna nå ut.

AC.jpg

Artikeln har tidigare publicerats i KameraBild nr 12/2007.