Håkan Rönnblad: ”En lyx att få komma människor inpå livet”

– Det är maffigt. Från Andernas toppar, jättefloden Amazonas till torraste öknar eller evig snö. Där finns allt, säger Håkan Rönnblad när jag frågar honom om vad som fascinerar med Latinamerika.

Håkan Rönnblad

 

Ålder: 66 år.

Bor: I Göteborg.

Gör: Jobbar som tolk. Har ägnat en stor del av livet åt resor och fotograferande i Latinamerika. Är medlem i nystartade Göteborgs Gatufotoförening.

Aktuell med: Boken »Cuba« med bilder från ett dussintal resor till Kuba under de senaste 30 åren.

Utrustning: Canon EOS M6 Mark II och Canon EOS R5. Använde tidigare även Canon EOS 5D Mark III.

Webb: hakanronnblad.com, Instagram: hakanronnblad

Han nämner även trevliga män­niskor som något som förenar länderna i regionen. Men samtidigt finns det mycket som skiljer dem åt.

– Man kan prata länge om variationerna mellan de olika länderna och deras olika karaktärer. Vad de har gemensamt är språket, förutom Brasilien där de pratar portugisiska och sen finns det regioner med ursprungsspråk. I övrigt är det spanskan som gäller från Mexiko i norr till Patagonien i syd.

Och det är ett språk som du behärskar väldigt bra?

– Ja, det har jag jobbat på, envist, nästan lite besatt. Språket blev nyckeln till fortsatta äventyr och vänskaper.

Hemma i Göteborg är spanskan också något han använder dagligen, i sitt arbete som tolk. Tidigare den här dagen har han cyklat över till Hisingen för ett jobb på en barnavårdscentral. Han har även hunnit med en tolkning per telefon, innan det blev dags för intervju med Kamera Bild.

Plöjde fototidningar

Håkans fotograferande sträcker sig långt tillbaka i tiden. Redan 1985 utsågs han till Årets fotograf i tidskriften Aktuell fotografi, efter att han deltagit med sina bilder i deras fototävling. Då hade han de senaste tio åren utvecklat kunskaperna i foto, som starkt hänger samman med hans resor.

Men till en början var han oerfaren – inom båda områden. Som 20-åring bestämde han sig för att ändra på det.

– Någon globetrotter var jag ju knappast. Mina erfarenheter inskränkte sig till en resa från Dalarna till Göteborg och Liseberg, med farsan och mina bröder när jag var tretton. »That’s it«, längre söderut hade jag inte varit.

– Några år senare föll mitt begynnande intresse för äventyr samman med mitt självhävdelsebehov och jag bestämde mig, lite kaxigt, för att åka till Sydamerika. Lika bra att ta i lite om det ska göra något avtryck var tanken. Mina föräldrar jublade inte.

Håkan jobbade intensivt i ett halvår på KF:s bageri i Borlänge där han då bodde, för att finansiera äventyret.

– Hösten 1975 steg jag in på SJ:s resebyrå i Borlänge och försökte se erfaren ut bland charterresenärerna. Jag gick nervöst fram till kassan och bad om »en enkel Rio, tack«. Jag hade skrutit om mina resplaner för mina vänner i månader, så det fanns liksom ingen återvändo längre. Jag var tvungen att genomföra det. Prestigen fick mig in i planet. Jag är tacksam för det i dag.

Att resa till Sydamerika på 70-talet var något annat jämfört med i dag, mer dramatiskt förklarar Håkan. Men han fick genast smak för kontinenten, språket – och för att fotografera.

– Jag fick en och annan bild under det där halvårets ryggsäcksluffande som grundade mitt fotointresse. Efter resan lånade jag några hyllmetrar fototidningar som jag plöjde för att lära mig komposition och teknik. På den vägen är det.

Människor inpå livet

Sedan det första nervösa biljettköpet har det blivit många fler till olika destinationer i Latinamerika, och då inte minst till Kuba som Håkan har besökt ett dussintal gånger de senaste 30 åren. Första resan genomförde han 1993.

– Jag fixade en kontakt som jag bodde hemma hos, i en stadsdel strax utanför centrala Havanna som heter Luyano. Dit återvänder jag jämt numera för att hälsa på. Fina möten som ibland även resulterar i bra bilder.

Kubanerna och deras vardag står i fokus för Håkans fotograferande. En bild utan en människa i motivet hör till ovanligheterna, och han vill dessutom komma dem nära. Spanskan hjälper till för att få den typen av bilder.

– Det är förstås nyckeln till att bli inbjuden. Det är en lyx att få komma människor inpå livet. Folk slappnar av även om jag fotograferar. Bland mina bilder ser du sådana där personerna nästan har glömt bort att jag är där. Det finns ett förtroende, som ofta tar tid att bygga.

Blir du mer som en av dem?

– Nja, den frågan kan nog bli aktuell när man har bott där i tio år eller så. Klyftan mellan den som har och den som inte har, är uppenbar. Kuba har varit ett väldigt slutet land i decennier, så i många kubaners ögon kommer turisterna från en annan planet och har stora plånböcker.

Finns det en risk att de är ute efter pengar?

– Framför allt runt turistzonerna. Många får sin inkomst genom att hänga på turister. Just nu är det djup kris på Kuba. Jag pratade med oroliga vänner i Santiago de Cuba häromdagen – det är brist på mat och medicin och den viktiga turismen har avstannat. Pandemin slår hårt, nu även med stigande smittonivåer.

Håkan svarar vidare:

– Jag blir glad när jag möter någon som vill konversera och är nyfiken utan andra baktankar. Sen förstår jag fullständigt vad människor som har det knapert måste prioritera.

Några som Håkan ofta besöker i Havanna är kompisen Erick och hans familj, som bor i Sitios. De är vana vid att Håkan fotograferar, även vid de mer känslofyllda ögonblicken.

– De är inte speciellt upphetsade över att jag kommer, jag har ju varit där så mycket. I en av mina bilder sitter Erick under en bild av Jesus och grubblar. Erick blir lite deppig ibland och tappar hoppet, livet är tufft på Kuba. Jag gillar människor och ett uttrycksfullt ansikte ger ofta en bra bild. Förhoppningsvis stämmer även bakgrunden och ljuset.

Försiktig med klichébilder

Förutom att fotografera hemma hos de familjer Håkan har lärt känna, ägnar han sig mycket åt gatufoto i Havanna. Ofta räcker det att bara ställa sig någonstans i staden för att invänta motiven.

– Liv och rörelse är det nästan överallt i Havanna. Står jag i ett gathörn kan jag nästan vara säker på att det förr eller senare händer något där. Det gäller att vara lite vaken och ha kameran förberedd. Ibland konverserar jag med folk och närmar mig på det viset.

Havanna beskriver Håkan som en fantastisk miljö att fotografera i.

– Staden är som ett museum som har fastnat i tiden. Det är samma sak på landsbygden på Kuba, där de till viss mån lever som de gjorde på 1800-talet. De är lantbrukare, cowboys. Många tar sig fram på hästryggen eller kör oxkärra.

Havannas bilar av äldre snitt är förstås en tydlig ingrediens för tidsresan. Men Håkan har för länge sedan vant sig vid dem, och undviker dem gärna i sitt bildskapande.

– Jag är lite försiktig där, men ska jag ha en klichébild så får den vara extra bra. Eller som en del av omständigheterna. Bilarna är ju läckra men det kan bli ett tjatigt motiv.

Hur är det att fotografera på stan i Havanna,är det fritt fram?

– Det är ganska lugnt. Kubanerna är humoristiska och ­gillar att slänga käft. Det är sällan det blir något problem, men det kan hända att någon blir irriterad. Det är en avvägning hur burdus man ska vara. Någon gång har jag väl gått över gränsen, och ångrat mig.

Vad kan hända om folk blir irriterade?

– De blir förbannade, du får fingret. Och det kanske har varit välförtjänt någon gång, de få gånger det har hänt. Att ha respekt för de människor du möter är viktigt.

Är du en orädd person?

– Nej. Det faller mig inte naturligt att gå fram och trycka kameran under näsan på folk. Jag har missat många bilder för att jag har haft dagar där jag tvekat: »hur ska jag ta mig fram, hur ska jag närma mig« – det tar emot ibland. Jag har blivit bättre på det, men jag är inte naturligt social som slänger mig fram utan eftertanke. Det gör jag inte.

Ändå gillar du att fånga helt främmande människor på bild?

– Ja, det är ju jätteskojigt med jakten på bilden med stort B och hela den kreativa processen som fotandet innebär.

Någon allvarlig incident har bara inträffat en gång under alla år, då Håkan blev rånad på sin mobil i Santiago de Cuba. Men den fick han tillbaka ett dygn senare av polisen, som hade hittat den fem mil bort.

– Kuba är kanske det säkraste landet i Latinamerika. Visst, jag tittar mig över axeln om det är sent på natten, då kollar jag av lite om det är någon som följer efter mig. Men sådant är så oerhört mycket farligare i Peru eller Brasilien. Där gäller det att verkligen tänka sig för när man går ut.

Fotograferar gör Håkan för det mesta med en kamera i mindre storlek. På de senaste resorna har Canon EOS M6 Mark II varit hans förstaval. Även Canon EOS 5D Mark III har funnits med i packningen, men ofta blivit kvar på rummet eftersom gatufoto kräver en smidigare sak.

– Det blir för tungt annars. Och en liten kamera är inte heller så skrämmande, den ser inte så hotfull ut. Det finns många fördelar med det.

Objektiven han använder täcker allt från vidvinkel till tele. Ofta är det en 32mm f/1,4 som sitter på hans EOS M-system.

– Ska du ha en bra bild får du komma nära eller låta bli, det bara är så. Har man en dålig dag och känner sig lite ­asocial, då blir det inga bilder.

Ryggsäcken full med filmrullar

På sina tidigare resor var det förstås film som gällde, och när Håkan genomförde en längre sådan under ett år hade han ryggsäcken full med filmrullar – 125 stycken.

– Jag skickade hem dem till Sverige och fick hjälp att göra kontaktkartor. I och med digitaliseringen kan jag köra motsvarande tre rullar film på bara ett motiv, och hela tiden få feedback på vad jag fotograferar. Det är en enorm skillnad som bara är positiv.

Att slippa vänta på kontaktkartor tycker han är skönt.

– Jag hade huvudet fullt av bilder på den tiden, men det kunde ta månader innan jag fick feedback och såg resultatet.

Vässat sig med dansfoto

Med sig hem från Latinamerika har Håkan fått musiken och dansen.

– Ett av min bästa beslut i livet att börja dansa salsa. Fantastiskt roligt.

Han fotograferar även mycket dans vilket inte är det ­lättaste, med sina snabba ryck och svårfångade ögonblick.

– Jag har vässat mig som fotograf med dansfotograferingen.

Hemma i Göteborg är han även medlem i nystartade Göteborgs Gatufotoförening, där han inspireras av de andra fotograferna. Att gatufotografera går förstås bra även hemma i Sverige, men Håkan tar ändå fler bilder när han är på resa.

– Jag triggas naturligtvis när jag åker iväg. Att gräva där man står är jättebra men jag är lite lat här hemma.

Det har han dock inte varit när det gäller att gå igenom 30 års fotograferande på Kuba. När pandemin slog till blev det ett tillfälle för honom att få ordning på bildskörden. Resultatet: boken »Cuba«. Första exemplaret gav han till vännen Hector, som var den förste att introducera Kuba för Håkan.

– 1993 när jag reste till Havanna så kom Hector, min kontakt, och hämtade upp mig på sin motorcykel. Året efter flydde han från Kuba och kom till Sverige, så häromdagen satt han här på min balkong och fick sig en bok. Vi satt och tittade i den tillsammans.

Har du några resor inplanerade framöver?

– Så fort coronan drar sig tillbaka, drar jag iväg igen, säger Håkan.