Hannu Huhtamo skapar magi i mörkret

Hannus motiv ser ut som om de klivit ut ur ett rymdskepp, eller som om någon eller något från framtiden färdats tillbaka. Men bakom de färgglada ljusspåren ligger en kreativ visuell konstnär från Finland.

Hannu Huhtamo

Bor: I Helsingfors.

Gör: Ljusmålare, fotograf, videofilmare och grafisk designer.

Utrustning: Canon 5D Mark III oftast med 17–40L, samt 35mm och 50mm. Han har även en mindre utrustning som består av en Fujifilm X-T1 med några objektiv, som används vid resor. 

Webb: hannuhuhtamo.com, facebook.com/hannuhuhtamo­photography

– Jag vet inte riktigt hur jag skulle presentera mig. Ibland säger jag fotograf, ibland visuell konstnär och ibland ljusmålare. Jag är ju alltihop, säger Hannu.

Han arbetar med sin kamera på flera olika sätt: som fotograf, som filmare och som grafisk designer. Men det är för sitt ljusmåleri han är mest känd.

Lärde sig på internet

Hannu har en bakgrund som musiker, något han fortfarande sysslar med, och det var i tonåren han gjorde sina första försök med långa slutartider.

– Vi skulle ta någon bandbild och jag försökte måla med ett ljus för att få fram en häftig bild, säger han.

Men hans intresse väcktes inte på riktigt förrän flera år senare. En ­kompis visade bilder där han använt sig av långa slutartider och målat med olika ljusverktyg. Hannu blev väldigt fascinerad av bilderna, det kändes magiskt och spännade. Han gillade hur bara ljuset syntes och inte personen som målat med lamporna. Det dröjde bara några veckor så hade han köpt en egen systemkamera och började ge sig in i ljusmåleriets värld.

– I början var jag helt besatt, det var som om jag börjat med någon drog, berättar han och skrattar.

Och besattheten har suttit i sedan dess, han försöker vara ute och fota minst två gånger i veckan. Han gör uppdrag åt både företag och privatpersoner som vill ha hans ljusmålning på bild.

Hannu gick ganska snabbt med i flera forum och grupper på internet där andra ljusmålare lade upp sina bilder och delade med sig av sina kunskaper. Han började själv visa sina bilder och fick feedback som gjorde att han lärde sig mer.

– Jag lekte mycket, testade olika typer av ljuskällor och såg vad de gav för typ av mönster och utseende. Det är det bästa sättet att lära sig.

När Hannu började var ljusmåleri en ganska nischad typ av fotografi som inte speciellt många höll på med, men de senaste åren har tekniken ­blivit allt populärare och den här typen av bilder syns allt mer.

– För fyra–fem år sedan ökade det explosionsartat. Tack vare sociala medier är det lätt att inspireras av andra och nu finns det videofilmer och sånt där man kan lära sig grunderna väldigt fort.

Svår process

Att göra enklare bilder är nödvändigtvis inte speciellt svårt. Men när man vill göra de skapelser som Hannu sysslar med får man acceptera att det tar tid. När han ska ta en ny bild börjar han med att ta den i flera olika bilder, där han gör en del i taget. Varje bild som han gör innehåller olika moment. På så sätt tränar han på varje moment tills de blir bra, en bild i taget, och sedan lägger han ihop alla momenten och gör dem under en enda exponering.

Men först gör han lite skisser på ­papper för att veta ungefär hur han vill ha bilden. Sen väljer han vilka ljusverktyg som kommer att ge det resultat han vill ha och därefter går han över till att träna på rörelserna för att sen börja ta bilder. Att träna in en ny rörelse så att det blir bra kan ibland ta flera dagar.

– Det är lite som en dans, även om jag absolut inte ser mig som en dansare så blir det ju som en koreografi man måste lära sig. Jag brukar försöka ha en mittpunkt som jag förhåller mig till, typ står kvar med en fot. Om jag inte har det är det svårt att veta hur jag har rört mig och då tappar jag formen på ljuset, berättar Hannu och fortsätter:

– Ljusmålningen är nästan som meditation, man fokuserar bara på det man gör just då och man koncentrerar sig på sig själv och sina rörelser. Det är ganska avslappnande.

Hannu har ett par olika rörelsemönster som han brukar variera med färg och former, för att ge bilderna variation. En av svårigheterna tycker han är att komma på något nytt, att göra något annorlunda.

Gillar naturen och ödehus

Hannu fotar både inomhus och utomhus, både studio och gamla ödehus. Beroende på var han fotograferar så fotar han lite annorlunda. I studion där han kan kontrollera alla parametrar kan han göra mer detaljer, låta sig ta längre tid på varje exponering eftersom han inte behöver bry sig om ströljus, samtidigt har han inte lika mycket utrymme.

– Skogen ger en magisk känsla till bilderna och när jag fotar i ödehus eller industrier får jag en känsla av historia i bilderna. Både studion och utomhus har sina tjusningar, men bilderna som fotas utanför studion blir lite mer realistiska. Det blir mer skuggor och reflektion som uteblir i studion, berättar Hannu.

Slutartider på en kvart

Han får ibland tips från kompisar om olika byggnader han kan fota i. Kontrasterna mellan de ofta ruffa miljöerna och de sköra och vackra formerna gillar han. Förutom attmåla med ljuset så att hans former skapas brukar Hannu försöka hitta intressanta detaljer på platsen som han kan belysa för att lyfta fram det unika med platsen.

Att fotografera inomhus i studio ger honom dock möjligheten att kunna fotografera när han vill. Eftersom hans slutartider brukar ligga mellan tre och femton minuter krävs det att det är väldigt, för att inte säga helt, mörkt för att han ska kunna få sina bilder. Det här blir så klart ett problem för Hannu som bor i stor­staden Helsingfors.

– Ska jag fota ute i naturen måste jag åka en bit från stan för att slippa undan de ljusföroreningar som finns där. Är det molnigt blir en stor del av himlen upplyst och då kan det vara svårt att få till några längre slutartider, berättar han.

På grund av ljuset är det så klart vintern som är den lättaste årstiden för ljusmåleri, svårast är det givetvis på sommaren när nätterna är korta och solen knappt går ner.

– På sommaren blir det väldigt sena nätter när jag ska fota, det kan vara lite jobbigt, berättar Hannu.

På vintern uppstår dock andra problem med utrustningen. Bland annat kan hans »glow wires«, alltså gummiaktiga trådar som lyser, bli stela och till och med gå sönder.

– De rör sig inte alls som jag har tänkt mig och när det blir riktigt kallt kan de till och med spricka.

När Hannu ska fota på någon specifik plats försöker han matcha ­färgen på ljuset och formerna han målar med känslan på platsen, de måste ha ett samspel tycker han.

Ibland plockar han även in sig själv som modell i bilderna för att addera mänskliga känslor till bilderna, då blir det lättare för betraktaren att ta till sig bilden och det blir lite lättare att tolka dem.

– De kan se lite utomjordiska och orealistiska ut annars men med en människa i bilden blir de lite mer lättillgängliga.

Men han fotar även porträtt av andra med sin ljusmålarteknik, något som är spännande och utmanande. Då försöker han också att hålla sig till bara ljusmåleri och inte blanda in blixtljus, även om det kan vara lättare för att frysa personerna på bilden. Hannu måste ibland förklara för sina kunder vad han kan och inte kan göra eftersom det inte alltid är självklart vad man kan göra med ljusmåleri. Det finns ju begränsningar och möjligheter som kan vara svåra att förstå genom att bara titta på bilderna.

Kameran inte så viktig

– Det är klart att kameran spelar roll, men det är inte jätteviktigt. Manuella kontroller och ett bulbläge är väl det som är viktigast. Sen är det så klart bra med en fullformatskamera som ger mindre brus. Jag har kompisar som har börjat hålla på med ljusmåleri med en mobiltelefon som kan ha lite längre slutartider, berättar han.

Jag frågar Hannu om han ser sig själv som en fotograf eller mer av en konstnär.

– Jag gör ju rena fotojobb också så det beror nog på. För ljusmåleriet är fotandet bara ett medium för att fånga konsten. Den bara spelar in ljuset och mina rörelser, det är det som är det viktigaste. Frågar du mig som ljusmålare så säger jag nog att jag är mer av en visuell konstnär, men lika ofta kallar jag mig fotograf.

Ljusverktyg av leksaker

En av de saker som Hannu gillar med ljusmåleriet är att det inte är något som fejkas. Bilderna skapas direkt på sensorn och beror på hur den som gör bilden rör sig. Allt är på riktigt och ingenting är fejkat. Någon som speglas i Hannus bildbehandling.

– Jag sparar alltid bilderna i både råformat och jpg, men det är nästan bara för printar jag använder råfilerna, förklarar han.

Att använda Photoshop ses inte med så blida ögon inom ljusmåleriet, det är nästan samma tankesätt som inom dokumentärfotografin.

– Om man skulle börja klona saker eller klippa in ljus som inte är där ­tappar man hela poängen med att syssla med det här. Då försvinner det roliga.

Hannu försöker också hålla sin ljus­arsenal förhållandevis enkel, det gör att han behåller kärnan i skapandet, det kreativa. När han började gjorde han sina ljusverktyg av barnleksaker och ficklampor med enkla färgfilter. I dag finns det specialdesignade ljusverktyg som går att programmera för att ge de effekter som ljusmålaren vill åt. Men Hannu försöker ändå hålla sina verktyg enkla. Ljusstyrkan i de olika verktygen är det som avgör vilken bländare och ISO Hannu använder. Slutartiden avgör bara hur lång tid han har på sig för att göra alla sina rörelser med de olika lamporna (om det är helt mörkt, finns det andra ljuskällor måste han så klart ta hänsyn till dessa). Ju starkare ljus ju mindre bländare så klart. Helst arbetar han med med ISO 100 och bländaren brukar hamna runt f/5,6–f/8, men inte större än f/4.

Har workshops

Förutom att fota sina ljusformationer och skapa bilder är Hannu delaktig i ett ljuskollektiv som kallas Valopaja, det består av ett antal ljusmålare som tillsammans har workshops bland annat för barn och människor med olika sorters handikapp.

– Det är väldigt givande att visa hur man gör för att skapa bilder och sen se dem göra sina egna, det är väldigt utvecklande för dem, berättar han.

Hans ljuskollektiv arbetar även med terapeuter för att hjälpa män­niskor med handikapp att utvecklas och skapa egna konstverk.

– Det är ett enkelt sätt att skapa på, det är något alla kan göra.