Hans Jonsson – våtplåtsteknik i fjällvärlden

Jag låter blicken svepa över den svartvita bilden med det säregna utseendet. Det är ett porträtt taget i fjällmiljö. Vid en snabb blick skulle man med lätthet kunna placera bilden 100 år tillbaka i tiden, tankarna går till fotografer som Borg Mesch. Men när jag koncentrerar mig ­ser jag några avslöjande detaljer. Ett par ­gympaskor, en fleecetröja. Saker som inte fanns på plats för hundra år sedan.

Hans Jonsson

 

Gör: Fotograf.

Utrustning: Storformatskamera och våtplåtsutrustning.

Webb: fotografhansjonsson.se

Anledningen till att man vid första anblick kan tro att bilderna är mycket äldre än vad de är beror på att tekniken som använts för att fånga dem är över 150 år gammal. Så kallad våtplåtsfotografering.

Intresserad av urfolk

Hans Jonsson har alltid varit intresserad av att fotografera människor. Oavsett om det har varit redaktionellt eller kommersiellt så har alltid ­människor stått i fokus. Hans är nyfiken, kanske lite extra nyfiken är han på urbefolkningar.

– Samerna har alltid varit lite extra intressanta. Det är häftigt att vi har ett urfolk här i Sverige! utbrister han och fortsätter:

– Samtidigt är det ju så att det är ganska många här som inte vet speciellt mycket om samerna, deras tradition eller deras situation. De har ju historiskt sett varit utsatta för ett stort förtryck, och är det än i dag. Jag ville synliggöra deras situation med hjälp av mina bilder, berättar Hans.

Bilderna han pratar om är de dryga hundra fotografier som ingår i det projekt han kallar Samerna – ingen isolerad ö.

Fick jobba för förtroendet

När han bestämt sig för att han ville fotografera samerna med sin stor­formatskamera och våtplåtsteknik funderade han på hur han skulle gå till väga. Han kontaktade Håkan Jonsson som då var ordförande för sametinget och berättade om sina avsikter.

– Håkan förklarade att för att det skulle fungera skulle jag behöva en dörröppnare, någon som kunde introducera mig för de jag ville fotografera. Han bjöd in mig till sitt hem och jag fick bo hos honom några dagar.

Trots att han fått en inbjudan var det inte enkelt, han kontaktade även artisten Sara Ajnnak, som bodde några mil ifrån Håkan. Först var hon väldigt skeptisk.

– Hon tittade på min hemsida och dagen efter vårt samtal hörde hon av sig och sa att vi kunde fota, berättar han.

Sara tyckte om bilderna och sen visade det sig att hon hade en kompis som skulle gifta sig på sommaren, då fick Hans komma dit för att fotografera.

– Bröllopet var vid midsommar som de firade vid Ankarede. Förr i tiden var samerna tvungna att gå i kyrkan fyra gånger per år och då byggde man upp små byar med kåtor kring en kyrka som de kunde gå till. Ankarede är en av de platserna, som fortfarande är en viktig plats för ­samerna där de firar midsommar. Jag åkte dit, slog upp mitt framkallningstält och ställde upp min kamera. Många var skeptiska, men några var nyfikna så jag frågade om jag fick fotografera dem. Sen blev det kö vid kameran, berättar han.

Hans blev sedan uppbjuden till sommarens märkning av renkalvar.

– Sara, som bjudit in mig, hade inte berättat för de andra att jag skulle komma så de blev lite fundersamma när jag dök upp med mitt tält och min kamera, säger Hans med ett skratt.

– De var så klart lite misstänksamma mot mig och vad jag ville göra med bilderna. Vilket man kan förstå att någon i den situationen är. Här kommer jag, kör 150 mil i bil och kommer upp på fjället med en massa utrustning och en konstig kamera för att ta bilder av dem, menar han.

Blir personligare

Historiskt sett har samerna fotogra­ferats i samband med att institutioner velat samla in data för rasbiologisk forskning. Så att de är misstänk­samma mot de som vill fotografera dem är inte så konstigt.

En av egenskaperna med våtplåtsfotografi är att förberedelserna tar tid, det ger Hans möjlighet att prata mer med dem han fotograferar. Det blir personligare än om man bara kan lyfta en kamera och trycka av tycker han.

Hans var på fjället med samerna i två veckor och fotograferade. Han tog runt en handfull bilder varje dag. Renskötarna var upptagna med hårt arbete och eftersom varje bild tar runt tio minuter fanns det oftast inte tid att ta flera av samma person.

– Även om jag inte hade haft med min kamera hade det varit en väldigt speciell upplevelse. De berättade för mig att de flesta som fotograferar eller gör reportage åker dit och gör sitt jobb på en dag och sedan åker de hem. Jag hade möjligheten att vara med mycket mer. Uppleva deras arbete och livsstil, säger Hans.

Svårt med kallt väder

Under Hans två veckor på fjället var vädret osedvanligt kallt. Förutom behovet av varma kläder var det inte helt problemfritt med tekniken han fotograferar med.

– När man fotograferar med våtplåt vill man helst ha runt 15–20 grader, då fungerar kemikalierna som bäst. Men på fjället var det inte mer 7–8 grader som varmast. De första dagarna tänkte jag »Hur ska jag fixa det här?«. Jag försökte värma kemin under jackan för att det skulle bli lite bättre. På vissa bilder ser man att det inte har varit optimalt, kontrasterna blir lite sämre när de inte framkallats ordentligt. Det är kanske ingen annan som ser det, men vi nördar märker att något inte stämmer, berättar Hans.

Det var inte bara vädret som spökade för Hans, eftersom han är tvungen att vara inom förhållandevis kort avstånd från sitt framkallningstält kunde han inte fotografera hur som helst.

– Jag kan springa ett par hundra meter med plåtarna, men jag kan inte gå runt hur som helst. Jag försökte flytta runt kameran för att få en variation i bakgrunderna i bilderna.

Tekniken som Hans valt att använda sig av kallas för våtplåts­fotografi. Det är ett ganska omständigt sätt att fotografera, men det passar Hans bra.

– Jag älskade att stå i mörkrummet och framkalla bilder. När det digitala tog över försökte jag hålla kvar i det analoga så länge det gick. Men till slut fick jag gå över till digitalt och då kände jag att det var något som saknades, förklarar han.

Vid ett tillfälle satt Hans och tittade på bilder på nätet och hittade våtplåtsfotografier. Då kände han att det var något han ville prova på.

– Jag gick på en demonstration där en av de få i Sverige som kan tekniken visade hur man gjorde. När jag såg det visste jag att jag var tvungen att lära mig. Så jag bad om en workshop i våtpåtsfotografi och fick det. Jag blir glad av att hålla på med det, det är ett riktigt hantverk och det är något magiskt över processen. Det blir lite skavanker i bilderna där plåten varit skadad eller om kemin inte täckt allt. »Perfect is boring«, säger Hans och skrattar.

Våtplåtsfotograferandet har gett honom en nystart inom fotograferandet, det har blivit som en kreativ kick.

– Jag gör mestadels egna projekt. Men det har blivit några skivomslag och några kommersiella porträtt med våtplåtsfoto också. Men det är ganska dyrt att hålla på med, en plåt i 25x30cm kostar runt 150–200 kronor och sen tillkommer kemin. Det är inte så många som vet vad det är så man får ofta förklara hur det går till, berättar Hans.

Kemin till fotograferandet går heller inte att köpa färdig utan Hans måste beställa kemikalierna från europa och blanda själv.

Kortfattat går det till så att plåten, som ska bli originalbilden, först täcks av kollodium, sen ska den ligga i ett silvernitritbad i ungefär 3 minuter, sen tar man upp plåten och laddar den i en filmkassetten. Under det momentet måste det vara helt mörkt (därför behöver han ett mörkrumstält). Sedan ska bilden exponeras, vilket under normala ljusförhållanden tar runt 2–3 sekunder då våtplåten har ett ISO som motsvarar ungefär 0,5. Sedan ska plåten tas ur kameran och läggas i framkallningsvätska och stoppas ner i ett stoppbad, då måste det också vara helt mörkt. Efter det tas bilden ut i dagljus och läggs i ett fixbad.

– Många tycker att det är väldigt fascinerande att se bilden framträda, det är ju som en stor polaroid, berättar Hans.

Men det handlar inte bara om att fotografera, man måste hand om kemikalierna också. Silvernitritbadet behöver solas, då exponeras för­oreningar i vattnet badet och kan sedan filtreras bort. Anledningen till att badet ska stå i solen är att när man fotograferar med våtplåt är det uv-ljuset som exponerar bilden. Därför är det enklare att fotografera en solig sommardag än en skum vintereftermiddag. Av samma anledning använder man helst gammal optik då den saknar behandling som tar bort uv-ljuset. Hans objektiv har en brännvidd på 360mm och en bländare på f/4,5.

Roligt att ställa ut på Ájtte

När intervjun görs ska Hans just börja ställa ut bilder på det samiska museet Áttje i Jokkmokk.

– Det är extra roligt att bilderna ska visas där och att vernissagen är på samernas nationaldag. Flera av de jag fotograferade utgick från att bilderna bara skulle visas söderöver, därför är det extra kul att visa bilderna där, berättar Hans.

Förutom 50–60 originalplåtar kommer han även att ställa ut ett par riktigt stora printar för att få lite dynamik i bilderna då alla plåtar är samma storlek. Utställningen ­kommer även att innehålla intervjuermed några av de samer han fotograferade.

– Bara bilderna i sig kanske inte kan berätta allt, men med hjälp av deras berättelser kan man få fram en större upplevelse, säger han.

Hans har fått kritik för att hans bilder objektifierar samer, och han håller med om att det inte är helt oproblematiskt.

– Det är ju en konstutställning, men det är samtidigt ett sätt att synliggöra samerna och berätta om deras situation och deras problem. Jag vill att utställningen ska göra att människor får mer kunskap om samerna. Jag har stött på människor som sett bilderna som tror att de är arrangerade, att samerna inte klär sig på det sättet eller delvis bor på fjället och jobbar med renar. Därför vill jag visa bilderna även söderut i Sverige där människor inte har samma kunskap.

Hans hoppas även att projektet ska kunna bli en bok.

– Det ska bli väldigt roligt att få visa upp bilderna för jag är väldigt nöjd med dem. Det är skönt att avsluta projektet med den känslan.