Hans Malm: Så fotade han ödsliga vyer mitt i natten

Från början fanns det egentligen ingen tydlig idé. Hans Malm var pappaledig med tvillingar och när de somnade på kvällen kände Hans att det var ganska tomt i huvudet som annars var fullt med jobb. Han tog därför med sig kameran ut i natten för att fotografera.

Hans Malm

Ålder: 51 år

Bor: Gustavsberg

Familj: Två barn varannan vecka.

Gör: Kreativ diversearbetare. Skriver, filmar och fotograferar.

Utrustning: Blandat, det är både stort och smått.

Webb: www.hansmalmfoto.se

– Jag gick bara ut för att känna av och se saker. Sen efteråt när jag tittade på bilderna kunde jag se ett mönster. Jag är ingenjör från början och är egentligen ganska kontrollerad av mig, men med fotografi är det bra att bjuda in en bit slump för att det ska bli ett bra resultat. Jag är någon slags »streetfotograf« där det till 98 procent handlar om slump, säger Hans.

Kan man kalla bilderna i »Sleeping with the Lights On« för gatufotografering?

– Ja, det är nog världens mest långsamma snapshots.

I dag är Hans Malm inte längre yrkesverksam som ingenjör. Han skolade om sig och titulerar sig numera som kreativ diversearbetare, där han till stor del arbetar som copywriter. Men han är även fotograf och filmare. Sleeping with the Lights On är hans första fotobok och han gillar boken som media för att visa bilder.

– Det blir som en liten utställning som man kan ta med sig hem. Det är självklart kul att även visa stora printar på väggar, men som bildmedia är boken väldigt bra. Där kan du styra helt över på vilket sätt materialet presenteras, säger Hans.

Men samtidigt menar han att hur ett fotografi tolkas, är upp till varje betraktare.

– Genom bilden så är det dina egna storys som triggas igång. Du kan gå in i bilden och tolka den på ditt sätt. Därför är det på en utställning bättre att först titta på bilden och sen läsa skylten – så att man inte blir för styrd.

Och på samma sätt vill Hans att det ska vara med bilderna i Sleeping with the Lights On.

– Folk som tittar på bilderna frågar »Är det här på dagen?«. Och jag gillar att de inte riktigt förstår. Bilderna ska vara lite av ett mysterium, då händer det saker i folks skallar.

Grävde där han stod

Alla bilder i projektet är fotograferade i Gustavsberg, i Värmdö kommun. Där har Hans vuxit upp och bott fram tills det att han var 20 år. Då flyttade han in till Stockholm för att ha nära till vad staden hade att erbjuda. Men när han fick barn förändrades allt.

– Då använder man inte stan på samma sätt längre. Vi började titta efter något annat och hamnade till slut i min gamla ort vilket först kändes lite märkligt. Skulle jag sätta upp mina gamla Kiss-affischer på väggarna igen – det går ju inte, säger Hans med ett skratt.

Men området de flyttade till fanns inte när Hans var liten, så det blev ändå något nytt. Och så är det på många platser i Gustavsberg, det är nytt och förändrat. Från att ha varit en bruksort är det i dag ett samhälle som växer med flera nybyggda områden.

Här stod nu Hans hösten 2005 med ett barn på varsin arm och upplevde att han behövde tänka på något annat under sin pappaledighet. Han ville satsa på ett fotoprojekt.

– Det var av praktiska skäl som jag började fotografera i Gustavsberg. Jag grävde där jag stod. Och eftersom jag var ledig på kvällarna, och det var höst och mörkt, så blev det nattbilder.

Arbetade med en analog kamera

Hans utmanar hela tiden sitt fotograferande genom att ofta byta kamera och testa olika tekniker för att skapa sina bilder. På nattpromenaderna hade han med sig en Pentax 6x7 mellanformatskamera som han hade köpt av en kompis. Hans ville arbeta långsamt och valde därför en analog kamera där det endast blev tio bilder av en 120-film. Han tog också med sig stativ, trådutlösare och mobilen när han skulle fotografera.

– Jag hade en timer i mobilen, och då kunde jag samtidigt passa på att kolla Facebook, förklarar Hans.

För han fick ofta vänta länge medan en bild exponerades, i snitt 10 minuter. Men ibland kunde det vara så mycket som 25 minuter, eftersom det på vissa platser var väldigt mörkt och där Hans hade svårt att med blotta ögat urskilja vad han hade framför sig.

– Jag såg på dagarna, medan jag gick runt med barnvagnen, var jag sen skulle fotografera på kvällen. De flesta bilder tog jag mellan klockan 23 och 02, då det var som mörkast och lugnast. Jag använde mig alltid av bländare åtta, med vilken jag hade lärt mig var skärpedjupet låg. Jag lärde mig också vilka exponeringstider det blev av bländare åtta. Genom att titta på ljuset kunde jag känna att »här är det en åtta minuter«. Sen kanske jag även testade en tio minuter. Blev det inte bra kunde jag ju alltid komma tillbaka till platsen senare.

Hans lärde sig helt enkelt att uppskatta olika typ av ljus, och kunna kompensera för om det i bilden fanns ljuskällor som till exempel gatlyktor. Men kunskapen var också en färskvara.

– Skulle jag gå ut nu behöver jag nog köra några rullar för att bli varm igen, förklarar Hans.

Såg ett mönster

Projektet som började under pappaledigheten växte och blev samtidigt allt mer tydligt. Hans såg ett mönster, en röd tråd genom bilderna. Och det gjorde att han kunde gå ut och ta fler bilder med samma känsla.

Hans fotograferade ända fram till 2012 för att sedan sätta ihop projektet i en bok. I bilderna har han inte använt sig av något eget ljus, utan har hela tiden låtit gatlyktor och månens sken ljussätta motiven. Han har inte heller lappat ihop olika bilder i efterhand, utan varje foto är en exponering. Och valet att arbeta med analog film hade sina fördelar.

– Det finns alltid någon täckning i en film, med en digitalkamera så kan det lätt spricka. Filmen suger dessutom åt sig ljuset ojämnt under tiden. Det är mycket i början och mindre mot slutet. Så varje minut jag lägger till på exponeringen blir inte så stor skillnad i slutändan.

Undrade inte folk vad du höll på med mitt i natten?

– Några har kommit fram och glott och tyckt att man är konstig. Men det är väldigt få personer ute efter klockan 23. Det skulle förstås vara lite läskigt om jag sen när jag soppade filmen såg någon i bilden, som jag inte hade sett i verkligheten, säger Hans och skrattar.

För att bilderna skulle bli lyckade var det även viktigt att det var vindstilla. Hans försökte också undvika saker som allt för mycket avslöjar att det är en nattbild, till exempel starka ljuskällor.

– Jag kunde ha stått och exponerat en bild i sju minuter och så kommer det en taxi och förstör bilden med sina lysen. Då fick jag börja om.

Dimma och dis var tacksamma förutsättningar för att få spännande bilder. Då under till exempel en exponering på åtta minuter är det många vattenkristaller som hinner reflektera ljuset. Och Hans menar att alla hans bilder är en sammanfattning av flera minuters ljusspel.

– Men jag har inte skruvat till det efteråt för att förstärka färgerna. Snarare dragit tillbaka dem. Och bilderna är knappt beskurna, de var färdigkomponerade redan i kameran.

Ställde skärpan med LED-lampa

På sin Pentax hade Hans ett objektiv på 90mm, vilket motsvarar en normal brännvidd på en småbildskamera. Kameran laddade han med negativ färgfilm, Fuji Reala 100 ASA. Hans hade också med sig en liten LED-lampa ut i mörkret.

– Det är svårt att ställa skärpan när det är mörkt. LED-lampan placerade jag där jag ville ha skärpan. Sen gick jag tillbaka och tog bort den innan jag exponerade bilden. Men ibland fick jag höfta, när jag inte hade möjlighet att placera ut LED-lampan.

Totalt har Hans fotograferat över 600 bilder, för att få ihop 32 bilder till boken.

– Det blir en massa svinn, rulle efter rulle för att det ska bli en bra bild. Men man lär sig alltid något, även av de misslyckade exponeringarna.

Blir aldrig riktigt mörkt

Sleeping with the Lights On är ett dokumentärt projekt där Hans har fångat det som finns framför kameran, även om det är mörkt.

– Det här är ett väldigt ärligt projekt. Börjar man fotografera utifrån en färdig idé så blir det lätt att man arrangerar bilderna utifrån idén. Men jag arbetar inte så, jag går ut och ser saker.

Men nu när projektet är klart kan Hans sammanfatta sina bilder som en skildring av en ort i förändring och kanske framför allt – en ort som saknar naturliga mötesplatser.

– Gustavsberg har varit en bruksort där du ska arbeta. Men det måste gå att även leva här, inte bara bo. Är du ute efter klockan 23 så är det helt tomt i Gustavsberg, ställer du dig vid samma tidpunkt inne på Medborgarplatsen så är det mycket folk. Mina bilder blev en inlaga i debatten om att Gustavsberg saknar mötesplatser, förklarar Hans.

Detta är även något som arkitektur- och designskribenten Mark Isitt skriver om i förordet till boken. Och orden förstärks av Hans bilder som kanske inte alltid visar det förväntade från Gustavsberg.

– Det kan vara en snöhög vid OK-macken. Men det är ju så det ser ut.

Genom bilderna konstaterar även Hans att det aldrig blir riktigt mörkt i Gustavsberg.

– Det är hela tiden ett bakgrundsljus som kommer från alla möjliga håll. Förr var det mer mörkt på riktigt, men i dag finns det alltid ett ljus någonstans. Det är ju inte som en skog i Värmland.

Fick hjälp av flera personer

Under projektet med Sleeping with the Lights On har Hans haft hjälp av Greger Ulf Nilson som står bakom många fotoböcker. Han har bland annat hjälpt Hans med att gallra bland bilderna. En annan viktig person i projektet är Nina Grundemark som driver galleriet Swedish Photography i Berlin. Hon tog med sig Hans bilder till det tyska förlaget Kehrer som blev intresserade och är de som nu har gett ut Sleeping with the Lights On.

– Mina bilder är ju ganska tyskt plåtade, säger Hans med ett leende innan vi avslutar intervjun.