Historiskt fotomöte: Anna Tärnhuvud och Ragnhild Haarstad

Ragnhild Haarstad dukar fram mackor och kaffe i sitt kök. Hon bor på översta våningen i ett hyreshus i Trångsund, i en lägenhet som hon bott i över 50 år. Under Årets bild-prisutdelningen i Uppsala träffade hon Anna Tärnhuvud som också ­sitter här i hennes kök.

Anna Tärnhuvud och Ragnhild Haarstad har flera saker gemensamt. Utöver deras intresse för pussel, så har båda varit med och tagit viktiga kliv för kvinnlig bildjournalistik. De har också gemensamt att fotografi inte var deras första, och självklara val i livet. Anna utbildade sig först till socionom, då hon ville jobba med människor. Det var först under studierna som hon fick upp ögonen för fotografi som ett sätt att komma nära människor och ta del av deras berättelser.

– Jag reste i Brasilien under tiden jag studerade samtidigt som jag fick en systemkamera i present. Jag fotograferade människorna i byn där jag bodde, vilket ledde till att jag vann en fototävling i tidningen Vagabond. Jag vann då en fotoresa, där jag träffade proffsfotografer från hela världen. Då såg jag att det också gick att jobba med fotografi, säger Anna.

Började som kopeist på Svenska dagbladet

Efter att ha läst journalistik på Poppius under kvällstid sökte hon sig vidare till Nordens Fotoskola, Biskops Arnö, för att läsa Bildjournalistik. En kompis hade tipsat och rekommenderat skolan, för att fotografen Anna Clarén undervisade där.

– Antagningsdagarna till Biskops Arnö var under samma dag som jag tog examen från socionomprogrammet. Men jag valde att gå på antagningen i stället, vilket jag självklart inte ångrar det minsta, säger Anna.

Bredvid Ragnhilds matbord sitter en stor tavla med bilder uppsatta. Det är ett myller av bilder från decennier som fotograf. För Ragnhild Haarstad var fotografi inte heller första valet som ung. Hon var mer inne på det konstnärliga.

– Jag var väldigt intresserad av att teckna. Jag började att söka in på Konstfack när jag var 21 år, men jag kom inte in. Då gick jag istället vidare med att söka efter olika praktikplatser för att komma in den vägen, vilka jag inte heller fick, säger Ragnhild Haarstad.

Hennes far var en aktiv amatörfotograf, det ledde till att hon också blev aktiv i fotoklubben och började på Öjeby Fotoskola utanför Piteå, en ren hantverksutbildning som var vanlig på den tiden. För att gå vidare skrev hon till olika fotostudior runt om i Stockholm på jakt efter en praktikplats.

– Jag fick flera negativa svar tillbaka. Bland annat en fotograf som sa att han absolut inte ville ta emot en flicka som elev, säger Ragnhild.

Till slut fick hon en praktikplats hos porträttfotografen Edvard Welinder, och flyttade då ner till Stockholm. Under tiden hon arbetade där började hon studera fotografi på Stockholms universitet, på utbildningen Arbetsgruppen för subjektiv fotografi, där bland annat Christer Strömholm var lärare. Därefter kom ett jobb på Svenska Dagbladet upp, som kopeist. Hon sökte och det var starten på hennes ­karriär inom Svenska Dagbladet. Där jobbade hon under resten av sin arbetstid.

Årets bild – inte så actionfylld

I sin lägenhet har Ragnhild hyllmeter med fotografier, album och mappar fulla med bilder. Hon har bland annat satt ihop album från alla resor under alla år. Hon berättar att hon funderar på att göra sig av med sina dia-bilder, då de gjort sitt och hon aldrig tittar på dem. Kollektionen som hon vann titeln Årets fotograf med har hon i en egen mapp.

– Jag dras mycket till mönster och former. Under pressvisningen av det nya riksdagshuset 1971 såg jag en kvinna som hade samma mönster på klänningen som mattan på golvet hade. Efter att jag tagit bilder frågade jag om hon representerade mattfirman. Hon sa att hon var från gardinfirman, säger Ragnhild.

Bilden Anna Tärnhuvud vann Årets bild med är tagen under terrordådet i Stockholm. En bild som varit omdiskuterad som vinnarbild i bland annat sociala medier och även i Pressfotografernas klubbs egna kanaler. Anna säger att olika typer av bilder kräver olika saker från betraktaren.

– Jag kan förstå att den här bilden inte faller alla i smaken eftersom den kräver mer av betraktaren. Den är kanske inte lika redovisande, rak och actionfylld som bilder ibland är från liknande händelser. Men jag ser något mer i min bild, något mänskligare. Och den sammanfattar det som så många kände den här dagen samtidigt som den visar hur vi tar hand om och hjälper varandra. Den kanske tar lite tid att ta in och förstå och jag tycker själv att den växer med tiden, säger Anna.

Hon berättar att hon träffade mannen på bilden i förrgår. Han berättade då att hans uttryck på bilden helt speglar vad han kände. Mannen kände inte kvinnorna på bilden, han mötte dem vid Drottninggatan strax efter dådet och hjälpte dem därifrån.

På frågan om kvinnor och män fotograferar annorlunda svarar Ragnhild att det mest beror på personligheten.

– Vissa killar på DN älskade att fotografera på barrikaderna, medan andra tog bilder som jag skulle kunna ha tagit, säger Ragnhild.

Att det tog 47 år för en andra kvinna att vinna en av de stora titlarna i Årets bild kan ha många orsaker och är en komplicerad fråga. Samhället har blivit mer jämställt på många plan men strukturerna finns fortfarande kvar.

– När jag gick på Biskops Arnö så hade vi en kurs i ­sportfoto där jag skulle fota fotboll. Jag är ett stort fotbollsfan och jag hade fått möjlighet att fota landslaget. När jag kom in i pressrummet var allting helt nytt. Jag sa till en av fotograferna att det var första gången för mig och frågade var jag kunde stå och fota och så, då svarade han: »ett gott råd, byt bransch«. Jag undrar om han skulle sagt samma sak till en man, säger Anna.

Kamp att bevisa sin kunskap

Hon berättar att det fortfarande händer en hel del. Ibland när hon kommer hem till män, som hon har i uppdrag att fotografera, så får hon frågan hur hon vågar komma dit ensam. Då hon inte vet vem hon ska träffa.

– Jag vet inte om det var menat som ett hot eller skämt, men jag tror inte det är någonting som manliga kollegor råkar ut för. Det är alltid en kamp att man måste bevisa att man kan det man gör. Också att man kan bära sin väska själv, säger hon.

»När jag ser bilden känner jag igen mig«

Att det oftast är bilder från årets största, och hemskaste, nyheter som vinner priser i Årets bild är inte direkt någon nyhet.

– Självklart kan frånvaron av kvinnliga vinster i Årets bild ha att göra med att det är fler män än kvinnor som bevakar de typerna av händelser, säger Anna.

Anna berättar att 90 procent av projekten som hon ­jobbar med handlar om kvinnor. Hon har bland annat gjort ett stort projekt om en tjej som blev påkörd av en bil när hon var ute och cyklade. Historien handlar om kampen att få sitt liv tillbaka, och att kunna åka skateboard igen.

– Jag tycker det är viktigt att vi lyfter kvinnor i sam­hället. Samtidigt som man som kvinna kan ha det lättare att få access på visa ställen. När jag gjorde ett jobb om heders­kultur så var det helt avgörande att jag var kvinna, för att ens få träffa kvinnorna i fråga, säger Anna.

När hon satt på prisutdelningen och vann med den bilden som blev Årets bild viste hon inte hur hon skulle känna.

– Det är svårt att vara glad för någonting som var så hemskt. När jag ser bilden känner jag igen mig, hur mina vänner, min sambo och mina föräldrar kände om vad som hände. Det är svårt att riktigt glädja sig när det handlar om något så fruktansvärt men samtidigt är bilderna från den 7 april viktiga tidsdokument, säger Anna.

Bildjournalistyrket har förändrats mycket sedan Ragnhild arbetade som fotograf. På den tiden var man i regel anställd på en tidning.

– Vi fick en lapp där det stod vart vi skulle åka och ta bilder. Det kunde vara tre, fyra jobb om dagen, säger Ragnhild.

Nu är anställda fotografer på tidningar allt mer ut­döende. När Anna gick ut från Biskops Arnö fick hon ett sommarjobb på Aftonbladet, som var hennes tidigare praktikplats under studietiden. Därefter har hon varit frilans, mest åt Aftonbladet men även åt andra tidningar och magasin.

Prisutdelningen för Årets bild skedde på Kultur- och kongresshuset i Uppsala. När Anna efter firandet kom upp till redaktionen på Aftonbladet, hade de slagit på stort med nyheten i sina kanaler. Dragit upp hennes vinst på löpet. Hon blev hyllad och fick blommor men sen blev det att åka tillbaka till sitt kontor, en källare i Kärrtorp.

– Då känner man att man inte är anställd, att man helt är sin egen, säger Anna.

Under Årets bild-prisutdelningen, 47 år tidigare, när Ragnhild vann sitt pris kunde hon inte ens infinna sig.

– Jag var tvungen att jobba när det var prisutdelning. Och ingen ville byta pass med mig. Man märkte också av efteråt att många män inte uppskattade uppmärksamheten jag fick som kvinnlig fotograf, säger Ragnhild.

Snedbelastade ryggen

Efter att Ragnhild har fotograferat sina gäster och Anna tagit en selfie med Ragnhild, är det dags för Anna att åka vidare på jobb. Hon visar sin kameraryggsäck med utrustningen för Ragnhild.

– Jag bar så mycket och snedbelastade min rygg under lång tid att jag tvingades sluta som fotograf. All utrustning på axeln ledde till att blodflödet försämrades i armen. Så ta det försiktigt och tänk på att styrketräna, det var någonting jag inte gjorde under min tid, säger Ragnhild till Anna.

Ser ljust på framtiden

När Ragnhild tvingades att sluta som fotograf arbetade hon istället som bildredaktör på Svenska Dagbladet, samma tidning som hon i alla år varit fotograf på.

– Yrket har ändrats mycket under senaste tiden. Men jag ser ljust på framtiden, det kommer alltid finnas behov av professionella fotografer som berättar med bilder, säger Anna Tärnhuvud.