Iwona Podlasińska: Mystiken lockar

Det är svårt att hitta tid för intervjun mitt i sommaren. Iwona Podlasińska och hennes man har semester och tillbringar den mesta av tiden i sitt nya hus. Som arkitekt var det självklart för Iwona att rita huset själv och det här är den första sommaren efter att det blev klart, så de har många gäster.

Iwona PodlasińskaIwonas brännvidder

Ålder: 37 år. 

Familj: Man och barnen Jas´, 7, och Adam, 6. 

Bor: I ett hus vid en sjö mellan Warszawa och Krakow i Polen. 

När jag inte fotograferar: Vi har just flyttat in i vårt nya hus. Vi ritade det själva, det måste man ju göra som arkitekt. Det är äntligen klart, så nu måste jag göra något annat med min fritid, haha. Men barnen växer och behöver min uppmärksamhet också, så i höst ska jag främst vara mamma. 

Webb: iwonapodlasinska.com

När vi till slut får tag i varandra en kväll i slutet på juli har Iwona precis lagt sex barn, varav två är hennes egna. Det är inte läge att småprata så vi går rakt på sak.

– Att fotografera barn är som att fotografera husdjur, man kan aldrig räkna med att de gör som man vill. Mycket av mitt arbete handlar istället om att skapa en miljö som barnet känner sig tryggt och avslappnat i och sedan låta ­barnet agera i den miljön.

Hur började du fotografera?

– Jag är utbildad arkitekt, så utbildningen var lite kreativ. Som arkitekt skissar jag en hel del, man måste ju kunna visualisera sina idéer så att andra kan se vad jag vill göra. På den tiden var jag lite intresserad av fotografi, men det var inget jag brann för.

Men allt ändrades när hon blev förälder.

– Tiden med mitt första barn var väldigt krävande, så när vi skulle få vårt andra redan 1,5 år efter det första förberedde jag mig på att allt skulle vara superjobbigt. Men det var tvärtom! Han var så lätt och plötsligt kändes det som att jag fick lite extratid.

Hon var borta från jobbet under drygt två år i samband med att hon fick barn och saknade att göra något kreativt.

– Jag började fotografera barnen och ladda upp bilderna på Flickr. Jag kollade på Phlearn på Youtube. Jag hade redan en utbildning och visste att jag antingen skulle lära mig fotografering och bildbehandling på egen hand eller inte alls. Jag ville också utforska vad jag gillade utan att bli styrd av andras uppfattningar.

Blev populär på Flickr

I barnen hade Iwona också för första gången något som hon verkligen brann för, och det satte fart på hennes fotogra­ferande.

– Ärligt talat så är det ganska lätt att bli uttråkad av att sitta i lekparken med barnen. Så genom att fotografera dem när de lekte fick både barnen och jag något roligt att hålla på med. På det sättet vande sig också barnen tidigt vid kameran.

Iwona började ladda upp sina bilder på Flickr för att kunna organisera dem i gallerier, att dela med familj och vänner. Hon publicerade dem öppet, eftersom flera av hennes närstående inte har något Flickr-konto. I flera månader gick hennes bilder omärkt förbi den mångmiljonhövdade Flickr-användarskaran, men plötsligt så fick hon en följare som hon inte kände. Hon blev nyfiken på hur folk hittar varandra på Flickr och började pröva sig fram.

– Jag började dela mina bilder i olika grupper och blev mer och mer synlig. Det är härligt med bekräftelsen.

Inom ett år, 2015, blev Iwonas bild »Gooseherd« den femte mest populära på Flickr, som är en av världens mest använda bilddelningssajter. I samband med det blev hon ombedd att hålla en workshop i Warszawa.

– Det var en intressant utmaning och workshopen gick kanske inte så bra, men jag fick fler och fler förfrågningar. I början kombinerade jag arbetet som arkitekt på dagarna med helgjobb som workshopledare. Det gick självklart inte, så jag var tvungen att välja. Jag valde att satsa på fotografin.

Har workshops världen över

2017 var Iwona Podlasińskas bild »Say Goodbye…« den mest populära bilden på Flickr. Då beslutade Flickr att inte låta hennes bilder visas på Flickr Explore, en sida som ger extra uppmärksamhet åt de mest populära bilderna.

– Jag älskar fortfarande Flickr, och jag fortsätter att ladda upp mina bilder där även om jag inte får samma uppmärksamhet som tidigare. Mitt Flickrkonto är min portfolio men idag är det på Instagram och Facebook som jag är mest ­synlig.

Idag försörjer sig Iwona helt genom att hålla workshops i barnfotografering. Hon arbetar framför allt i Europa, Asien och Sydamerika. När Kamera Bild når henne har hon ­precis kommit hem till Polen efter sina fjärde resa till Kina, där hennes workshopar är mycket populära.

– Det senaste året har jag gjort ungefär två workshopar i månaden, men eftersom jag arbetar internationellt så är det nästan för mycket tid hemifrån familjen, så jag tror att jag ska dra ner till en per månad.

Vad får dig att vilja ta fram kameran?

– Om jag ser en bra plats med bra ljus så arrangerar jag ofta något för barnen att göra där. Det kan handla om att plocka fram leksaker eller leka lekar.

Iwona berättar om när hon ville ta en bild av en av sina söner när han tittar ut genom fönstret.

– Jag började prata med honom om fåglar redan på morgonen. Om hur de flyger söderut för att vintern kommer. Lite senare gick jag ut med kameran utanför huset för att fotografera dem, medan han spanade efter fåglar åt mig inifrån, genom ett fönster. Men istället för att fotografera fåglarna fotograferade jag honom.

Lika ofta som hon planerar bilderna noga, så kommer de spontant när hon är ute med sina barn eller deras kusiner.

– Jag gillar att arbeta med barn som är tre, fyra, fem år. Allra helst med enkel rekvisita, som leksaker. Jag har en stor garderob med barnkläder för mina bilder. Bakgrunden, ­kläderna och barnen måste funka tillsammans för att det ska bli en bra bild. Men jag gillar inte att klä upp barnen i historiska kläder, utan vill att det ska se naturligt ut.

Varför gillar du att fotografera 3–5-åringar?

– Ja, äldre barn kan man muta mycket lättare! 3–5-åringar gillar inte ens att bli fotograferade, men jag älskar att de ­alltid bjuder på sådana överraskningar. Jag kan välja plats, ljus, vinkel, men jag kan inte kontrollera barnet. Jag måste vara närvarande och beredd att fånga ögonblicket utan att veta vad som ska hända.

– Sen har ju 3–5-åringar sin gullighet, så även om allt går fel så har vi alltid en bild av ett gulligt barn. Jag älskar gulliga barn.

Hur arbetar du med barnen under fotograferingen?

– De flesta barn mellan två och fem år kan inte titta in i en kamera utan att göra en min, så barnen ska inte ha kontakt med mig utan med det som är i bilden. Jag ger förutsättningar för dem att upptäcka och leka med det som jag ändå vill ha i bilden och sedan låtar jag dem agera på egen hand. Min uppgift är att fånga ögonblicket utan att störa barnet.

Iwona Podlasińska använder varken blixt eller reflek­torer, eftersom de förstör situationen.

– Jag började fotografera mina egna barn spontant. Jag vill hålla kvar den känslan och inte ha en hoper assistenter som är i vägen. Bilderna ska gå att göra utan assistent, så att jag kan låtsas att jag bara är en person i närheten utan någon särskild agenda.

Istället använder Iwona vardagsföremål, som ett vitt papper eller ett blankt golv, stearinljus eller led-lampor som hon lägger ut för att ljussätta scenen.

Vill inte ha några uppdrag

Iwona Podlasińska tvekade länge att kalla sig fotograf. Hon såg sig som en mamma som fotograferade sina barn. I takt med att workshoparna växte gled självbilden över mer till utbildare.

– Jag tvekar faktiskt fortfarande att kalla mig fotograf eftersom jag nästan inte fotograferar några uppdrag alls.

Varför då?

– Jag har alltid visioner om hur jag vill att mina bilder ska se ut och det kanske inte stämmer med vad kunden vill ha. Då vill jag hellre fotografera bara för mig själv så att jag kan behålla kontrollen, säger Iwona Podlasińska.

Hon marknadsför sig heller inte som fotograf.

– Jag vill inte ha några uppdrag. Jag säger inte ens var jag bor på min hemsida. De som är intresserade får kolla upp var mina workshopar går och åka dit.

En annan anledning är att hon inte har tid för några uppdrag. Den tid som hon inte reser tillbringar hon medatt göra videor som visar hur hon redigerar sina bilder.

– De flesta barnfotografer arbetar nästan uteslutande i Photoshop men jag gör 90 procent av allt efterarbete i Lightroom. Jag brinner verkligen för att visa andra hur man kan göra det enkelt och med bra resultat.

När hon ändå har tid över arbetar hon med nya bilder. Ofta med sina egna pojkar, eller ännu hellre med kusinerna som är lite yngre.

Vad är det viktigaste för dig när du fotograferar ett barn?

– När det gäller location, platsen som jag ska fotografera på, så letar jag alltid efter atmosfär. Visst är det kul med en berättelse, men en stämning är viktigare. Jag går igång på det lite mörkare, mystiska eller nostalgiska. Det måste ­finnas tydligt ljus och mörker i scenen så jag letar efter kontrastrikt ljus med ljusa högdagrar och mörka skuggor.

– Själva fotograferingen handlar om barnets pose och uttryck. Jag kan styra allt runt omkring men det är ­barnets uttryck som till slut drar mig in i bilden. Det kan vara drömskt, förvånat eller tankfullt och jag har mina knep för att få till det.

Berätta!

– Om jag vill att barnet ska se avslappnat ut så måste jag skapa en situation där hen kan vara avslappnad i.

– Barnfotografer är vana att hoppa runt och kasta lek­saker i luften. Det är bra för vissa bilder, men inte för de bilder som jag vill ta. Istället skapar jag en miljö där barnet känner sig säkert och avslappat. Jag ber dem komma tidigt, så att vi har gått om tid före fotograferingen. Treåringar vill först undersöka hela rummet, så de måste ha tid för det innan vi börjar fotografera. Vi har leksaker som vi ger dem och ber dem leka med, rekvisita som vi ändå vill ha i bilden.

Gillar regn, dimma och snö

För att barnet ska vara tryggt och avslappnat har det hela tiden kontakt med sin mamma. Iwona och workshopdel­tagarna är så osynliga som de kan.

– Under fotograferingen får varken jag eller deltagarna prata direkt med barnet. Om håret behöver fixas till eller om vi vill att barnet ska göra något särskilt, måste det gå genom mamman, som alltid finns precis utanför bilden.

Mamman är också central för att styra hur barnet agerar.

– Om jag vill att barnet ska titta ut genom ett fönster så får mamman gå och ställa sig utanför. Det gäller framför allt 4–5-åringar, som är stora nog att inte vara precis bredvid sin mamma en liten stund. Men man måste alltid observera barnen först innan man bestämmer hur man kan arbeta med det.

– Vissa barn kan jag sätta i en stol, medan andra får jag be mamman att göra det. Jag vill inte skrämma barnet, då riskerar jag att förlora hela sessionen – de går till mammans famn och så stannar de där tills de åker hem.

Iwona får ofta höra att hennes bilder är magiska. Men hon värjer sig mot ordet.

– Vad som är magiskt är svårt att definiera och har olika innebörd för olika människor. Jag pratar hellre om stämning, mörker, färger och atmosfär.

En av hennes favoritstämningsgivare är väder av alla de slag.

– Jag gillar verkligen väder. Regn, dimma, snö, vad som helst väderaktigt är alltid bra i bilderna. Deltagare frågar ofta vad som händer om det regnar under workshopen. Jag svarar alltid att det är det bästa som kan hända, det kommer bara att bidra till stämningen i bilderna.