Jacob Felländer - en värld ett negativ

Tolv dagar tog resan runt jordklotet. Efter starten i Stockholm gick färden till i tur och ordning New York, Los Angeles, Hong Kong, Bombay, Dubai och Paris.

JACOB FELLÄNDER

Ålder 36 år.

Familj Sambo, två söner.

Bor Mariatorget, Stockholm.

Aktuell med I want to live close to you – bok (Max Ström förlag) och utställning på

Fotografiska till 14 juni 2011.

Webb www.jacobfellander.com

Men hur var det där med ett enda negativ egentligen? Jo, hans teknik bygger ju på att han arbetar med analoga så kallade mellanformatskameror. Den filmen ger negativ som är cirka sex centimeter höga, och tidigare användes kamerorna oftast för att ta kvadratiska bilder, alltså 6x6 cm. Men genom att Jacob Felländer bara vrider fram filmen en liten bit i taget så kommer exponeringarna att överlappa varandra, och resultera i något som närmast kan liknas vid kubisternas experiment med växlande perspektiv för omkring hundra år sedan.

–  Jag har arbetat med den här tekniken ett bra tag, men så en dag fick jag idén om att få med hela världen på ett negativ. Det var ganska nyligen, och jag hade ju redan den här utställningsperioden inbokad …, säger Jacob Felländer när han visar runt bland sina bilder på Fotografiska i Stockholm.

Att det dessutom skulle produceras en bok inför utställningen gjorde tidsplanen än tajtare. En söndag i början av april kom Jacob Felländer hem från sin resa och när vi ses ganska precis en månad senare hänger alla verk prydligt på väggarna. Och boken ligger travad i bokhandeln vid Fotografiskas entré.

–  Först hade jag faktiskt en idé om att åka runt på åtta dagar, för att anspela på »Jorden runt på 80 dagar«… Men det hade bara blivit onödigt stressigt och svårt att få ihop.

Det nuvarande schemat innebar att han hade tre »släpljustillfällen« – gryning eller skymning – på varje ställe. Han släpade med sig två väskor med sammanlagt ett trettiotal (!) kameror, nästan alla laddade med en färgfilm. Och det var just de filmerna han använde – han bytte som regel aldrig film i kamerorna.

För att få så passande övergångar mellan motiven som möjligt gjorde han små anteckningar om väder- och ljusförhållandena på tejpbitar på kamerornas baksidor, till exempel »LA – overcast«. Han såg också till att följa »avancerade väderleksrapporter« för att göra passande kombinationer.

–  Fast i praktiken har det inte så himla stor betydelse, säger han och pekar på övergången mellan Los Angeles och Hong Kong.

Den ljuva solnedgångsvyn från Kalifornien smälter väl ihop med det betydligt mer grådisiga Hong Kong. En av effekterna av den här multiexponeringstekniken är att skillnaderna suddas ut när motiven smälter ihop.

En annan effekt är att filmen blir rejält överexponerad. Under dagsljusförhållanden räcker det ju med en enda exponering för att få en »lagom« belysning av filmen. När han nu lägger lager på lager, så att det kanske blir omkring tio exponeringar på varandra till slut, så kommer överexponeringen som ett brev på posten.

–  Följ med ska du få se, säger han och vinkar in mig till ett rum intill utställningen.

Där ligger en av negativremsorna, som han lyfter upp mot fönstret. Det är en vid första anblicken kolsvart plastremsa, där man kan skymta några ljusare stråk efter ett tag.

Teoretiskt sett skulle han ha kunnat arbeta med kraftiga gråfilter på kamerorna, för att på det sättet få en mer normal exponering av filmen. Nu ber han i stället labbet att underframkalla filmen och jobbar sedan vidare med skickliga kopister för att hitta saker i de täta partierna. Och det är traditionell mörkrumskopiering som gäller.

–  Det finns inte en chans att lyckas scanna de här negativen. Det har varit ett antal firmor, i både New York och Stockholm, som har försökt. Men det har aldrig funkat.

Multiexponering, överexponering, underframkallning och gamla kameror som ibland orsakar ljusinsläpp … det finns många faktorer som gör resultatet svårt att styra. Vilket kan tyckas gå stick i stäv med en välplanerad resa runt jordklotet?

–  Nej, inte alls. Slumpen är en viktig faktor i mitt bildskapande. Kameran blir som en kompanjon i bildskapandet. Det händer massor med saker som jag inte kunnat tänka mig – en del blir misslyckat, annat blir helt fantastiskt.

Utställningen heter I want to live close to you, en titel som handlar om Jacob Felländers fascination över att vi alla vill bo så nära varandra som vi gör i dagens storstäder.

–  Det var inget jag tänkte på innan jag åkte i väg, utan det slog mig när jag gick omkring i de olika städernas myller. Visst skiljer de sig åt, men just den där känslan av att allt fler dras till den täta stadsmiljön förenar dem tydligt.

Han vill samtidigt tona ner den tolkningen av verken. Och all annan tolkning, för den delen. Han verkar egentligen helst vilja att utställningen enbart bestod av bilderna rakt av, utan några som helst förklaringar – ungefär som boken. En trappa upp finns en separat del med bilder som i förhandsinformationen haft titlar som The Tingelings och Starry Night.

–  Nej, de titlarna tog jag bort nu. Hela serien heter Cityscapes, det tycker jag är okej. Annars är mitt mål att bilderna ska fungera precis som de är, så att varje betraktare får läsa in sin egen tolkning. Titlar ger för mycket styrning.

Ett av rummen bryter tydligt av mot resten av utställningen. Där hänger svartvita kvadratiska bilder som han tagit parallellt med de färgrika avlånga bilderna. I den svartvita serien har han i stället »porträtterat« byggnader i städerna, även här med multiexponering – men genom att snurra kameran som likt visarna på en klocka samtidigt som han lät avtryckarfingret arbeta.

–  På sätt och vis blir det som att jag skapat nya byggnader. Och det är nog det som blir mitt nästa projekt – jag har nämligen bett en arkitekt att göra skisser på byggnader utifrån mina bilder. Det är klart lockande att försöka bygga upp den här staden nu!