Nyhet
Jag glömde första budordet
I förrgår var det nära ögat. Läskigt nära. Jag räddade dagboksprojektet genom en tokbild tio i tolv på natten - en soffsovande sambo. Inte mycket till bild, men jag har något att säga om att somna i soffan framför TV:n. Något som det kommer vara kul, eller möjligen ångestskapande, att läsa om trettio år. Varför var jag så sent ute? Jag hade glömt dagboksfotografens första budord: Ha alltid kameran framme. Den hade legat i väskan hela dagen, till ingen som helst nytta.
Annons
Fast det var förstås inte väskan som var det egentliga problemet. Det finns ju en anledning till att glömde kameran. Jag har gått in i årets första oinspirerade period. Den kom sent i år, nästan två månader efter starten. Vanligtvis får jag de första inspirationsproblemen efter 2-3 veckor.
Eftersom jag siktar på att klara minst 375 dagar (jo, jag började en dryg vecka innan nyår) utan avbrott den här gången försöker jag skapa någon sorts strategi för en nytändning. Kanske kan man göra en temavecka? Tema arbetskamrater är en idé. Rediga porträtt från måndag till fredag. Eller tema lunch? Fast det känns som om det är gjort förr. Tema fötter kanske? Det låter ju kul i alla fall.
Annons
Fast jag vet ju att det inte är så viktigt vad jag bestämmer mig för. För så fort jag fattat ett beslut om att begränsa mitt motivområde så kommer jag längta efter att få plåta obundet igen. Och då är ju allt återställt igen.
Nu undrar jag bara hur det går för mina dagboksbröder och -systrar i Lidingö Fotoklubb. Har den kreativa krisen slagit än för dom också? Eller är det bara jag som är ovanligt vek?
