Joel Marklund: »Ett galet år«

»Ett galet år« sammanfattar Joel Marklund den senaste tiden. När 2016 är över kommer han ha varit på resande fot 220 dagar, normalt brukar det vara 160.

Joel Marklund

Ålder: 31 år.

Bor: New York och Stockholm.

Gör: Fotografisk chef på Bildbyrån, med ett över­gripande ansvar för byråns bildspråk.

Gör jag när jag inte fotar: Jag reser även privat, men fotar nästan ingenting på min lediga tid. Jag hänger även med mina vänner, som vill umgås med mig trots att jag är borta så mycket.

Utrustning: Nikon D5 med objektiv från 16mm upp till 600mm.

Webb: joelmarklund.com, instagram/joelmarklund

Han är fotograf på Bildbyrån, med titeln »Chief Photographer«, och har för den sportinriktade byrån i år bevakat evenemang som OS, Wimbledon och fotbolls-EM.

– Jag älskar resandet och för mig fungerar det fortfarande bra. De på Bildbyrån som har familj har ­dragit ned på antalet resor. Vi anpassar oss individuellt, förklarar Joel.

När jag hör honom berätta om antalet resdagar, låter det för mig som att det normala på 160 dagar är tillräckligt »galet«. Inte minst med tanke på hur Joels dagar ute i fält ofta ser ut. På till exempel OS i somras var det mer regel än undantag att han arbetade 20 timmar per dygn.

Hur är det ens möjligt, undrar jag.

– Man lurar kroppen under de här veckorna, men därefter kraschar den. Det blir en otrolig urladdning efter en extrem press då jag hela tiden ska leverera och vara kreativ.

Blir du aldrig sjuk?

– Jo, i Brasilien blev jag rejält sjuk, riktigt kass. Jag låg och sov 30 timmar i sträck vid ett tillfälle. Efter det att jag kom hem till Sverige, var jag sjuk i två veckor.

Bild 3–4: OS, triathlon, 20 augusti

Det är dagen efter det att Joel har legat och feberyrat på hotellet. Nu ligger han i vattenbrynet bredvid en fotograf från Getty Images. En bit bort är de tävlande i triathlon på väg upp ur vattnet efter simningen, vilket Joel fångar på bild med sin kamera i ett undervattenshus.

– Jag hade dragit i mig några rejäla piller för att komma upp den dagen. Jag var jättehängig och mådde fruktansvärt dåligt. Men det här är OS – då stålsätter man sig. Det var ändå ganska skönt att ligga i vattnet.

På kameran sitter ett objektiv med 35mm. Fokus har Joel ställt in på förhand, eftersom det är svårt att titta i sökaren när kameran är placerad i undervattenshuset.

När de tävlande dyker upp har han ungefär 10 sekunder på sig att ta bilder och det färdiga resultatet valde han sedan att konvertera till svartvitt, för han tyckte bilden fungerade bättre så.

Inte nog med att Joel kanske hade drabbats av Zika-viruset, OS i Rio de Janeiro var en prövning även på många andra sätt.

– Det var det absolut värsta OS jag har varit på. Efter Sotji tänkte jag »det kan inte bli värre än så här«, där hade de stora problem med bland annat maten – men Rio var värre. Brasilien är ett fantastiskt land men det var en katastrof när det kom till själva OS-arrangemanget. Transporterna fungerade inte och den lilla mat som fanns var nästan oätbar. Vi från Bildbyrån tappade åtta till nio kilo per person under de här veckorna. Det var jättetufft.

Joel blev tvungen att be en kollega, som skulle anlända till spelen några dagar senare, att packa ned ett lager av »bars« med måltidsersättning.

– Man blev mätt på dem, men de innehåller egentligen inte tillräckligt med kalorier. Ofta används de av personer som vill gå ned i vikt.

Bild 1–2 5: OS, simning, 7 augusti

Vi backar till inledningen av OS, då Sarah Sjöström ännu inte hade tagit någon OS-medalj. Hon ska simma finalen på 100 meter fjäril – hennes paradgren. Efter att ha lämnat OS i London utan någon medalj är nu förväntningarna på henne enorma. Något som även Joel känner av, eftersom han har följt Sarah under tio års tid.

– Jag var 20–21 år när jag fotade henne första gången, då var hon 13 år. Jag har sett henne från det att hon var en liten flicka till att ha blivit den här otroliga idrottskvinnan som hon är i dag. Även om jag håller mig distanserad till dem jag fotar, har jag lärt känna henne väldigt väl. Därför kunde jag sätta mig in i hennes sinnestillstånd den här dagen, säger Joel och fortsätter:

– Jag tänkte då att om hon vinner så kommer det bli så mycket lättare för henne under resten av OS. Normalt sett blir jag nästan aldrig nervös. Men här var jag fruktansvärt nervös, jag skakade nästan i kroppen.

Sarah startar och några sekunder senare släpper nervositeten för Joel.

– Hon var brutal, på upploppet ledde hon ganska stort vilket var skönt att se – då slappnade jag av.

Sarah tog sin första OS-medalj i finaste valör. Hon satte även nytt världsrekord. Joels bilder blev historiska, men de krävde stora förberedelser långt innan själva loppet. Tillsammans med sex andra byråer, såsom AP och Reuters, hade Bildbyrån fått tillstånd att ha en kamera i simbassängen.

– Det krävs ett par års arbete för att få den »accessen«. Vi på Bildbyrån har redan monterat undervattenskameror i många andra sammanhang, och på så sätt jobbat oss upp.

Väl på plats i simarenan är det mycket praktiskt som Joel måste ta hänsyn till, inte minst när det gäller kameran i vattnet. För att få godkänt måste han ha dykarlicens och även se till att all utrustning är vit eller svart för att den bättre ska smälta in på bassängens botten. Joel är själv nere i vattnet med dykarutrustning och monterar kameran någon dag innan första simtävlingen. Under sommarens OS hade han en Nikon D4s i undervattenshuset.

Bildvinkel ställer han in med hjälp av att sätta på kamerans »live view«-läge och sedan placera en spegel under skärmen. Utrymmet mellan kameran och bassängbotten är nämligen inte tillräckligt stort för att Joel ska kunna titta direkt på skärmen. När allt är klart ska arrangören god­känna upplägget.

Under tävlingsdagarna får Joel ibland mellan de olika passen tillstånd att dyka ned igen för att kanske ändra bildvinkeln eller för att ta upp kameran och byta objektiv.

– Jag använder olika gluggar beroende på vilket typ av lopp det är. Dessutom måste jag ta hänsyn till att det i vattnet blir en brännviddsförändring på 1,25. Glaset i under­vattenshuset gör även att skärpan avtar väldigt snabbt ut mot sidorna, det är bara det som är i mitten som blir skarpt.

Joel sammanfattar allt slit med följande ord:

– Det är extremt många aspekter att hålla koll på. Undervattensfoto är det svåraste man kan göra när det kommer till sportfoto. För mig har det varit mycket »trial and error« och jag har gjort sjukt många fel, men också lärt mig att inte upprepa dem.

Belöningen för Joel när Sarah simmar mot guld, är att han förhoppningsvis får dramatiska bilder av ett historiskt ögonblick. Han trycker av bilder från sin position via en knapp på en kabel som går ner till kameran, men vet ­resultatet först när han fått hämta upp kameran från bassängens botten.

Bild 6–8: OS, simning, 8–9 augusti

– Den här är min mest omtalade bild från sommarens OS, säger Joel och tittar på en rörd Michael Phelps som kysser sin guldmedalj.

På årets OS fanns det två stora stjärnor enligt Joel: ­Phelps och Bolt, där den förstnämnde är den största olympiern någonsin räknat till antalet medaljer. Allt han gör blir därför intressant.

Vid prisceremonin för lagtävlingen på 4 x 100 meter frisim vill Joel försöka visa simmarens känslor genom att arbeta med ett teleobjektiv och ett ganska tajt utsnitt.

– Så ser jag den här tåren som rinner ned för kinden, det blev något väldigt speciellt. En unik bild. Jag laddade upp den på Instagram där den skapade en riktig »buzz«. Dagen efter försökte alla få samma bild, men då visade inte Phelps samma känslor.

Hur kändes det för dig när du tog bilden?

– Jag vet aldrig om jag är ensam om att ha bilden. Det var först lite senare som jag insåg det, och jag fick mycket beröm. Att ha tagit bilden kändes som en trygghet, ungefär som när idrottarna tar en medalj tidigt under OS – där­efter kan man slappna av mer. Jag tycker bilden symboliserar vad OS handlar om: känslor. Det ligger många års träning bakom och sedan avgörs allt på sekundrar och minuter.

För Phelps som dessutom inför OS hade pratat om sin mognad, att han hade lämnat ett stökigt liv bakom sig, blev det säkert känslosamt även av andra anledningar. Nu var han dessutom lagkapten för det amerikanska simlandslaget. Och så hade han blivit pappa, till sonen Boomer som Joel lyckas fånga i ett känslosamt ögonblick dagen därpå.

– Jag såg Phelps familj på läktaren ovanför för mig och insåg då att det här kommer bli en bild, så jag gick närmare dem. Det handlar mycket om att se bilden innan det händer.

Mycket riktigt uppstår ögonblicket snart därefter när simmaren kramar om sin son, efter att vunnit guld i finalen på 200 meter fjärilsim.

Med stor sannolikhet var det här dessutom Michael Phelps sista OS, något som Joel tar med i beräkningen när han fotograferar.

– När de stora idrottarna slutar vill man dokumentera dem på ett speciellt sätt. De bilderna kommer att bevaras och visas som minnen över en idrottares karriär. Det är alltid stort när de tar sin första medalj – och sin sista.

Bild 9: OS, simhopp, 20 augusti

Joel ser även till att fotografera träningar, som när en simhoppare slipar på det sista inför en final. När det inte är ­tävling har Joel andra möjligheter att komma nära, och få mer spännande bilder.

– Ofta kan de bästa bilderna finnas på träning, bilder som man senare kanske vinner priser för. Men då handlar det inte om nyhetsvärdet på samma sätt.

Bild 11: OS, fäktning, 10 augusti

Miljön är dramatisk och därför en dröm för fotografer. Bakgrunden är mörk medan fäktarna är ljussatta med spotlights.

– Jag experimenterade med lång slutartid och förde kameran upp och ned för att få den här effekten. Under ett helt OS vill jag försöka skapa en variation i mitt bildmaterial. Det är lite mystik över den här bilden, vilket jag gillar.

Bild 10: Nordic Fight Night, boxning, 23 april

Att vara sportfotograf är varierande, ingen dag är den andra lik. Här befinner sig Joel på Hovet i Stockholm och bevittnar en dramatisk boxningsmatch mellan Sveriges Erik Skoglund och Sydafrikas Ryno Liebenberg.

– Jag har aldrig varit på en mer blodig fajt. Ett av Eriks ögonbryn har spräckts och blodet forsar ut. Det blev brutala bilder. Där jag satt fick jag blodstänk på mig vilket var ganska äckligt. Domarens vita skjorta var inte längre vit efter matchen. Normalt sett brukar man avbryta en sådan här match, men kanske gjorde domaren bedömningen att det inte var någon fara för boxarna.

Bild 15–16: Fotbolls-EM, 17 22 juni

Egentligen ska Joel inte vara i Frankrike, men när en kollega blir tvungen att ställa in sin resa får Joel snabbt rycka in för att bevaka Sveriges matcher och träningar. Det blev bara tre matcher för Sveriges del, och den 22 juni spelar Zlatan Ibrahimovics sin sista iförd svensk landslagströja.

– Det var väldigt speciellt, ett avslut på hans landslagskarriär. I den här bilden (bild 16) ser man hur han tar av sig lagkaptensbindeln, vilket blev mycket symboliskt. Han visade inga känslor och gick av planen väldigt snabbt. Det här är en av få bilder som berättar den storyn, om hans avslut.

Joel som har tagit alla officiella bilder för landslaget, såsom porträttbilder, har träffat Zlatan vid ett antal till­fällen.

– Att fota honom är väldigt speciellt. Han är en person som tar över ett rum bara han kommer in. Det är en utmaning men samtidigt väldigt roligt – man vet aldrig vad som kan hända. Beroende på vilket humör han är på, får man olika mycket tid. Jag tror att han i längden respekterar dem som inte fjäskar och därför har jag alltid varit väldigt rak mot honom. Det har hänt att jag sagt »nu får du knyta skorna« när han kommit in i studion, för jag måste se till att få en bra bild. Jag har alltid varit väldigt tydlig oavsett vem jag fotograferar.

Bild 12–14: Wimbledon, 29 juni–9 juli

– Det här är den mest anrika tennistävlingen i världen. ­Väldigt konservativ med mycket tradition. En klädkod gäller även för oss fotografer – vi får absolut inte ha linnen på oss och inte heller för mörka kläder. Den här tennistävlingen är en högborg för den brittiska kulturen. Många är upp­klädda, dricker Pimm´s (en typ av likör) och äter jordgubbar. Dessutom är det alltid tyst på läktarna medan spelet pågår. Publiken har stor respekt för tennisspelarna.

Under årets Wimbledon är Joel en av tio fotografer som arbetar officiellt för klubben, ett arbete som leds av den legendariska sportfotografen Bob Martin. Trots att detta team ska leverera direkt till arrangören, får de konstigtnog inte bättre fotopositioner än andra pressfotografer.

– Vi jobbar på samma premisser som alla andra, men klubben vill ändå att vi ska ha de bästa av de bästa bilderna. De förväntar sig inget annat än världsklass. Jag gillar den pressen, det får mig att hela tiden höja min nivå – att göra mitt yttersta.

Några fjärrstyrda kameror får inte placeras ut, därför fotar Joel enbart direkt från läktaren. Men det finns sam­tidigt fördelar med Wimbledons ganska strikta upplägg.

– Det är väldigt lite reklam och den som finns sticker inte ut – ofta har den samma gröna färg som spelplanen. Eftersom jag alltid försöker undvika reklamen i mina bilder, får jag här helt andra möjligheter att plåta vida bilder. (Normalt sett brukar Joel med hjälp av teleobjektiv diffusera bakgrunden.)

Bilderna som Joel och de andra i teamet tog under sommarens tävling kommer nu i november att ges ut som en bok. Med tanke på den fick de ofta mandat att även foto­grafera mer artistiska bilder, vilket syns i en del av Joels bilder där till exempel ett tennisracket har smetats ut med lång slutartid och där Serena Williams i en annan bild har fångats på ett dramatiskt sätt tack vara det starka solljuset.

Bild 18: World Cup of Hockey, 25 september

I Toronto fotograferar Joel Sveriges målvakt Henrik Lundqvist när han är på väg ut för att spela semifinal – vilken slutar med förlust för det svenska laget.

– Redan när jag i spelargången tar den här bilden tänker jag att »den här kommer fungera bra om de förlorar«. Och så blev det. Det finns alltid bilder runt omkring som kan symbolisera en match. Jag söker hela tiden efter något annat än vad tv-kamerorna visar eller vad som syns i andra fotografers bilder.

Bild 17: Junior-VM i ishockey, 5 januari

Till sist, en bild från början av 2016. Joel är i Helsingfors där han bland annat har monterat en kamera i taket, vilken ger bilder med en annorlunda vinkel. Numera är det nästan standard att Bildbyrån har fjärrstyrda kameror i taket, i alla fall när det är dags för fotboll eller ishockey.

– Här är det Finland som vinner över Ryssland och i bilden syns de finska fansen som hurrar, medan Rysslands målvakt ligger ned och deppar. Allt föll ut väldigt lyckligt för att jag skulle få till den här bilden. Tack vare att fansen står direkt bakom glaset skapas förutsättningarna för bilden – skuggorna. De såg jag först efteråt när jag tittade igenom materialet.

Fotar till 80 procent med 400 mm

2016 inleddes även med att Joel blev Europa-ambassadör för Nikon, samt specifikt ambassadör för deras nya flaggskepp D5 som Joel har använt flitigt under året.

– Jag gillar framför allt AF-systemet i kameran som gör mitt jobb så mycket lättare. Dessutom kan jag gå upp på väldigt höga ISO-tal vilket är bra när förhållandena är tuffa, såsom i sporthallar med dåligt ljus.

I sin objektivpark har Joel allt från 16mm upp till 600mm. Men till 80 procent använder han ett objektiv på 400mm, i alla fall på de stora evenemangen.

Nya utmaningar väntar

När 2016 nu går mot sitt slut inleds samtidigt ett nytt kapitel för Joel, som precis har skaffat sig ett boende i New York. Där kommer han att ha sin bas framöver.

– Det finns en speciell puls i New York som är energirik och inspirerande. Jag har velat testa det här ett tag, och nu passade det bra schemamässigt att flytta dit.

Joel kommer fortsätta att jobba med sport, men även bevaka andra typer av händelser inom till exempel den ­amerikanska politiken. Dessutom blir det i vanlig ordning en hel del resor, bland annat till norra Sverige där han just nu jobbar med ett fotoprojekt om samerna.

– Det blir två ytterligheter: New York och Jokkmokk, skrattar Joel.